De första barnträdgårdarna växer fram
Småbarnsskolorna kan ses som föregångare till barnträdgårdarna: en småbarnsskola enligt engelsk modell grundades i Helsingfors år 1847. Skolan fick namnet ”Marias asyl” efter den ryska kejsarinnan. Helsingfors andra småbarnsskola, den så kallade Sedmigradskys småbarnsskola, grundades först år 1859 med hjälp av privata donationsmedel. I småbarnsskolorna undervisade man i grundläggande kunskaper och färdigheter, såsom läs- och skrivkunnighet, vid sidan av lek och sång. De grundades av de bildade klasserna som en del av deras välgörenhets- och upplysningsarbete. För barn till de allra fattigaste föräldrarna inrättades i Helsingfors ”arbetshus för fattiga barn” enligt utländsk modell. Den etiska grunden för verksamheten var uppfattningen att ”arbetet skapar människan”. Arbetshusen låg i arbetarnas bostadsområden: det första i Rödbergen och det andra i Berghäll. Det tredje öppnades i arbetarstadsdelen Vallgård år 1914. I dessa tre arbetshus arbetade dagligen 300 barn i åldern 5–14 år. Arbetet bestod av snickeri-, skomakeri- och sömnadsarbete. Välgörenhetsorganisationerna, först fruntimmersföreningen och senare barnavårdsföreningen, arbetade aktivt för barn genom att utöver arbetshus också grunda barnhem och barnkrubbor, som det rådde skriande brist på. I slutet av 1800-talet var en av de mest kända filantroperna adelsfröken Fanny Palmén. Den första barndagvårdsplatsen av barnkrubbstyp i Helsingfors grundades år 1861 av fruntimmersföreningen.
När det gäller grundandet av barnträdgårdar låg Finland, med Helsingfors i spetsen, i utvecklingens framkant. Den första svenskspråkiga barnträdgården grundades i Helsingfors redan år 1861 på initiativ av Ida Lindroos, som hade studerat vid Fröbel-anstalten i Tyskland. En legendarisk och inflytelserik gestalt var Hanna Rothman, som på 1880-talet grundade barnträdgårdar både för barn i välbeställda familjer i stadens centrum (Alexandersgatan) och för barn i mindre bemedlade familjer i stadens utkanter (Lappviksgatan). I anslutning till Fröbel-anstalten i Helsingfors inrättades ett barnträdgårdslärarseminarium som saknade motsvarighet i Finland. Utöver de ovannämnda fanns det i Helsingfors år 1888 också en rysk barnträdgård på Fabiansgatan 20 och en barnkrubba på Havsgatan 11.
Folkbarnträdgårdarna i Helsingfors var privata inrättningar som hade grundats av barnträdgårdslärare. Efter ansökan beviljades de understöd ur stadens utskänkningsbolags vinstmedel. Utöver detta stöd behövde barnträdgårdarna också skaffa finansiering från annat håll. Folkbarnträdgårdarna var särskilt avsedda för barn i fattiga familjer och för barn under skolåldern vars mödrar av tvingande skäl måste arbeta. Syftet var att erbjuda barnen den ”uppsikt och uppfostran” som mindre bemedlade familjer hade svårt att ge i ett urbant samhälle. En viktig princip var dock att inte helt skilja barnen från deras hem.
Efter att den första folkbarnträdgården hade grundats tillkom 11 nya folkbarnträdgårdar i Helsingfors under 1900-talets första årtionde. Antalet fortsatte att öka kraftigt fram till slutet av 1920-talet. Åren 1900–1901 fanns det enligt statistiken 565 platser i folkbarnträdgårdar. Åren 1913–1914 var 15 folkbarnträdgårdar verksamma med sammanlagt 1 796 platser, varav 134 var heltidsplatser. Åren 1929–1930 fanns det 28 folkbarnträdgårdar med sammanlagt drygt 3 000 platser, varav 471 var heltidsplatser.
Välgörenhetsföreningar, såsom Yhdistys lastenhoidon edistämiseksi (Föreningen för främjande av barnskötsel), samt religiösa samfund grundade barnkrubbor. Barnkrubban som hade grundats av den ovannämnda föreningen verkade år 1900 på Tredje linjen, och Frälsningsarméns barnkrubba fanns på Båtmansgatan. Kommerserådinnan Alice Borgströms barnkrubba låg på Jägaregatan. Grundandet och den snabba spridningen av barnträdgårdar som byggde på privat välgörenhet kan ses som en del av den omfattande och växande välgörenhetstanken som var typisk för perioden.
Barnträdgårdarna i Helsingfors utvecklades med stöd av erfarenheter från utlandet. De nordiska länderna samarbetade kring barnträdgårdsverksamheten redan i ett tidigt skede och följde bland annat diskussionen om Montessorimetoden. Att tjänsten som inspektör för folkbarnträdgårdar inrättades år 1912 vittnar om stadens intresse för att utveckla folkbarnträdgårdarna enligt europeisk modell. Thyra Gahmberg, som utnämndes till tjänsten, fick i uppdrag att under tre månader sätta sig in i den nyaste pedagogiken. På hennes begäran förlängdes vistelsen med ytterligare tre månader. Gahmberg besökte barnträdgårdar i London, Paris, Berlin, Charlottenburg, München, Leipzig, Frankfurt am Main, Breslau, Budapest, Wien, Köpenhamn, Norrköping och Stockholm. I sin reseberättelse fäste hon uppmärksamhet vid undervisningsmetoder, folkbarnträdgårdslärarnas utbildning, lönesättning och arbetsförhållanden. Hon intresserade sig också för barn med utvecklingsstörning och deras undervisning. Hälsa och renlighet i barnträdgårdarna samt regler för klädsel hörde också till hennes intresseområden. I Budapest fäste hon särskild uppmärksamhet vid lärarnas förmåga att ackompanjera, spela fiol och dansa. Den fröbelska metoden hade Gahmbergs oreserverade stöd.
Vid övergången till 1900-talet var Helsingfors en mycket internationell stad. Det märktes också i antalet barnträdgårdar på främmande språk. Från slutet av 1800-talet fram till första världskriget verkade sex barnträdgårdar med främmande språk i Helsingfors. År 1900 fanns det tre tyskspråkiga, två franskspråkiga och en ryskspråkig barnträdgård. Åren 1913–1914 hade antalet redan minskat till fyra, och efter att Finland blivit självständigt återstod endast en tyskspråkig barnträdgård. Bakom förändringen låg den minskning i andelen invånare med främmande språk i Helsingfors som hade börjat redan i slutet av 1800-talet. Enligt folkräkningen år 1870 utgjorde utländska invånare 14,7 procent av befolkningen, men vid början av 1920-talet hade andelen sjunkit till 4,9 procent. Under samma tid hade staden vuxit från en stad med färre än 20 000 invånare till en ”liten storstad” med över 150 000 invånare. Huvuddelen av dem som flyttade till Helsingfors kom från den finskspråkiga landsbygden.
När man granskar var barnträdgårdarna låg år 1900, ser man att största delen av folkbarnträdgårdarna fanns i arbetarbefolkningens bostadsområden. I Tölö låg Tölö folkbarnträdgård på Västra Chaussén (nuvarande Mannerheimvägen), i Berghäll låg Sörnäs barnträdgård vid Östra Chaussén (nuvarande Alli Tryggs park), i Rödbergen låg Folkbarnträdgården på Smedsgatan och i Kampen låg Finska barnträdgården på Annegatan. Barnträdgårdarna med främmande språk låg däremot i centrum, på Västra Henriksgatan (nuvarande Mannerheimvägen), Alexandersgatan, Georgsgatan, Rikhardsgatan och Konstantinsgatan (nuvarande Sjötullsgatan).
Utbyggnad under 1920- och 1930-talen
Den största förändringen vid ingången till 1920-talet var att barnträdgårdarna med främmande språk nästan helt försvann och att nätet av folkbarnträdgårdar byggdes ut. År 1928 nådde folkbarnträdgårdsnätet redan stadsdelarna Majstad, Böle och Kottby utanför det egentliga stadsområdet.
På 1920-talet fördes i alla större städer i Finland en diskussion om kommunaliseringen av barnträdgårdarna. Helsingfors fattade ett viktigt beslut för barnträdgårdsarbetet i hela landet när staden år 1928 beslöt att ta de folkbarnträdgårdar som den dittills hade understött i sin omedelbara besittning. Till följd av beslutet övergick 28 privata folkbarnträdgårdar den 1 januari 1931 i stadens ägo. Man beslöt också att ge de privata barnkrubborna större understöd. I hela Finland fanns det i början av 1930-talet nästan hundra barnträdgårdar. Då uppgick landets invånarantal till cirka 3 650 000.
Socialministeriet fastställde ett reglemente för Helsingfors barnträdgårdar år 1930. Samtidigt förkortades namnet folkbarnträdgård till barnträdgård. I och med kommunaliseringen väntade man sig att grundandet av barnträdgårdar skulle gå snabbare. Kristiden i början av 1930-talet bromsade dock genomförandet av planerna. Den första ursprungligen kommunala barnträdgården i Helsingfors var barnträdgården Kaleva, som grundades i arbetarstadsdelen Berghäll på Castrénsgatan år 1935. Det nationalistiskt präglade namnet hämtades från Finlands nationalepos Kalevala, som det året fyllde 100 år. År 1939 fanns det 34 kommunala barnträdgårdar i Helsingfors. Då var stadens invånarantal cirka 260 000.
Frågan om vem som borde övervaka barnträdgårdarna – skolstyrelsen eller socialministeriet – hade diskuterats sedan början av 1900-talet. Till en början uppfattades barnträdgårdarna främst som vård- eller uppfostringsanstalter. I början av självständighetstiden lydde de under skolstyrelsen, och från år 1924 överfördes de till socialministeriets skyddsavdelning.
Helsingfors stad upprättade också som den första i Norden en heltäckande plan för barnskyddsarbete som inkluderade förebyggande verksamhet. Spädbarnsdödligheten i Helsingfors var högre än genomsnittet i landet under hela 1800-talet och i början av 1900-talet. En bidragande orsak var det trånga boendet och den höga dödligheten bland utomäktenskapliga barn. Spädbarnsdödligheten i Helsingfors började minska under 1900-talets första årtionde. År 1909 var spädbarnsdödligheten i Helsingfors 14,5 procent, och på 1920-talet låg den kring 10 procent, vilket motsvarade nivån i hela landet.
Mannerheims Barnskyddsförbund och Föreningen Mjölkdroppen drev på 1920-talet en kampanj för att minska spädbarnsdödligheten genom att ordna mödra- och barnrådgivning. Vid ingången till 1930-talet hade antalet rådgivningsbyråer ökat till åtta.
I slutet av 1930-talet hade Helsingfors inom barnhälsovården nått upp till Stockholms nivå, mätt med flera indikatorer. Detta var en följd av ett effektivt upplysningsarbete för bättre hygien som bedrevs av hälsovårdspersonalen vid rådgivningsbyråerna, hälsosystrarna och de ambulerande sjuksköterskorna. De undervisade i barnavård, vård och isolering av sjuka samt handledde i personlig hygien. Marthaförbundet och lantbrukskvinnorna ordnade effektiva kurser i hantering och förvaring av livsmedel.
Krigstiden och 1940-talet
Utbildningen av hemvårdare på 1940-talet gav upphov till en ny yrkeskår, ”mammavikarier”, som blev experter och rådgivare inom hemvård, först i hemmens och industrianläggningarnas tjänst och senare i kommunernas. Under åren 1945–1986 utexaminerades 3 778 hemvårdare från Väestöliittos skola. Från och med 1950-talet började Helsingfors stad, liksom många andra kommuner, inrätta tjänster för hemvårdare.
Helsingfors stad tog över ansvaret för utbildningen av hemvårdare i början av 1980-talet. Många barn i Helsingfors fick uppleva dramatiska vändningar under krigstiden. Redan hösten 1939, när hotet om krig växte, uppmanades familjerna att lämna Helsingfors och söka skydd på landsbygden. När Sovjetunionen anföll och vinterkriget bröt ut den 30 november 1939 började man också skicka barn till Sverige. Under fortsättningskriget (1941–1944), särskilt åren 1942 och 1944, skickades finländska barn främst till Sverige, men också några tusen till Danmark för att få skydd. Efter de så kallade storbombningarna av Helsingfors i mars 1944, som utfördes av sovjetiska flygplan, fanns det 17 500 barn från Helsingfors i Sverige. Sammanlagt uppgick antalet krigsbarn till 70 000, varav 15 000 inte återvände till Finland.
Från och med 1940-talet växte behovet av barnträdgårdar allt mer i takt med att stadens invånarantal ökade och fler kvinnor arbetade. Därför grundades nya barnträdgårdar i Helsingfors, och efter den stora inkorporeringen av områden år 1946 ökade antalet ytterligare. Privata barnträdgårdar i de områden som införlivades med staden övergick i stadens ägo. Behovet av vårdplatser var dock större än tillgången. År 1950 vårdades cirka 4 100 barn i stadens 49 egna barnträdgårdar. Samma år blev omkring två tusen barn utan vårdplats. I verkligheten var behovet ännu större, eftersom det ofta inte ens lönade sig att ansöka om plats när antalet platser var så begränsat.
Den nya lagen om barndagvård
Finland har varit känt för innovationer med anknytning till barnskydd, barnträdgårdar och daghem samt hälsovård och utbildning. När det gäller dessa tjänster har det varit betydelsefullt att alla haft tillgång till dem och att de varit avgiftsfria eller medfört endast små kostnader för användaren, oberoende av befolkningsgrupp eller bostadsområde. Statens stöd har säkerställt denna jämlikhet. Dessa sociala tjänster har finansierats med skattemedel i hela Norden, vilket i ett internationellt perspektiv har bidragit till en hög skattenivå.
Påtryckningarna att grunda barnträdgårdar hängde samman med kvinnornas aktiva deltagande i arbetslivet. År 1975 utgjorde kvinnor cirka 44 procent av arbetskraften i hela landet, och kvinnornas andel av den sysselsatta arbetskraften har redan länge varit över 50 procent. År 2004 var andelen 52,9 procent. År 2002 var kvinnornas arbetskraftsdeltagande i Helsingfors – det vill säga andelen sysselsatta av 15–74-åringarna – 63,2 procent. Den siffran var något högre än männens motsvarande andel, 62,9 procent.
Den nya lagen om barndagvård trädde i kraft den 1 april 1973. I och med detta började man kalla Helsingfors stads barnträdgårdar, barnkrubbor och daghem för skolelever för daghem. Lagen gav kommunerna större ekonomiska och administrativa förutsättningar, men också skyldigheter, att ordna dagvård. I det nya systemet fick kommunerna 35–38 procent i statsbidrag för driftskostnaderna för barnavården. Då blev familjedagvården en jämbördig vårdform vid sidan av vården i daghemmen. Dagvården utvecklades till ett välorganiserat socialt servicesystem med målet att stödja barnens hälsosamma uppväxt och utveckling.
År 2000 fanns det 336 kommunala daghem i Helsingfors där cirka 20 000 barn vårdades, och år 2005 fanns det 282 kommunala daghem i staden med 16 600 barn. Antalet daghem hade vuxit med en tredjedel sedan år 1980, då det fanns 213 kommunala daghem i Helsingfors där cirka 13 000 barn vårdades.
Alternativa vårdformer har hela tiden också varit familjedagvård och privata daghem. År 1980 fanns det 57 privata daghem och 1 591 daghemsplatser i Helsingfors, men före år 2000 hade antalet nästan fördubblats. Då fanns det 116 privata daghem med sammanlagt 3 011 platser. År 1980 var antalet barn i kommunalt ledd familjedagvård 3 433, och år 2000 var antalet 2 207. I takt med att kommunala daghem började byggas minskade antalet platser i familjedagvården. Vid sidan av dessa vårdformer vårdades år 1980 sammanlagt 2 411 barn i privat, övervakad familjedagvård, men år 1995 endast 379 barn. År 2005 var antalet barn i privat familjedagvård 84.
Till tjänsterna för barn hörde också kommunala lekparker, som var öppna året runt eller en del av året och hade egna övervakare. År 1955 fanns det 17 lekparker, och år 2000 var antalet 65. Daghemmen och utbildningen av barnträdgårdslärare, som knutits till universiteten, representerar fortfarande starkt finländskt kunnande. Att barnträdgårdslärarna har blivit mer professionella och internationella märks också i att Helsingfors stod värd för nordiska kongresser år 1928, 1950 och 1978.
Artikeln är en bearbetning av en text i verket Helsinki Helsingfors: Historiallinen kaupunkikartasto Historisk stadsatlas Historic towns atlas (toim. red. eds) Marjatta Hietala, Martti Helminen, Merja Lahtinen). Helsingin kaupunki, Tietokeskus, 2009 (painopaikka Hämeenlinna, Kariston Kirjapaino). Svensk version i pdf-format.
