Vi stiger in från Alexandersgatans folkvimmel till museitystnaden i Sederholmska huset. Köpmannen, redaren och fabrikören Johan Sederholm tittar ner på besökaren från väggen i det gröna rummet. Det här är inte det första besöket under hans tak, för tillsammans med Sederholm gör vi en tidsresa som speglar företagarens och å andra sidan även tjänstemannens vardag. Företagarens vardag har alltid handlat om risktagande, konjunktursvängningar och kämpande med skatter.
Helsingfors, handelsmännens stad
Vyn från Sederholmska huset över Stortorget var dyster. Det rådde kaos i Helsingfors efter den stora branden. Borgarna bläddrade i sina räkenskapsböcker och räknade sina pengar i daler och kopek.
Sederholm grundade sitt första företag redan i mitten av 1700-talet. Han var son till en tulltjänsteman, och var både driftig och socialt kompetent. Affärsidén var tydlig: han skulle sälja billigare än konkurrenterna. Språkkunskaper och internationalism var då, liksom nu, trumfkort för en handelsman.
Entreprenörer har alltid varit rörliga av sig, så det är inget nytt fenomen. Hantverkare och handelsmän från bland annat Baltikum har varit en vanlig syn på Helsingfors gator, men näringsfrihet infördes genom en förordning först 1879. Före det levde man i ett ståndssamhälle. Nya handelsmän och hantverkare som ville komma till staden måste skaffa tillstånd för sin verksamhet.
I bottenvåningen på Sederholmska huset fanns affärslokaler. I samband med en renovering på 1860-talet förstorades fönstren i bottenvåningen, och så föddes såvitt man vet Helsingfors första skyltfönster.
Konjunkturernas vågor
När Finland fick sin autonomi väntade inget vanligt skatteår för medborgarna. Uppfinningsrika tjänstemän stiftade lagar i snabb takt. Mångfald i näringslivet har alltid varit intressant, och i ljuset av historien är temat särskilt fascinerade. Beskattningen styrde konsumtionen, och att köpa importerade varor sågs som något negativt. Detta var merkantilismens tid, när man ville hålla pengarna inom landet.
Johan Sederholm visste hur han skulle ändra sina planer och sin företagsverksamhet enligt var det blåste gynnsamma vindar och så att säga luktade pengar. Han grundade bland annat en fabrik för lerkärl och kakelugnar i Hertonäs och en fabrik för buldan, det vill säga segelduk. Han lät också bygga skepp. Sederholm avslutade sin karriär inom så kallad kramhandel i ett tidigt skede och satsade på export till utlandet.
Han var också en uppskattad och välkänd person inom societeten. Det bevisas bland annat av att Johan Sederholm var en av Gustav IV Adolfs faddrar. När kung Gustav IV Adolf besökte Helsingfors hösten 1796 fick Sederholm två sockerskålar av silver som gåva.
Grön uniform med skört
Den första halvan av den autonoma tiden var ett riktigt paradis för tjänstemännen. Lönerna var höga, tilläggsarvodena betydande, pensionerna goda och tjänstemännen hade betydande sociala förmåner, hög status och till på köpet ganska liten arbetsbörda. Adeln förlorade de privilegier i fråga om utnämning till tjänster som varit knutna till deras börd, och från och med 1817 krävdes högskoleexamen då tjänster tillsattes.
Av tjänstemännen förutsattes en absolut lojalitet mot kejsaren och styret. Officerare som hade tjänstgjort i Ryssland utnämndes till höga civila tjänster. Assistenter skötte det praktiska arbetet och finländare fungerade bland annat som jurister. Maktfördelningen på den högsta förvaltningsnivån i Finland förändrades, och en centralförvaltning av finländska män uppstod. Guvernörer och statliga tjänstemän började synas i gatubilden med sina uniformer. Uniformen i tsaristisk stil bestod av vita byxor och en grön rock som kallades syrtut. Denna långa rock blev vanlig särskilt kring mitten av 1800-talet.
Tankar i kakelugnens värme
Från Sederholms fönster såg man ut mot händelsernas centrum. Han betraktade utsikten mot Senatstorgets östra del, där Helsingfors huvudtorg Stortorget, rådhuset och högvakten fanns i början av 1800-talet. I mitten av Senatstorget fanns ett bostadskvarter och i den nordvästra delen Ulrika Eleonora kyrka, som revs 1827. Vid Alexandersgatans södra del löpte Storgatan. Senatshuset, alltså den nuvarande Statsrådsborgen, började byggas 1818. Kejserliga senaten för Finland flyttade in i huset vid Senatstorget 1822, och Domkyrkan började byggas 1830.
Övervåningen i Sederholmska huset var familjens bostad. Bokföringen för Sederholms företag sköttes på bottenvåningen. Verksamheten var så omfattande att man inte klarade av bokföringen på egen hand. De välvda källarna användes för förvaring.
En banbrytande svensk uppfinning från 1775 var en kakelugn där värmen cirkulerade i ett system av rökkanaler. Jämfört med tidigare typer av ugnar sparade den ved och lagrade värme. Kakelugnarna och de större fönstren ledde till ljusare färger i inredningen och mångsidigare inredning bland annat i form av nya möbler. Det var ändå bara eliten som hade råd med kakelugnsvärme.
Skatter kom man heller inte undan. Vid olika tider betalade folket bland annat grundskatt, inköpsskatt, tullskatt, fönster- och dörrskatt, mantalspenningar, spritskatt, domarskatt, hjälpskatt för bygge av slott, skatter som anknöt till krigsväsendet, hantverkarskatter, bevillingar och lyxskatter. Tobak, fickur, puder, vagnar, schäsar och jakthundar beskattades också. Brännvinsbränning beskattades naturligtvis, liksom markägande.
Bläck och stämplar
I beskattningen användes både piska och morot. Kejsaren efterskänkte böndernas skatteskulder och stadstullarna avskaffades. Beskattningen var komplicerad och varierade från år till år.
Stämplar och sigill berättar om det administrativa maskineriet. En gång i tiden stämplades till och med sidenkläder. Endast adeln fick bära sidenkläder, och materialet var strikt reglerat. Sidenkläderna fördes därför in i skattemyndighetens böcker och varje plagg stämplades. Det fördes noggranna anteckningar om hur många och hurdana plagg var och en ägde.
Beslutens betydelse och följder för folket framgår av handlingarna. Ett av de viktigaste besluten för Finlands utveckling till en självständig stat fattades år 1863, då kejsaren undertecknade ett reskript om att finskan skulle få samma ställning som svenskan. Enligt reskriptet fick förvaltningen en övergångstid på 20 år. Tiderna var alltså inte riktigt lika hektiska som i dag.
Kyssar och bakelser
En skatt på sötsaker diskuteras då och då. Det ändå inte fråga om något nytt fenomen. Kaffe med bakverk var en verklig lyx på Sederholms tid, då det sociala livet var livligt. Socker var dyrt, men användes ganska mycket. I recept i kokböcker kan man se att man ofta använde rikligt med socker och fett.
Den första bakelsen i Finland som namngavs efter en känd person var den rosa Alexandersbakelsen. Den döptes efter den ryske kejsaren Alexander I, som besökte Helsingfors 1818. Bakelsen bestod av marmelad mellan två mördegsplattor, ett lager äppelmarmelad ovanpå och sockerglasyr.
Man tog omsorgsfullt vara på rester såsom torrt bröd och använde dem i matlagningen. Kaffe var en lyxprodukt som länge var förbjuden, men så småningom blev det en folklig dryck.
I en tid av handkyssar, poesi och romantik gjorde sig liberalismen påmind. Finländska påverkare såsom J.L. Runeberg och J.V. Snellman lade fram tunga ord om kvinnornas rätt till kunskaper och färdigheter. Det fanns inga kvinnliga tjänstemän, så kvinnornas roll beaktades inte heller ur det perspektivet. Man talade inte heller om glastak, för en kvinna som ville bli student måste anhålla om ”dispens för sitt kön” hos universitetets kansler.
I dag finns det många högutbildade kvinnor i tjänstemannakåren. Nya utmaningar i fråga om jämlikhet kommer hela tiden upp till ytan, och i dag diskuterar vi exempelvis frågor kring information och dess tillförlitlighet med tanke på artificiell intelligens och hybridpåverkan.
Tiden gick, och inom Sederholmska husets blå väggar gjorde husbonden upp planer för sina pensionsdagar. Sederholm sålde huset till sina söner, som ägde fastigheten fram till 1822. Huset har genomgått många skeden och varit allt från godisfabrik till kansli för rådstuvurätten i Helsingfors. Värdigt och stillsamt betraktar huset livet utanför från sin utsiktsplats vid Senatstorget. Stora och små historier om mångskiftande händelser har lagrats i det gamla husets ordlösa minne.
