Ståhlbergs bolag löste in tomten 1908 för 285 000 mark. Den tvåvånings träbyggnad från 1870-talet som stod på tomten revs, och arkitekten Onni Tarjanne fick i uppdrag att rita en ny representativ byggnad. Huset fick fem våningar och fasaden kläddes med grå granit. I bottenvåningen inrymdes en restaurang och en teatersalong i två delar, båda med egna ingångar. Teater- och restauranglokalerna placerades på första och andra våningen, familjen Ståhlbergs bostad på fjärde våningen och Karl Emil Ståhlbergs fotoateljé på den femte.
Från film till operett
På teatern, som öppnade våren 1910, visades kvalitetsfilmer värdiga husets skönhet och elegans – inga osedligheter eller fyllebråk. Apollo lockade en betalningsstark borgerlig publik, inte de lägre samhällsklasserna, såsom biografen Wärlden Rundt – Maailman Ympäri. Men konkurrensen om biopubliken hade hårdnat, och Apollos biografverksamhet pågick bara i ett år. År 1911 var levande bilder inte längre något nytt och speciellt för huvudstadsborna, så Apollo behövde nya nöjen. Varieté hade framförts i Helsingfors på Fennia, Kämp och Societetshuset samt sommartid på Kapellet och Brunnshuset, och var vid sidan av filmen mycket populärt. Därför ordnade K. E. Ståhlberg levande program på sin teater i början av 1911. Våren 1911 koncentrerades repertoaren på operetter. Då öppnades också en restaurang med ett kabinett även för damer samt ett hotell med förstklassiga bekvämligheter på husets andra våning. K. E. Ståhlberg ansvarade för teaterverksamheten och reste ofta utomlands för att engagera artister, medan hans hustru Sonja ansvarade för hotellet och restaurangen och ofta satt på kontoret med räkenskapsböckerna.
Anton Salmsons operettsällskap från Stockholm var den första gruppen som engagerades för Apolloteatern 1.9.1911. Salmson var en skicklig operettartist och en färgstark teaterchef, men de andra artisterna i hans sällskap ansågs vara medelmåttiga. När publiken hade röstat med sina fötter uppsades kontraktet redan i början av november.
Apollo gästades av många svenska stjärnor. Även Anna Hofman-Uddgren (1868–1947), en erfaren regissör, teaterpedagog, sångerska och skådespelerska samt kung Oscar II:s oäkta dotter, gästspelade i Apollos operett Den förgyllda lergöken i januari 1912. Hon hade uppträtt i Finland som sångsolist år 1895 och med egen teatergrupp åren 1901 och 1902.
Våren 1912 framfördes en parodi på operan Faust, med Hulda Malmström (1874–1928) i huvudrollen. Som förspel till revyn visades farsfilmen ”Jakten efter Margareta”, som spelades in i centrala Helsingfors den 12 mars 1912. Ståhlberg producerade och regisserade filmen, som tyvärr inte har bevarats. Inspelningen gav gratis reklam åt Nikolajeffs bilhandel, restaurang Alphyddan och Apolloteatern. Filminspelningen väckte stor uppmärksamhet på gatorna, och jaktfilmen roade publiken mycket; åskådarna försökte hitta bekanta bland de förbipasserande som hade råkat komma med i filmen. Ståhlberg var uppfinningsrik och skicklig på marknadsföring. Han producerade egna föreställningar men hyrde också ut teatern till turnerande operettsällskap. Alla verk som skulle framföras måste godkännas av Överstyrelsen för pressärendena, och över teatern svävade ett ständigt hot om censur. Det kunde krävas att enskilda sidor eller rollfigurer ströks ur verken av orsaker som förblev höljda i dunkel.
Eftersom familjen Ståhlberg själv bodde i huset påverkade nöjesinrättningens tidtabeller och rutiner hela familjen. Barnen Ståhlberg hade en spännande och exotisk hembyggnad, full med färgstarka artistpersoner, äventyrsmöjligheter och stimulans samt naturligtvis också delikatesser avsedda för restaurangen.
Apolloteatern visade många svenska revyfarser anpassade till Helsingfors, eftersom operettgrupperna vanligen kom från Sverige. Den största delen av programmet har fallit i glömska, då lustspelen var dagsländor bundna till sin egen tid. Man hittar information om dem i tidningar som utkom på 1910-talet, eftersom nöjesarrangörerna annonserade flitigt och teaterutbudet behandlades i tidningarna.
December den 28 år 1912 ordnade Apollo en maskeradfest i stil med operetten Fladdermusen.
1910-talet var den lätta underhållningens guldålder, mot bakgrund av den tryckande atmosfär som censuren och krigshotet skapade. Inga djuplodande samhällskritiska verk kunde framföras, så eventuell kritik var omedveten eller mycket subtil. Eftersom humorprogram med mycket musik var populära, bjöds liknande program och till och med samma artister också på Societetshuset och på Helikonteatern i Kämps festsal på översta våningen. Det fanns många utländska artister, särskilt svenska och danska. Till och med den marockanska dansösen Sulamith Rahu från Moulin Rouge i Paris gästade Apollo. Artisterna stannade i Helsingfors i flera månader och kunde därefter fortsätta till S:t Petersburg.
På Apollo framfördes också musikaliska lustspel med moderna danser och aktuella ämnen, i den mån censuren tillät det. Bror Bergers tvåaktsoperett Bobbeli Bobb erbjöd välkommen omväxling från de importerade Stockholmsrevyerna.
Nya Pressen skriver efter urpremiären att det inte är alla dagar som en operett upplever sin urpremiär i Helsingfors. Skribenten refererar intrigen och konstaterar att det inte så värst originellt men inte helt oävet heller.
Melodierna låta höra sig. Nog står ’Bobbeli Bobb’ öfver det mesta, som gifvits på Apolloteatern. Hr Bror Berger kan vara tillfreds med framgången. Inte skakar han grundvalarna för Lehars och andra operettkungars troner, men en plats i deras svit kan han få. ’Bobbeli Bobb’ hade fått en omsorgsfull inöfning. Större roller omhänderhades af Märta Monthan, Inez Malmstedt och Hulda Malmström samt Bror Berger, Emil Bergendorff och Arvis Hammarlund. Om dem och de uppträdande i öfrigt är blott godt att säga, om man undantar att hr Hammarlunds spel var mjäkigt och hans sång klen. Två danser äro inlagda i operetten. Särskildt ’tangon’ slog an. Bifallet var lifligt och författaren-kompositören framropades.
Operetten handlade om guldgrävares liv i Bolivia, och den introducerade tangon i Finland.
Dansfeber och speciellt tangofeber
Samma vår gästades Apollo av ett ryskt operett- och balettsällskap, som framförde tre operetter och två baletter. Den ena baletten var Valse triste, komponerad av Jean Sibelius.
På Apolloteatern visades fortfarande film, men där uppträdde också imitatörer och trollkonstnärer och framfördes balett. Eftersom operetter även spelades på den intilliggande Svenska Teatern var konkurrensen tidvis hård. Apollo började sälja seriebiljetter, och repertoaren byttes ut med ett par veckors mellanrum. Det kunde vara billigare att gå på operett än på bio. Föreställningar gavs i två olika salar både dagtid och kvällstid.
Tangon blev verkligt modern, och den användes för att sälja nästan allt. Fazer lanserade Tango-karamellen, som enligt reklamen gjorde det lätt som en plätt att dansa tango, och Oy Osk. Durchman introducerade parfymen Tango på marknaden. Även på Apollo ordnades tangomatinéer, som lockade fler besökare än lokalen rymde. Dansare och koreograf för dansnumren var ”den exotiska Dorita Lazaro”, som egentligen var Dorothea Knudsen, född Larsen, hustru till den danska dekorationsmålaren. Hon bodde på Hotell Apollo, liksom många andra gästande artister. Som ett komplement till matinén hittade man på nattinén, som började strax före midnatt. Där kunde det ordnas en tangotävling där det bästa paret belönades.
Krigstiden minskar inte efterfrågan på nöjen
På Apolloteatern hade man också ordnat program under somrarna, eftersom efterfrågan var stor. Sommaren 1914 var teatern stängd och dess artister uppträdde på den nya sommarteatern på Drumsö. Kriget som bröt ut i Europa den 28 juli 1914 skapade osäkerhet och fick en del utländska artister, särskilt musiker, att lämna storfurstendömet Finland. Kriget försvårade naturligtvis resandet. Eftersom det inte förekom några egentliga krigshandlingar i Helsingfors återgick livet snart till det normala.
Lilly Kajanus (1885–1963) anställdes som harpist i Apolloteaterns tolv man starka orkester, och hon uppträdde också i pauserna och i husets restaurang. Man hade satsat på Emmerich Kálmáns operett En höstmanöver, men efter två föreställningar strök censuren den ur repertoaren, eftersom en rysk soldat framställdes i löjlig dager. Detta var ett svårt ekonomiskt bakslag för teatern.
Från början av 1915 belades nöjesevenemang med en krigsskatt på 10 procent av priset på varje biljett. Enligt Sven Hirn, som har undersökt ämnet, visar de avgiftsbelagda nöjena att cirkus och operett klarade sig bäst.
Finskspråkig operett
K. E. Ståhlberg förespråkade jämlikhet mellan språken. Hans nöjescentrum låg längs ett promenadstråk som var populärt bland finskspråkiga studenter, medan de svenskspråkiga studenterna föredrog Norra esplanaden. På Apolloteatern gavs föreställningar på både finska och svenska, och den borgerliga Helsingforspubliken var vid den här tiden i stor utsträckning tvåspråkig.
På Apollo inledde en finskspråkig operettavdelning sin verksamhet under ledning av Pasi Jääskeläinen (1869–1920). Den började med Franz Lehárs Glada änkan, som blev en stor framgång. Efter den 25:e föreställningen ordnade Ståhlberg en festmiddag för alla medverkande. Glada änkan fortsatte att spelas även därefter.
Till den svenskspråkiga repertoaren återkom Den förgyllda lergöken, som nådde sin 125:e föreställning den 11 april 1915. Den finskspråkiga operettavdelningen lades däremot ned redan före första maj. Samarbetet mellan avdelningarna fungerade inte, någon av primadonnorna krånglade, och dessutom förhöll sig den finskspråkiga pressen avogt till operetten, till skillnad från den svenskspråkiga.
I juli 1915 utvidgades hotellet till fjärde våningen, där 17 nya rum inreddes. Veckans Krönika berömde de nya rummen för att de uteslutande var inredda med inhemska produkter, specialtillverkade enligt arkitekten Nils Wasastjernas ritningar och anvisningar. Dessutom hade rummen bekväma badrum och en storslagen utsikt över Runebergsesplanaden. Även restaurangen förnyades – den hade nu 250 kundplatser och ett orientaliskt kabinett på övervåningen.
Nyårsrevyn 1916 blev en framgång. Den byggde på Runar Schildts novell Asmodeus och de tretton själarna, som hade utkommit på hösten och inte fått goda recensioner. Kalle Nyströms lustspel hette Asmodei irrfärder eller Flugans gång på Espen, och i det medverkade förstås välkända Helsingforsprofiler, såsom Ville Vallgren. Nyårsrevyn framfördes hela 20 gånger.
En sensation och en stor stjärna
”Den berömda barfotadansösen” La Vivienne från Paris gästade Apollo i mars 1916 som operettens särskilda dragplåster. Dagens Press skrev att La Vivienne, som specialiserat sig på lätt klädsel, var förtjusande till utseendet, dansade väl och fick stora ovationer. Men bröstsmyckena och den lilla vita tygremsan dolde ingenting och kunde inte räknas som en dräkt. Efter ett par föreställningar förbjöd polisen uppträdandena, och Dorita Lazaro engagerades i hennes ställe.
De ryska officerarna var en entusiastisk och frikostig publik både på Apollos teater och i restaurangen. Där bjöd de artisterna på champagne och kaviar och kunde beställa enorma mängder rosor, som de överöste primadonnan med.
K. E. Ståhlbergs företags sista och glansfullaste säsong var 1916–1917. Balettnumren leddes av Bertha Corander (1864–1955) från Helsingfors, och som regissör och operettstjärna glänste svenska Elna Gistedt (1895–1982), som publiken kände från Brunnshuset. Den franska operetten Lilla helgonet / Pikku pyhimys var mycket populär och hade fått sin hundrade föreställning på Svenska Teatern redan den 12 mars 1904. På Apollo överträffade Elna Gistedt alla förväntningar. Hotellet och kaféet på övervåningen renoverades återigen, och där fanns naturligtvis en orkester, precis som i restaurangen på nedre våningen.
Operetten Czardasfurstinnan spelades samtidigt på hela tre scener i Helsingfors: förutom på Apollo också på Svenska Teatern och Kansan näyttämö. Men Gistedt var en stor stjärna som höll alla trådar i sin hand, ett erfaret proffs trots att hon bara var 22 år. Czardasfurstinnan med henne i huvudrollen gavs hela 68 gånger.
Våren 1917 planerade Ståhlberg att utvidga sin teater; avsikten var att grunda operetteatern Metropol. Elna Gistedt flyttade till Brunnshuset för sommaren och därifrån vidare till Sankt Petersburg. Men enligt tidningsuppgifter gästspelade hon ännu i Helsingfors hösten 1920 på Operetteatern (tidigare Apollo) och sommaren 1921 på Brunnshuset.
Men under sommaren gick Ståhlbergs planer om intet. Fyra ryska matroser stövlade in på hans kontor och ville köpa hela huset. När Ståhlberg sade att huset inte var till salu hotade matroserna att ta det i besittning. Lyckligtvis fick Ståhlberg ändå ett bra pris för huset. På sensommaren öppnades en rysk matrosklubb i byggnaden. Därmed var nöjescentret Apollos era till ända.
Källor och tilläggsinformation
Dagens Press 28.3.1916, 4.
Elna Gistedt-Kiltynowicz (1895–1982)(Länk leder till extern tjänst)
Helsingin Kaiku 14.8.1915, 8.
Hirn, Sven: Apolloteatteri. Katsaus 1900-luvun alun Helsingin näyttämötaiteeseen ja huvielämään. Yliopistopaino 2001.
Hufvudstadsbladet 17.10.1920, 3.
Nya Pressen No 40, 18.2.1913, s. 4.
Pörssitieto(Länk leder till extern tjänst)
Rakennushistoriaselvitys Eteläesplanadi 10 Helsinki. ark-byroo 2017. (Länk leder till extern tjänst)
Veckans Krönika 18.6.1921, 23.
Sisäiset linkit: K. E. Ståhlbergin Helsinki, Fennia, Kämp, Näyttämöltä liike-elämään, 1910-luvun Helsinki-kuvauksia,
