Det hade uppstått ett behov av intressebevakning för sjömän. Arbetet till sjöss var hårt, ansträngande och farligt. Många kvinnor blev änkor. Arbetet med Sveaborgs fästning hade livat upp handeln och handelssjöfarten bland borgerskapet i Helsingfors och ökat antalet människor som försörjde sig på sjöfart. Helsingfors sjömanshus var en av de sociala innovationer som arbetet med Sveaborg förde med sig.
När man studerar sjömanshuset får man ta del av en central del av socialhistorien. Helsingfors sjömanshus arkiv är en väldigt intressant källhelhet, som ger bakgrundsinformation om sjöfartsbefolkningens liv utanför det egentliga livet till sjöss. För första gången träder även kvinnorna fram i det sjöhistoriska källmaterialet. I sjömanshusets arkiv finns manskapsförteckningar från Helsingfors handelsfartyg. I dem framgår fartygets namn, läst (storlek) och destination samt besättningsmedlemmarnas namn, ålder, hemort, ställning på fartyget och civilstånd. Generellt är uppgifter om ålder från denna tid sällsynta. Sjömanshuset ansvarade för sjöfararna i handelsflottan. En sjökapten i handelsflottan var Coopvardie Capitane (i nutida svenska kofferdi). Genom att föra bok över handelsfartygens manskap betjänade sjömanshuset även örlogsflottan. Män, styrmän och matroser från handelsflottan placerades även på örlogsfartyg när så krävdes. Örlogsflottan hade ett eget begynnande socialväsende. En båtsman med familj försörjdes av en rote på 2–6 gårdar. Augustin Ehrensvärd grundade en tobaksplantage i Hertonäs och ett barnhem för föräldralösa barn till Sveaborgs officerare.
Administrativt var sjömanshuset underställt magistraten. Den ganska självständiga institutionen styrdes av en direktion, som assisterades av en ombudsman med den nederländska titeln waterschout. I Amsterdam arbetade redan på 1600-talet en waterschout som medlare i konflikter mellan redarna och sjömännen. I Helsingfors valdes waterschouten bland de kandidater som stadens sjökaptener utsett. Titeln användes också i Raumo. Sjömanshuset i Helsingfors leddes av eliten bland stadens borgerskap. På 1760-talet leddes det av den ansedde köpmannen Henrik Jacob Silliacks från Fredrikshamn och på 1770-talet av köpmannen och rådmannen Peter Schwartz. Silliacks grundade Ulrikasborgs skeppsvarv. Till personalen på sjömanshuset hörde även en vaktmästare, som assisterade ombudsmannen.
Medelinsamling
Sjömanshusen fortsatte kyrkans och de medeltida skrånas tradition av socialvård. På 1600-talet skänkte sjömännen pengar till kyrkan, som också användes för att hjälpa de fattiga. Kyrkorna hade fattiggubbar, det vill säga träskulpturer med hål för mynt. De insamlade medlen användes för diakoniarbetet. Genom att ta hand om sjöfolkets livsvillkor försökte man hålla dem så nöjda som möjligt, om så bara för att de inte skulle värvas till främmande fartyg. Sjöfarten var trots allt en viktig inkomstkälla och ett andningshål för Helsingfors och många andra städer.
Sjömanshuset samlade in medel från sjöfararna själva, tog en del av förhyrningspenningarna och de lästpenningar som redarna betalade samt tog emot donationer. Även böter som sjöfolket fick gick till kassan. I sjömanshusets huvudbok anges den del av förhyrningspenningarna från rederiet som kaptenerna årligen betalade till sjömanshuset. Den betalades när kaptenen hade fått hyra och var på väg ut till sjöss. Kaptenerna betalade också en sjömanshusavgift. Den betalades när kaptenen var utan jobb. En tredje avgift var en frivillig bidragsavgift till fattigbössan. Det rörde sig inte om några stora summor totalt: år 1760 fick sjömanshuset till exempel in 182 daler genom dessa avgifter. Sjömanshusets huvudbok är en bra källa som även innehåller annat än ekonomiska transaktioner. Där framgår till exempel vilka av kaptenerna som var till sjöss under det aktuella året, vilka som var i hamn och vilka som vågade ta hyra ännu under senhösten och till och med i december.
Hela sjöfartsbefolkningen omfattades av sjukvården
Sjömanskassan betalade för sjukvård. Sjömännen fick avgiftsbelagd vård för sina åkommor, och sjömanshuset betalade kostnaderna enligt fältskärens kvitto. Utan det här materialet skulle vi nästan inte veta någonting om sjömännens livsvillkor, åkommor och den så kallade vården. Sjömanshusets arkiv är en bra källa till information om medicinsk historia.
Sjömännen drabbades av könssjukdomar. Efter mitten av 1700-talet utvidgades den finska handelssjöfarten till Portugal, Spanien och Medelhavet på grund av salthandeln. Smittor spreds i hamnarna. Halvmatros Liefmans sjukdom behandlades med en fem veckor lång kvicksilverkur. Vårdkostnaderna uppgick till 200 koppardaler. Då ingick även förplägnad och ved under behandlingen. Läkemedlets (medicamente) andel var 150 daler. Det var mycket pengar – för en åkomma som på sätt och vis var självförvållad – men kassan gjorde ingen skillnad mellan denna och andra sjukdomar. Kvicksilver var inte bara dyrt utan också giftigt. Det fick hår och tänder att lossna. Kvicksilvrets betydelse som läkemedel förklaras delvis av att det ofta fanns i fartygens last.
Även en mindre åkomma kunde ta lång tid att behandla, då det inte fanns antibiotika. År 1773 fakturerade Helsingfors stadsfältskär Johan Georg Hornborg sjömanshusets kassa för 56 daler för behandling av copardie matrose Henrick Tammelins fulslag i fingret. Läkemedlen kostade i detta fall 9 daler och läkararvodet 24 daler. Behandlingen, som inte beskrivs närmare, tog även i detta fall fem veckor, och platsen var uppenbarligen kyrksalen i Thomanders hus, som Hornborg hade gjort till ett sjukhusrum samma år. Lokalen började utvecklas till ett enkelt sjukhus, vilket beskrivs i verket Fästningsstaden. Folks tänder var också i dåligt skick. Detta kan delvis ha berott på att socker blev allt vanligare i Helsingfors vid den här tiden och naturligtvis på att man inte tog hand om sina tänder. Skeppstimmerman Nybergs tänder var helt eller delvis så lösa att han hade svårt att äta, och därför var han arbetsoförmögen.
Även hustrurna omfattades av sjukvården. Sjömannen Hans Hagmans 60-åriga hustru Maria uppgavs ha sett så dåligt att hon hade svårt att gå på gatan och sköta sina sysslor. Hon hade inte hittat något botemedel. Komminister Petter Aveman vittnade om detta å Marias vägnar. Maria hade tydligen först sökt hjälp hos kyrkan, men sedan vänt sig till den världsliga socialvården. Glasögon var extremt sällsynta. De första experimentella starroperationerna gjordes redan på 1700-talet.
Sjömanskassan betalade för begravningen
Sjömanshuset deltog i kostnaderna för begravningar och minnesstunder. De ordnades för sjökaptener, sjömän, skeppsgossar, lotsar och båtsmän samt deras hustrur. Begravningskostnaderna specificerades noggrant på räkningarna. Vid minneshögtiderna för kaptener och deras änkor var serveringen överdådig, för sjökaptenerna hade ju med sig ett och annat från sina resor. De kunde ta egen last i sina hytter. Vid sjökapten Hans Bosses änkas begravning 1766 bjöds det på en kardus tobak och ett dussin pipor, fyra stop franskt vin (ett stop var 1,3 liter, så sammanlagt 5,2 liter), ett stop brännvin, sju kannor öl (en kanna var 2,6 liter, så sammanlagt 18,2 liter), två ljus, ett lispund kaffe och ett och ett halvt lispund socker (17 kg). Kostnaden var 49 koppardaler, som kassan betalade. Beloppet motsvarade en månadslön för en matros eller två månadslöner för en smed, men dessa uppgifter gäller Sverige för 1755. Fallet visar att socker och kaffe redan var vanligt förekommande i Helsingfors, åtminstone bland sjökaptenerna.
Matros Nymans begravning kostade 32 daler, liksom matros Finmanns begravning år 1767. Det verkar ha handlat om standardbelopp: en begravning för en matros kostade omkring 32 daler och för en sjökapten 50 daler. Begravningen för Johan Castegren, krögare på Sveaborg som ingick i stadens ledande borgerskap, kostade 51 daler. Hans son C. G. Castegren begravdes 1814 på begravningsplatsen i Gamla kyrkoparken.
Allt som hörde till begravningen kostade: antalet klockringningar (ju högre status den avlidna hade, desto mer ringde man), muldpenningar eller kyrkjord, det vill säga avgiften för gravplatsen, bårklädet samt klockarens och kyrkvaktmästarens arvoden. Bårklädet var ett finare tyg som lades över kistan. Själva kistorna var enkla furulådor. Priset för en begravningsplats varierade beroende på den avlidnas status. Gravplatsen för sjökapten Hans Bosses änka kostade tre daler 1766, kapten Olof Skärgårds gravplats kostade åtta koppardaler 1777 och gravplatsen för matros Anders Nyman och hans hustru kostade tre daler samma år. Priserna återspeglar samhällsklassen, precis som all annan kyrklig verksamhet, inklusive sittordningen. Prisskillnaden berodde på var gravplatsen var belägen. Ju närmare kyrkan, desto dyrare. Den bästa platsen var under golvet i kyrkan. Även befolkningsökningen i staden drev upp priserna.
De avlidna var ibland mycket unga. Då var det alltid fråga om olyckor. På fartygen fanns kajutvakter och mässgossar, i förteckningarna ofta anonymt omnämnda som ”gosse”, som var i åldern 14–17 år. Kajutvakten Gustav Hultin drunknade i juni 1768, och hans kropp hittades i september samma år på Sveaborg. Han fick en passande sjömansbegravning. Materialet till kistan och kistbyggarens lön, hämtningen av kroppen från Sveaborg, hyra för båt och drickspengar till bärarna fakturerades till kassan. Den totala kostnaden blev även i detta fall 32 koppardaler. Gustav Hultin finns med i manskapsförteckningen för Helsingfors, som seglade till Lissabon och Cádiz den 5 juli 1766. Han var då 14 år gammal. Han var alltså 16 år när han drunknade.
Änkepension
Änkor efter sjömän fick pension. Den årliga pensionen för en sjökaptens änka var 100 daler, som betalades ut i fyra delbetalningar. Änkor efter lotsar och båtsmän fick också pension. År 1760 betalade sjömanskassan en årlig pension på 48 daler till båtsman Creutzmans änka. Det var alltså hälften så mycket som en kaptensänka fick. Änkan fick pension om hon var tillräckligt skröplig.
Kvittona vittnar om en detaljerad prissättning och om hur penningekonomin bredde ut sig. Bakgrunden till detta var att användning av kontanter blivit vanligare under påverkan från Sveaborg. Soldaterna och arbetarna på fästningen kunde inte få lön in natura. Soldaterna behövde kontanter för att köpa mat och dryck av försäljarna och på krogarna på Sveaborg. Sjöfararna var också mer delaktiga i penningekonomin än befolkningen i övrigt, eftersom de var en del av stadens köpmannakår och underleverantörer för Sveaborg. På 1700-talet ökade mängden pengar i omlopp i Helsingfors med omnejd. Orsaken till det var byggandet av Sveaborg.
Ulrika Eleonora kyrkas kyrkogård
Helsingforsarnas kyrka var Ulrika Eleonora kyrka i området mellan den nuvarande domkyrkan och universitetets huvudbyggnad, i det nordvästra hörnet av Senatstorget. Söder om den låg en kyrkogård. Helsingfors befolkning hade vuxit i synnerhet på grund av Sveaborg, och man hade fler att begrava. Vid arkeologiska utgrävningar i området upptäckte man att de första liken på kyrkogården låg på bara 40 centimeters djup. Avlidna låg begravda i upp till nio lager ovanpå varandra. De avlidna som nämns i den här artikeln hör till dessa. Kyrkogården blev överfull på 1790-talet. Helsingfors nya begravningsplats anlades i Gamla kyrkoparken. Den har påverkats av stadens utvidgning och av gatunätet, och en del gravar har hamnat under staden. En del av gravplatserna finns dock fortfarande kvar, till exempel Johan Castegrens son C. G. Castegrens grav, som nämndes ovan. Den mest kända, en tempelliknande grav i områdets nordöstra hörn, tillhör redaren Johan Sederholm. Sjömanshuset var en viktig institution för socialvård under en tid när övrigt samhälleligt stöd för fattiga och sjuka var obefintligt. Eftersom sjöfararna var viktiga var de en grupp som tidigt fick förmåner i Helsingfors.
Källor
Helsingfors sjömanshus kvittoböcker 1760–1785, manskapsförteckningar 1764–1773 och huvudböcker 1759–1768
Litteratur och online-publikationer
Aalto, Seppo, Gustafsson, Sofia och Granqvist, Juha-Matti. Fästningsstaden. Helsingfors och Sveaborg 1721–1808. Helsingfors 2020.
Lagerqvist, Lars-Olof och Nathorst-Böös, Ernst. Vad kostade det? Priser och löner från medeltiden till våra dagar. Uppsala 2002.
Merimieshuonelaitoksen vaiheet. Majakka. Rauman merimuseo.(Länk leder till extern tjänst)
