Krigets århundrade
Under så gott som hela 1600-talet låg Sverige i krig, och uppnådde därigenom tillfälligt en ledande ställning på Östersjön. Priset för detta var dock högt. Man var tvungen att skicka ut nya trupper i krig varje år. Männen togs från sitt hemland genom tvångsuttagning. Endast en liten del av dem återvände. Gårdarna blev på kvinnornas ansvar. Krigens indirekta följder återspeglades även i Finland och Helsingforstrakten.
Donationer som en lösning på penningbristen
Löneproblemet löstes genom donationspolitik. Lönerna utbetalades i form av mark. Donationerna var en tillfällig nödlösning som på sikt försvagade kronans förmögenhet och makt: i stället för penninglön fick adeln rätt att beskatta de gårdar som var belägna inom donationsgodset. Bönderna betalade skatter till donationens mottagare, donatarien, i stället för till kronan. Donationerna var av olika typ enligt hur stark besittningsrätten (i praktiken äganderätten) var över marken, huruvida den ärvdes av donatariens ättlingar, och besittningsrätten för donatariens änka. Den starkaste statusen – med andra ord de bästa markerna – var grevskapen och friherreskapen, där donationen inkluderade självstyrelse och rättsvård. I praktiken var det fråga om en stat inom staten. Det fanns dock inga grevskap och friherreskap i södra Finland. Det närmaste grevskapet fanns i Björneborg.
I början av 1600-talet blev även byar i Helsinge socken donationer. Till en början var verksamheten småskalig. I början av 1600-talet donerades fyra hus i Munksnäs till sjökaptenen Jesper Greck i form av lönehemman. År 1614 överläts de som donation till Gustav II Adolfs understallmästare Gerd Skytte (von Schütz). Senare anslöts Drummensö, Tali, Tölö och Mejlans till donationen, och år 1629 även Vik ladugård inklusive Vandaforsen, som var viktig för energiproduktion och laxfiske. På Drummensö fick Skytte de två husen som fanns på ön, det vill säga hela ön. I det ena huset var Lydick Morthenson husbonde, i det andra var hustrun Birgitta husmor. I och med donationerna blev Skytte en av de största markägarna i Helsingforstrakten, och i mitten av århundradet blev han indragen i marktvister med Helsingfors stad. Skyttes innehav hindrade nämligen staden från att utöka sitt område. Efter Skyttes död var donationspolitiken redan på väg att dras in (reduktion) och adelns ställning att försvagas.
Ödehemman och säterier
På grundval av den medeltida landslagen hade bonden ärftlig äganderätt till sitt skattehemman, förutsatt att han betalade sina skatter. Om utskylderna förblev obetalda tre år i följd blev gården skattemässigt öde och överfördes till ett kronohemman. Ödehemman fick tas över och odlas av utomstående, och den nya bonden beviljades tre års skattefrihet. Som namnet antyder var kronohemmanen statens gårdar, och om man fick en bonde var denne arrendator. Frälsehemmanen utgjorde en tredje kategori. Dessa var gårdar som beskattades av en adelsman. I början av 1600-talet blev de två gårdarna på Drummensö öde, och övergick till frälsehemman senast på 1620-talet.
Orsaken till gårdarnas konkurs var krigstidens påfrestningar och exceptionellt svåra klimatförhållanden. Det var kallt och regnigt. I början av 1600-talet inföll historiskt svåra nödår, såsom det så kallade stora halmåret 1601. Det föregicks av det kallaste året i Europas historia. I brist på mat åt folk halm och kadaver. Man gav sig ut för att tigga och spred sjukdomar. Utöver den årliga jordskatten krävde fortsättningen av kriget så kallade extraordinära gärder så gott som årligen. Tvångsuttagningen av militär belastade den manliga befolkningen och jordbrukets arbetskraft. Transporten av militärer förknippades med risker.
På Drummensö bodde skeppare som deltog i transporten av militär, hästar och proviant till och från Estland. Eventuellt dog några av öns skeppare i sjukdomar under transporterna. Styrmännen, som även var lotsar, värvades inte eftersom de behövdes på öarna. Motgångarna kan också ha börjat med en eldsvåda, ett skeppsbrott eller en fysisk skada. I alla ständerna övergick jordegendomar från män till kvinnor. Redan på 1500-talet och fortfarande på 1600-talet förekommer det i Drummensö jordebok kvinnor som företrädare för sina hus, såsom den tidigare nämnda hustrun Birgitta. Detsamma skedde i de högre ständerna. I mitten av seklet dog Skytte och hans änka Kristina Fredag (Freytag) ärvde donationerna.
Munksnäs havsgård
Till följd av ödeläggningen bildades storgods. Gårdar som hade råkat ut för svårigheter anslöts till livsdugliga angränsande gårdar, eller så anvisades deras skatter till adeln. Storgodsen blev säterier, det vill säga adelns boningshus, men en del av dessa odlades av förvaltare eftersom donatarien bodde i Sverige. Det har påståtts att bildandet av storgods var resultatet av en medveten gårdspolitik: man strävade efter att öka gårdarnas storlek och förbättra deras livsduglighet.
Munksnäs gård blev centrum för Skyttes donationer. Särskilt för sjöfarten var gården betydelsefull. I början av 1600-talet fanns det en plats för skeppsbygge (bankstad) i Munksnäs, ett sidovarv till Helsingfors skeppsgård. År 1604 hade varvet 60 anställda under skeppsbyggmästaren. Antalet var stort, och därmed var fartyget som byggdes inte heller obetydligt. Vid dessa tider var Karl IX kung, och han lät bland annat bygga nya fartyg av typen pinass. Pinassen var ett ganska litet tremastat fartyg. Även det faktum att den holländska sjöfartssläkten Mathiesen bodde på Munksnäs gård under 1700-talet vittnar om gårdens maritima betydelse. Mathias Mathiesen var kapten på Johan Sederholms skepp S:t Johannes när det förliste utanför Drummensö (Drummensö kyrkas votivskepp).
Under en ny husbonde
Förmodligen förändrades inte livet på Drummensö så mycket efter att gårdarna blev frälsegods. Att bli frälsegods innebar inte en bättre status, men den nya positionen var förknippad med ett visst skydd: Invånarna på frälsegods tvångsuttogs inte till militären. Mycket berodde på donatarien själv och hur måttligt han utnyttjade sin feodalrätt. Om han agerade på samma sätt som sina brutala baltiska ståndsbröder behandlades bönderna hårt. I Baltikum var godsens underlydande i praktiken livegna. För att hemmanen skulle bevara sin livsduglighet var det dock klokast att inte utarma frälsebönderna alltför mycket. Det fanns ett beroendeförhållande mellan donatarien och öborna, på samma sätt som tidigare mellan kronan och öborna. Gården behövde skeppare för transporter. Den skyddade ställningen hade dock sitt pris. Trotsiga bönder kunde deporteras till skattmark, där män tvångsuttogs till militären.
Eftertraktade kustområden
Nästan alla donationer i Finland låg nära kusten. Skyttes donationer bildade en helhet som sammanlänkade havet och kustvägen, och som hade goda land- och sjöförbindelser i många riktningar. Adeln accepterade inga vilka som helst jordområden, utan ville ha havsstränder och öar. Sjöförbindelsen var viktig eftersom skeppsbyggnad och sjöfart också utövades i förläningarna. Från nuvarande Fölisöfjärden nådde man Tölöviken och Kronbergsfjärden via en dragnäsbäck i Mejlans (nuvarande Hesperiaparken), och vidare till Gammelstadsviken och Vik. Från Munksnäs nådde man kustvägen via Rutiån.
Adelns jordegendom ökade fram till reduktionen år 1680. Då återbördades den största delen av donationerna till kronan. Kungens makt ökade till sin höjdpunkt medan adelns ställning försvagades. I Sverige övergick man till envälde. Även detta förknippades med stora problem.
Källor och litteratur
Räkenskaper från Nylands fögderi från början av 1600-talet
Aalto, Seppo 2012. Krigsstaden. Helsingfors Gammelstads historia 1550–1639. Helsingfors: Otava.
Huhtamies, Mikko 2004. Knektersättare vid utskrivningarna i Nedre Satakunda under trettioåriga kriget. Svenska Litteratussällskapet i Finland 647. Borgå.
Jutikkala, Eino 1942. Suomen talonpojan historia. Borgå.
Karonen, Petri 2014. Pohjoinen suurvalta. Ruotsi ja Suomi 1521–1809. Helsingfors. SKS.
Kuisma, Markku 1990. Helsinge sockens historia II. Från tillkomsten av det gamla Helsingfors till Stora ofreden 1550–1713. Vanda stad.
Suolahti Eino E. 1950. Vantaan Helsinki. I verket Helsingfors stads historia, del I. Helsingfors.
Zettersten, A. L. 1890. Svenska flottans historia. Åren 1522–1634. Stockholm: Seligman.
