Hoppa till huvudinnehåll

Från bodknodd till stadens rikaste man – Johan Sederholms historia

Köpmannen Johan Sederholm (1722–1805) var den mest framgångsrika affärsmannen i Helsingfors under sin era. Han ägde sågar, ett skeppsvarv, en segelduks-, kakel- och glasfabrik samt herrgårdar. ”Helsingfors handelsfurste” utsågs tre gånger att representera staden på riksdagen i Stockholm. Å andra sidan hade Sederholm även hårda motståndare. Johan Sederholm skrev på gamla dagar en kort biografi, där han berättade att framgången berodde på flit och uthållighet. Sederholm kunde utnyttja den tillväxt inom byggbranschen som befästningen av Sveaborg medförde och utvecklade för egen del handeln i Helsingfors. Ett ståtligt stenhus i utkanten av Senatstorget har bevarats som ett bevis på hans förmögenhet.

Uppväxt i ett fattigt hem

Johan Sederholms far, Erik Sederholm från Stockholm, hade deltagit i stora nordiska kriget som kammartjänare, men togs som krigsfånge under slaget vid Poltava. I fånglägret i Sibirien valde den ryska greven Raguzinsky ut Erik till sin tjänst och gjorde honom till sin förvaltare i Livland (Baltikum). Där gifte han sig med Birgitta Ekman, som var från Karis och arbetade hos en köpman från Tallinn. Efter freden i Nystad flyttade paret tillbaka till det svenska riket, och Erik fick arbete som tullinspektör i Helsingfors. Johan Sederholm föddes den 26 oktober 1722 i ett Helsingfors som hade förstörts under den ryska ockupationen, ”stora ofreden”.

I familjen, som bodde på Skatudden, föddes tio barn, av vilka fem dog tidigt. Johan Sederholm inledde sin skolgång i underofficer Hartmans skola. Efter lektionerna tjänstgjorde han hos ett par herrar, som gav honom gamla kläder och pengar i lön. Kläderna delade han med sina bröder. Senare började han i Helsingfors trivialskola, där han studerade latin, svenska, räkning och kristendom. Disciplinen var hård, vid behov användes fysisk disciplin, karzer (isoleringscell) och relegering. På fritiden fiskade Johan Sederholm, samlade ved samt reste runt i socknarna och sjöng och samlade in frivilliga gåvor för att kunna fortsätta sina studier.

Som 16-åring fick Johan Sederholm plats som bodknodd (biträde) i köpman Johan Bocks handelshus. Till uppgifterna som biträde hörde bland annat att sköta hästarna, hugga ved och göra kvarnresor. Efter knappt tio år grundade han ett eget handelsbolag med köpmanssonen Nils Burtz. Ynglingarna seglade till Stockholm för att skaffa varor att sälja på kredit. Till en början var det svårt att få kredit, men köpmannen Joachim Sutthoff trodde på de nya företagarna och rekommenderade dem även för andra köpmän. Sederholm och Burtz återvände nöjda till Helsingfors, sålde sina produkter och betalade sin skuld. Så småningom skapade de handelsförbindelser till många handelsstäder kring Östersjön. År 1750 köpte de ett  hus med tomt i hörnet av Stortorget (numera Senatstorget) av J.J. Sunds arvingar. Sederholm hade fått rättigheter att agera som självständig köpman efter att ha svurit borgareden inför rådet och borgmästaren 1751. Snart upplöstes det gemensamma handelsbolaget, och de båda delägarna fortsatte på egen hand. Senare blev de inte bara konkurrenter, utan även politiska fiender.

Byggandet av Sveaborgs fästning hade påbörjats när Johan Sederholm inledde sin företagsverksamhet. Han grundade tegelfabriker och sågar samt idkade aktivt handel och levererade stora mängder byggmaterial till fästningen. Tillsammans med andra köpmän grundade Sederholm även ett skeppsvarv vid stranden i Ulrikasborg och blev senare ensam ägare till det. Under hans tid byggdes tretton handelsfartyg vid varvet. De seglade förutom i Östersjön även till bland annat Cadiz i Spanien och Livorno i Italien. Ett fartyg med namnet Hedvig kapades av sjörövare 1771, men Sederholm lyckades få det tillbaka mot en avgift. Han ansåg att yrkeskunniga sjömän var så viktiga att han byggde ett bostadshus till dem. Sederholm samlade även nästan alla timmermän i Helsingfors för att bygga stadens dittills största fartyg, Generalen Greve Fredrik Posse på 323 läster. Det seglade ända till Uruguay och var det första Helsingforsfartyget i Sydamerika och det första skeppet som var byggt i området för dagens Finland att färdas på det södra halvklotet.

Orsaker till förmögenheten

Betydande källor till förmögenheten var de många produktionsanläggningarna som Johan Sederholm grundade utanför staden och de talrika fastighetsaffärerna. Många bönder och borgare i staden förlorade på grund av sina skulder sin gård eller sitt hus till Sederholm, som sålde dem vidare. Enligt bouppteckningen hade även Sverige och Frankrike skulder till Sederholm. År 1777 fick köpmannen dispens av Gustav III för att äga Gumtäkt gård och Hertonäs gård som gårdar som gick i arv, vilket i princip endast var möjligt för adeln. År 1778 utsågs Sederholm till fadder för kronprins Gustav Adolf, 1799 utnämndes han till riddare av Vasaorden, och ett par år senare förlänades han kommerseråds värdighet. I Sederholms affär kunde man även köpa dyra utländska drycker och frukter från södern.

Johan Sederholm ingick sitt första äktenskap 1751 med köpmansdottern Hedvig Solitander från Borgå. Den allt förmögnare köpmannen behövde ett hem som var värdigt hans ställning. Han lät bygga ett ståtligt stenhus i två våningar för sin familjs och sitt handelshus behov. Huset byggdes på en tomt som han hade köpt tidigare och färdigställdes 1757. Huset var till och med så imponerande att det var skrytsamt: det var det första stenhuset som byggdes i Helsingfors efter 1600-talet och klart ståtligare än de andra köpmännens anspråkslösa trähus. På gården till Sederholmska huset fanns flera förråds- och uthusbyggnader av trä. Tjänstefolket bestod enligt mantalslängderna av nästan trettio personer. På 1770-talet fanns även stadsläkarens mottagning i huset.

Under Johan Sederholms första äktenskap föddes sju barn, av vilka tre dog medan de var mycket små. Köpmannen blev änkling 1767, när hustrun Hedvig avled i cancer strax efter att det yngsta barnet hade fötts. Barnen behövde en mor och huset behövde en husmor. När sorgeåret var slut gifte sig Johan Sederholm därför med tullförvaltardottern Maria Wendelia. Enligt den bröllopsdikt som trycktes till tillställningen ingicks ett äktenskap där ”brudgummen har förståelse och bruden är dygdig”.  Äktenskapet stärkte viktiga handelsrelationer.

Vardagen i köpmannahuset fick särskild glans av de framstående gästerna, såsom prins Henrik av Preussen, kung Gustav III och hans son Gustav IV Adolf. Paret fick fem barn. Trots att maken var 26 år äldre än sin hustru, blev han änkling en andra gång 1789. Så småningom flyttade nästa alla barn hemifrån. Endast Lars Johan och Alexander Magnus stannade kvar för att sköta affärsverksamheten med sin far.

Maktkamp och anspråkslöshet

Johan Sederholm nämner i sin korta självbiografi inte över huvud taget sin roll i den häftiga maktkampen i Helsingfors. Borgmästare Johan Kuhlberg ville minska de rika köpmännens inflytande över stadsförvaltningen. Mellan magistraten och köpmännen förekom flera tvister, där Johan Sederholm verkade i bakgrunden. Han tolererade inte att hans verksamhet begränsades. Sederholm sökte dock inte själv något offentligt ämbete, utan nöjde sig med att verka som en av stadens äldste. Å andra sidan fick hans agerande även kritik. I januari 1773 överlämnade till exempel en grupp köpmän och småborgare ett klagomål till magistraten, enligt vilket en grupp rika köpmän härbärgerade alla bönder som kom till staden och köpte deras varor, så att det knappt blev något kvar att sälja på torget. Det var fråga om en gammal, olaglig tradition, systemet med så kallade härbärgesmän, som till exempel officerarna på Sveaborg också ofta klagade över. Sederholm och Carl Magnus Sunn omnämndes som de värsta. De försvarade sitt agerande med att det var tack vare dem som det alls kom bönder till staden för att sälja sina produkter, annars skulle det bli brist på mat. Systemet med härbärgesmän gagnade bönderna och Sederholms storborgare, men förargade småborgarna och tjänstemännen, som förlorade inkomster och skatteintäkter på grund av det.

Vid behov bistod Sederholm även staden genom att till exempel donera kyrkklockor till kyrkan och bekosta transporten av en brandspruta från Stockholm till Helsingfors. Sederholm representerade Helsingfors på riksdagen i Stockholm åren 1769, 1778 och 1786. År 1769 slank han dock i väg för att sköta sina egna affärer mitt under riksdagen, och därför deltog han inte i representantvalet i Helsingfors inför 1771 års riksdag. Utrikespolitiskt sett var han ”hatt”. Han stödde alltså en aggressiv och oeftergivlig politik i förhållande till Ryssland, till skillnad från mössorna, som betonade defensivitet och diplomati. Sederholm stödde, liksom även många andra köpmän i Helsingfors, Gustav III:s statskupp 1772. Den resulterade i att kungen återtog makten i riket från ståndsriksdagen.

Sederholm sägs ha haft anspråkslösa vanor och var mycket noga med pengar. Mannen som började som bodbiträde i barndomen ägde i pensionsåldern nästan allt som var värt att äga i Helsingfors: gårdar, sågar, fartyg, varv och fabriker. Han hade inga nätverk och var inte särskilt social: i själva verket var han en ensamvarg, som om möjligt alltid köpte ut sina kompanjoner. Som en av stadens äldste kontrollerade han staden från kulisserna i egenskap av en grå eminens. Sederholm var ovanligt religiös för tidens anda och tillhörde Stockholmssällskapet Pro Fide et Christianismo, som hade grundats som motåtgärd till upplysningstidens sekularisering: ”för män som brann för Guds ära”. Sederholm var en av få medlemmar i sällskapet som inte var präst, men han spred till exempel religiösa pamfletter i Helsingfors. Han såg även sin förmögenhet och sina affärer som kristlig välgörenhet: de säkerställde stadsbornas försörjning.

Man kan även säga att Johan Sederholm genom sina prestationer för egen del var med om att utveckla Helsingfors till en betydande handelsstad. I början av 1800-talet drog han sig undan affärslivet, men hans hus kunde fortfarande på goda grunder kallas för stadens maktcentrum. Döden skördade dock även Helsingfors ”handelsfurste”: han dog av gulsot vid 82 års ålder den 17 februari 1805. Sederholm begravdes i släktens gravvalv på kyrkogården vid Ulrika Eleonora kyrka. När kyrkan och dess begravningsplats revs för att ge plats för det nya Senatstorget, flyttades Sederholms kista till dåvarande Kampens begravningsplats, det vill säga nuvarande Gamla kyrkoparken, ”Pestparken”. Gravkapellet där ritades av det kejserliga Helsingfors huvudarkitekt, C. L. Engel, vilket också det skildrar Sederholms ställning.

 

Källor och litteratur

 

S. Aalto, S. Gustafsson & J-M Granqvist. Linnoituskaupunki. Helsinki ja Viapori 17211808. Minerva & Helsingin kaupunki 2020.

M.-L. Lehto. Kaksi vaimoa ja kaksitoista lasta. Johan Sederholm ja hänen huonekuntansa. Narinkka 1995. Helsingin kaupunginmuseo.

 M.-L. Lehto. Kiellettyä rakkautta Sederholmin talossa. Narinkka 1995. Helsingin kaupunginmuseo.

T. Merisalo, Sederholmin kivitalo  porvaristalon vaiheita hyödyn ajalta 1990-luvulle Narinkka 1995. Helsingin kaupunginmuseo. 

 I. Mäntylä, Pormestari Johan Kuhlbergin pahoinpitely: valtataistelu Helsingissä 1700-luvulla. 1981. Narinkka 1995. Helsingin kaupunginmuseo.

J. Sederholm, Genealogiska anteckningar rörande slägten Sederholm och dess utgreningar. 1880.

Mäntylä, Ilkka ja Mäkelä-Alitalo, Anneli: Sederholm, Johan. Kansallisbiografia-verkkojulkaisu. Studia Biographica 4. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997. http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kbg-000411