Byxtjuven stal kronans egendom
När målet behandlades i rätten framgick det att egendom som tillhörde mannen under en längre tid hade försvunnit från fältväbelns hem, men hustrun hade alltid bestämt förnekat sin skuld. Anna Catharina hade även tagit kronans egendom, det vill säga delar av makens uniform. Dessutom hade det även försvunnit egendom som Olof hade i förvar, bland annat cirka 100 alnar, det vill säga cirka 60 meter, fodertyg som ägdes av löjtnant Silversvan. Anna Catharina hade lagt beslag på fodertyget, som förvarades bakom två låsta dörrar, efter att först ha stulit makens nycklar ur hans skrivbordslåda.
Olof hade lyckats få tillbaka en del av den försvunna egendomen, eftersom Anna Catharina hos en privatperson hade pantsatt bland annat en stor bok, vita uniformsbyxor, en kopparpanna, ett par vita silkesstrumpor, en locktång och en soldatmunderingssabel. Av rättegångsprotokollet framgår inte i vilka kläder Olof skötte sin fältväbelssyssla när nästan hela uniformen hade pantsatts.
Fallet behandlades i krigsrätten, eftersom krigsrätten behandlade rättsprocesser av personer som tjänstgjort i armén även om de bodde i Helsingfors eller på Sveaborg. Olof tjänade som värvad, avlönad yrkessoldat Prins Fredrik Adolfs regemente, som hade placerats på Viaborgs fästningsarbeten.
I samband med utredningen av egendomsbrottet framgick det att Olofs och Anna Catharinas samlevnad inte var någon dans på rosor. Hustrun anklagades för att härja och väsnas, utan att mannen hade gett någon anledning till detta. Det kan ha varit fråga om högljutt grälande utan orsak, men eftersom slagsmål och bråk på 1700-talet ofta beskrevs som ”buller” är det mycket möjligt att fältväbeln rent konkret fick sig en hurril.
Makens anseende, heder och ställning
I protokollstexten framhålls att maken inte hade gett anledning till detta uppförande. Skulle det ha varit rätt att ge sig på maken om han hade kommit hem berusad eller uppfört sig illa på annat sätt? Anna Catharina visade inga tecken på att hon skulle ha ändrat uppförande, även om prästen hade gett henne flera varningar för det återkommande ”oskickeliga förhållandet”. Tillrättavisningar och förebråelser av prästen var det primära sättet att återställa lugnet i ett bråkigt äktenskap.
Målet handlade i grund och botten om att Anna Catharina uppförde sig på ett sätt som inte passade sig för en kvinna. Utöver uniformen låg även Olofs anseende, heder och ställning i vågskålen. Det finns ganska lite spår kvar av maktutövning i vardagen före 1800-talet. Ändå visste redan barnen vem som hade bestämmanderätten i hushållet. Man lärde sig sederna hemma, men reglerna gicks även igenom i kyrkan och skolan, eftersom de var tryckta i Katekesens Hustavla. Kvinnans och mannens, barnets, husbondens och tjänarens ställning var noggrant reglerad. Mannen skulle faderligt styra och råda sin hustru, sina barn och sitt tjänstefolk. Till mannens och husbondens befogenheter hörde rätten att tillrättavisa och straffa, vid behov genom aga. Kvinnan skulle lyda sin far och make. Hon hade ändå bestämmanderätt över tjänarna och barnen som ställföreträdare för sin make.
Och om Olof skulle ha stulit Anna Catharinas kjol – kvinnor använde inte byxor före 1900-talet – och gett sig på henne? Skulle det ha lett till rättegång? Mannen hade rätt att fatta beslut om den gemensamma egendomen, han var alltså sin hustrus företrädare. Anna Catharina skulle knappast ha gjort rättssak av sin mans bråkande, eftersom det var kvinnans lott. Många hustrur tvingades även uthärda lindrigt kroppsligt våld. Bruk av våld accepterades endast till en viss gräns. Om tuktan orsakade svåra skador, blåmärken, sår eller handikapp, stod män och kvinnor jämlikt till svars för sina gärningar inför lagen:
”Huru bötas skal/om man slår hustru sina/eller hustru man sin/eller husbonde, eller matmoder, legohion sitt. 1. §. Hwilken man af hat, eller i dryckenskap, eller för annor qwinnos skul, slår hustru sina blå eller blodig, lahm eller lytt: ware thet alt i tweböte. Slår hustru man sin; stånde samma rätt.” (1734 års lag, 36. Cap.)
Det var svårt att få skilsmässa
Överkrigsdomstolen, det vill säga besvärsdomstolen, fastställde 1771 Anna Catharinas dom till bötesstraff och kroppsstraff. Straffet berodde på egendomsbrotten. Opassande uppförande utgjorde ingen grund för bötes- eller kroppsstraff, men man kan utifrån rättegångsprotokollet göra den tolkningen att det var Olofs grund för att inte bara ansöka om skilsmässa, utan även dra hustrun inför rätta. Överkrigsdomstolen konstaterade visserligen att Anna Catharina var ung och stark och fullt förmögen att försörja sig själv. Den kunde dock inte döma paret till skilsmässa, eftersom skilsmässa fram till 1930 var ett ärende som endast domkapitlet kunde fatta beslut om.
Det behövdes vägande skäl för skilsmässa: Enligt lagen kunde ett äktenskap endast upplösas på grund av horeri, det vill säga könsumgänge med någon annan än den egna maken eller makan, eller på grund av att maken eller makan ”självsvåldigt” hade försvunnit spårlöst. Den hemskillnad som Olof önskade förutsatte oförsonlig missämja mellan makarna. Kvinnor kunde också ansöka om skilsmässa, men det var ännu sällsyntare än att mannen gjorde det.
