Minnesplatser i Helsingfors över året 1918

Under de gångna decennierna har finländarnas sätt att hantera sina minnen från inbördeskriget varierat. Strax efter kriget var det de vita segrarnas tolkning av händelserna som var de rådande. På de vitas minnesplatser restes monument över segrarna. Den röda sidan uteslöts från den officiella historieskrivningen och det statliga minnet. Efter andra världskriget ägde en politisk vändning rum, och tack vare den upplevdes också den förlorande sidans erfarenheter som värdefulla. Samtidigt följde nu en ny våg av monument eftersom man började resa minnesmärken också på de dödas gravar. Minnespolitiken har också påverkat hurudana monument som restes på de platser som varit viktiga för parterna i kriget.

Webbsidan Minnesplatser i Helsingfors över år 1918 är resultatet av ett samarbetsprojekt mellan Helsingfors stadsmuseum och Helsingfors stads historiekommitté för att publicera namnen på de personer som dog i fånglägret i Sandhamn och begravdes där. I projektet har samtidigt även andra minnesplatser i Helsingfors med anknytning till inbördeskriget kartlagts. Bakgrunden till att skapa webbsidan och den virtuella minnesupplevelsen är ett beslut i Helsingfors stadsfullmäktige om att offentliggöra namnen på de röda fångarna som begravdes i Sandhamn.

Uppgifterna om de avlidna i lägren för röda fångar i Helsingfors 1918 och dem som begravdes i en massgrav i Sandhamn har utretts i Forskningsprojektet Krigsdöda i Helsingfors. I projektet medverkade Folkets Arkiv, Arbetararkivet, Suomalaisen kirjallisuuden seura (SKS) och Svenska litteratursällskapet (SLS). Till stor hjälp för projektets genomförande var såväl Försvarsmakten på Sandhamn som ledaren för projektet Krigsdöda i Helsingfors, Jarmo Nieminen.

12. april 2023

Sandhamn

När de tyska och de vita efter intagandet av Helsingfors fick makten över i staden i april 1918, tog tyskarna Sandhamn som sin bas. Ön blev tyskarnas tränings- och underhållsbas, men där grundades också två olika fångläger.

Sandhamns lägerutrymmen var mindre än de på Sveaborg, på grund av att en stor del av Sandhamns kaserner reserverades för tyskarnas bruk. De första fångarna fördes till Sandhamn efter Helsingfors intagande i april-maj, men de flyttades till Sveaborg och Ekenäs, för planerna för ett stort fångläger förverkligades inte på grund av tyskarnas egna garnisonsbehov. Den 15:e juni grundades Sandhamns fångläger på nytt, den här gången som ett kvinnofängelse, där man koncentrerade fångar från Södra Finlands läger. Som mest fanns det i Sandhamn 1100 kvinnliga fångar.

På Sandhamn var dödligheten mindre än på andra läger, eftersom där fanns bättre proviant. De kvinnliga fångarna fungerade bland annat som herdar för den betande boskap som ryssarna lämnat efter sig på ön, och som slaktades för fånglägrens och militärens behov. I slutet av augusti avslutades fånglägerverksamheten och de sista 250 fångarna flyttades till Sveaborg.

Sandhamn är många fångars sista viloplats, för på Sandhamn grundades en gemensam begravningsplats för Helsingfors fångläger. Sandhamn blev utvald som stället för gruppgraven, för att man inte på det steniga Sveaborg eller Stora Mjölö kunde begrava avlidna. Också en stor del av avrättningarna genomfördes på Sandhamn.

På Helsingfors fångläger avled mellan april 1918 och mars 1919 ungefär 1550 fångar. Dessutom dog 46 röda fångar genast efter att de blivit frigivna. Genom beslut av domstolen för statsförbrytelser avrättades 71 personer och de övriga dog försvagade av hunger och sjukdomar medan de väntade på rättegång. Sin sista viloplats fick i Sandhamn lite över 1300 som avlidit i Helsingfors fångläger. En del av dem överläts till de anhöriga för att begravas på nytt.

Begravda finländare i Sandhamn finns det 1242, ryssar 72, två livlänningar och två letter. Antalet ryssar och finländare kan vara större, för man har inte kunnat bekräfta allas identitet.

De döda begravdes i kistor som fångarna gjort, i den trädlösa västra kanten av sandbanken som finns i mellersta delen av Sandhamn. Till en början lade man ner kistorna i skyttegraven och i korsukonstruktionerna som ryssarna grävt, och när dessa blivit fyllda, i sandjorden i rader vars längd var ungefär 300 meter. Döda begravdes i grupper av tre kistor på varandra. De sista som dött på fånglägren begravdes i Sandhamn 11.3.1919

Efter de tyska soldaterna blev Sandhamn en av Finlands försvarsmakts baser och gruppgraven på Sandhamn hamnade på den stängda militärön.

År 1920 grundades på Sandhamns sandmo Helsingfors första flygfält. De rödas gruppgrav hamnade under flygfältet. På 1920-talet blev det uppståndelse, när det kom fram att regementets svinstia låg ovanpå den gamla gruppgraven. I och med uppståndelsen flyttades svinstian och på 1930-talet blev området skogsbevuxet.

Gravmonumentet över de röda som avrättats och som dött i fångläger

Först på 1940-talet efter vinter- och fortsättningskriget blev det möjligt att minnas de röda som dött i fångläger och blivit begravda på Sandhamn. Sandhamns monument restes av Helsingin Entiset Punakaartilaiset ry (Helsingfors Före detta rödgardister) år 1949. Konstmålaren Uuno F. Inkinens förslag vann tävlingen för ett monument över de röda fångarna som Arbetarnas konstklubb organiserat och monumentet skulpterades av stenskulptör Jorma Silfsten.

På framsidan av monumentet över de röda som avrättades och dog i fångläger finns årtalet 1918, och en relief som föreställer en bekransad soldat som ligger på marken och en kvinna och barn som sörjer honom. Gravmonumentet har framställts av röd granit vilket symboliskt har ansetts passa väl in. På stenens sidor finns texter i guld: "Luokkasodassa kansanvallan puolesta taistelleiden valkoisen voittajan koston uhriksi joutuneiden teloitettujen ja nälkään näännytettyjen muistoksi pystytti Entiset punakaartilaiset ry toisten myötämielisten työläisten avulla tämän patsaan v. 1949." (Till minnet av dem som stridit i klasskriget för folkmakten och som blev offer för den vita segrarens hämnd och avrättades och svalt ihjäl reste Entiset punakaartilaiset ry (Före detta rödgardisterna)med hjälp av andra solidariskt inställda arbetare denna staty år 1949.) Samt: "Tuhansien punakaartilaisten henki haastaa tässä kalmistossa meille valkoisten harjoittamasta julmuudesta ja verivirroista, se kehottaa meitä valppaasti varjelemaan ja pelkäämättä taistelemaan kansanvallan puolesta." (Tusentals rödgardisters andar berättar för oss på denna kyrkogård om de grymheter som de vita utövade och om strömmarna av blod, de uppmanar oss att vaksamt vakta och att utan att vara rädda strida för folkmakten.)

Tillståndet för uppresandet av monumentet på garnisonsområdet utfärdades av den dåvarande försvarsministern Emil Skog, som själv som före detta rödgardist hade varit i Sveaborgs fångläger. Monumentet avtäcktes 18.9.1949

Sandhamns gruppgrav och monumentet som senare restes befinner sig på ett slutet militärområde. Efter uppresandet har man ordnat uppvaktningar och visiter vid monumentet vid Sandhamns gruppgrav.

Framförandet av de på Sandhamn begravdas identitet och namnuppgifter

Sandhamns gruppgrav var brett framme i medierna under de första åren av 2000-talet. Man presenterade olika uppskattningar av antalet begravda, från några hundra till alla de flera tusentals röda som försvunnit i södra Finland.

Man ifrågasatte gruppgravens läge och det var oklart i vilken utsträckning Sandhamn hade fungerat som begravningsplats för Helsingfors fångläger.

I maj 2005 tog stadsfullmäktigeledamot Yrjö Hakanen ett initiativ till att utreda frågan om Sandhamns gruppgrav. Initiativet skrevs under av 44 ledamöter. Vid årsskiftet 2006–2007 startades ett forskningsprojekt om dem som i Helsingfors dött som krigsoffer i första världskriget. Forskningens syfte var att utreda döds- och begravningsuppgifterna för dem som dött eller begravts i området för det nutida Helsingfors under händelserna under ryska revolutionen och Finlands inbördeskrig, samt de händelser som hänför sig till dem.

Forskningen resulterade i boken Helsinki ensimmäisessä maailmansodassa – Sotasurmat 1917–1918 samt webbsidor som Sotasurmasampo 1914–1922.(Länk leder till extern tjänst)