Lekarna kom till parkerna
År 1898 lades ett initiativ om att öka antalet lekplatser fram för stadsfullmäktige. Redan följande år öppnades lekplatser i Brunnsparken och Kajsaniemi, och kälkbackar skapades i parkerna. Utrymmet för lek var ändå litet, eftersom stojande barn fortfarande närmast sågs som ett hot mot planteringarna i parkerna.
Den snabba nativitetsutvecklingen i Helsingfors i början av 1900-talet ledde till att barnens behov lyftes fram. År 1913 skrev Finlands gymnastiklärarförbund till fullmäktige och klagade på att lekplatserna var för små, för få och för dåliga. Lärarna krävde att få delta i planeringen av lekplatserna och föreslog att ledd lekverksamhet skulle inledas. Vikten av motion, ljus och frisk luft motiverades med den allmänna förekomsten av tuberkulos hos barn och folkskolelevernas dåliga kondition. Disciplinerad lek troddes enligt förebilder från USA förbereda barnen för samhället och förebygga ungdomsbrottslighet.
Motiveringarna övertygade fullmäktige, som beviljade medel för ett försök med ledd lek sommaren 1914. Lekarna blev så populära att man beslutade att fortsätta med den lekverksamhet som leddes av gymnastikfolket.
Tre tanter och en barnskara
Lekplatserna etablerade sig i Helsingfors på 1920–30-talet, även om nativiteten planade ut och småbarnens behov åsidosattes när de svällande skolorna och den uppskattade tävlingsidrotten krävde resurser. Parkerna försågs visserligen med lekområden, men de bestod ofta bara av grusplaner, kanske med en sandlåda och ett par gungor. Sommarlekar ordnades under usla förhållanden på olika håll i staden: det fanns inga inomhuslokaler, för att inte tala om toaletter eller vatten.
Trots de anspråkslösa inramningarna besöktes lekplatserna sommartid av tusentals barn, och det kunde finnas upp till ett par hundra lekande barn samtidigt på en och samma lekplats. Leken leddes på varje lekplats av tre tanter, som till sin hjälp så småningom fick småtanter i form av lekdeltagare som vuxit upp. Ledarnas kreativitet och uppfinningsrikedom samt de få lekredskapen sattes på hårda prov, men lekarna fortsatte sommar efter sommar, även under kriget. År 1942 började man dela ut mat på lekplatserna för att stärka barnen, som var hungriga till följd av matbristen. Traditionen med parkmåltider lever fortfarande kvar.
De stora årskullarnas lekplatser
Efter kriget låg nativiteten på topp när de stora årskullarna gjorde entré i världen. Man ville erbjuda barnen en uppväxtmiljö enligt tidens ideal. De helhetsplanerade höghusförorter, luftigt placerade i naturen, som började byggas i de områden som anslutits till Helsingfors 1946 ansågs vara en sådan.
Intresset för lekplatser vaknade igen. Stadens första lekplatskommitté satte 1950 upp höga mål. En förstklassig lekplats skulle vara ett inhägnat område på minst en hektar, där en del avgränsades som spelplan för större barn, medan en del reserverades som lekplats för småbarn. Det skulle finnas en byggnad för uppvärmning och lekredskap. Dessutom behövdes en plaskdamm, ett byggområde, ett område för att leka familjelekar, gungor, en karusell, en rutschkana, en vattenpost, en toalett och på vintrarna en skridskobana, ett skidspår och en kälkbacke.
Lekplatserna kommunaliserades 1951 och började utvecklas snabbt. Redan 1948 hade tre lekplatser försetts med baracker som redskapsförråd. År 1951 inleddes åretruntverksamhet på Braheplan, vilket länge varit efterlängtat, och snart fick lekdeltagarna stugor att söka skydd i. Lekplatser med verksamhet året runt grundades i de nya bostadsområdena och förorterna i utkanten av staden, såsom Kottby 1952, Majstad 1954, Månsas 1954, Tullbommen 1957 och Norra Haga 1959 samt i områden i stadskärnan som led av brist på lekutrymme, såsom Vallgård 1955 och Smedsparken 1956. Det ansågs ändå att lekplatser grundades i för långsam takt, eftersom nativiteten var fortsatt hög.
Lekparker för alla – oberoende av ålder
När förortsbyggandet tog fart på 1960-talet producerade stora byggfirmor vidsträckta bostadsområden inom de ramvillkor som ekonomin dikterade. Barnens behov hamnade lätt i skymundan, och lekplatserna byggdes ofta sent, ibland på perifera platser. Den medvetna perioden lyfte fram diskussionen om barnens rättigheter, och staden anklagades för att vara fientligt inställd till barn. Ändå öppnades välutrustade lekplatser i förorterna i stort sett varje år på 1960-talet, till stor del i östra Helsingfors, som befolkades av barnskaror.
När det blev vanligare att kvinnor arbetade ökade behovet av dagvård. När dagvård blev en lagstadgad tjänst 1973 fortsatte lekplatserna sitt arbete som komplement till den. Byggandet av dem tog fart, men verksamheten ändrade karaktär. År 1981 slopades ordet lekplats, eftersom det påminde om den ledda lekens rötter, som andades disciplin och ordning, och om tanternas hurtiga visselpipor. I stället började man tala om lekparker.
Sommarlekplatserna hade blivit gammalmodiga och lades ner 1991. I lekparkerna med verksamhet året runt utvidgades klientelet och utbudet och verksamhetsformerna förenhetligades. Det började läggas allt större vikt vid eftermiddagsverksamhet för skolelever från och med 1980-talet. På 1990-talet började lekparkerna utvecklas till mötesplatser för hela området, där alla var välkomna – från babyar till mor- och farföräldrar. Språken och kulturerna har blivit mångsidigare, vilket har inneburit nya möjligheter, men även nya utmaningar.
Numera har Helsingfors ett nätverk av nästan 70 lekparker som är öppna året om och som betjänar olika stadsbor i olika åldrar på många olika sätt. Avgiftsfria, professionellt ledda lekparker som är öppna för alla är i den här omfattningen ett särdrag för Helsingfors, resultatet av över hundra års utvecklingsarbete.
