I början av 1900-talet omgavs Helsingfors stad av agrara Helsingfors landskommun. I kommunen utövades makten av jordbrukarna, och de ville inte öka sina utgifter genom att anställa byggplanerare och gatubyggare vid kommunen.
En lösning hittades: ett bolag som sålde tomter. Förmögna helsingforsare bildade ett bolag och köpte stora markområden i bolagets namn. I början av seklet uppstod till exempel AB Grankulla, AB Alberga, AB Parkstad-Vanda-Puistola, AB Svenska småbruk och egna hem och naturligtvis Aktiebolaget Brändö Villastad.
Vart och ett av företagen hade som mål att köpa mark i landskommunen, planera och sälja tomter. Detta blev början till många av Helsingfors nuvarande stadsdelar och till och med en stad, Grankulla.
De drivande krafterna i Aktiebolaget Brändö Villastad var tidens ledande arkitekter, inklusive Bertel Jung, Armas Lindgren, Karl Lindahl och Lars Sonck. År 1907 köpte företaget Brändö av friherre Cronstedts dödsbo för 230 000 mark (850 000 euro). Lars Sonck utarbetade planen och tomtindelningen – drömmen höll på att gå i uppfyllelse och idyllen byggas upp.
Enbart eget företag, generös tomtindelning och eget hus garanterar dock inte trivsamt boende. Administrativt tillhörde Brändö landskommunen, och då det gällde tjänster fanns inte mycket att förvänta sig. På den tiden skilde sig boende på landet väldigt mycket från boende i staden.
Situationen var en helt annan än i dag, då kommunen erbjuder sina medlemmar allt man kan tänka sig. För hundra år tvingades företaget tillhandahålla tjänster för att tomterna skulle säljas.
Företaget tog lån och ordnade aktieemissioner, byggde gator, ordnade färjetransporter från Helsingfors och ägde redan år 1911 en egen spårvagnslinje till Brändö. Med markägarnas pengar deltog bolaget också i byggandet av Brändö bro som färdigställdes år 1919.
Aktierna i Brändö villastad noterades på börsen åren 1918–28. Växlingen var inte stor, och kurserna varierade mellan 800 och 4 000 mark. År 1917 femdubblades aktiekapitalet och året därpå fördubblades det återigen. Med pengarna från den senare emissionen säkrades elförsörjningen genom ett förvärv av aktiemajoriteten i Etelä-Suomen Voima Oy.
År 1922 blev Brändö blev en självständig kommun, Landskommunen Brändö Villastad. På den tiden var kommunen den minsta i Finland och säkert även den politiskt mest försonliga. Man höll nog kommunalval i rätt tid, men aldrig under partitecken. Kommunens ärenden sköttes genom gentlemannaöverenskommelser, precis som företagets ärenden.
Villaaktiebolaget ägde ett eget spårvägsbolag, hälften av ett stort kraftbolag och en egen bank. Kommunen var ett företag och företaget var en kommun. På Brändö fanns det inget behov av att diskutera privatisering av kommunala tjänster, snarare tvärtom.
När kommunen väl var igång spelade företaget inte längre en så stor roll. 1928 beslöt man att företaget skulle läggas ner. Helsingfors köpte den fasta egendomen och aktierna lades ut för försäljning. Vid bolagets upplösning erhöll aktieägarna en skifteslott på 1 375 mark.
Landskommunen Brändö Villastad anslöts till Helsingfors efter kriget 1946. Samhället hade hittat sin form och vana, och det märkliga experimentet hade slutförts. Den börsnoterade kommunen lever endast kvar i historien och gamla aktiebrev.
Litteratur
Kolbe, Laura: Kulosaari: unelma paremmasta tulevaisuudesta. Kulosaaren kotiseuturahaston säätiö 1988.
Räsänen, Matti: Kulosaaren raitiotie. Helsingin kaupunginmuseo, Helsingin kaupungin liikennelaitos, Kulosaaren kotiseuturahaston säätiö 2007.
