Torkelsbacken

En parklik villastad och en tät stenstad

En detaljplan för Berghäll fastställdes år 1901, och även delområdet Torkelsbacken byggdes i enlighet med den. I den mittersta delen av Torkelsbacken förverkligades planen inte eftersom terrängen var besvärlig och byggandet dyrt. En detaljplaneändring som gjorde Torkelsbacken mer likt en trädgårdsstad utarbetades av detaljplanearkitekten Bertel Jung med hjälp av arkitekten Birger Brunila. Planen fastställdes 1914. Planen avgränsades av Terrassgatan, Flemingsgatan och Helsingegatan, men dess viktigaste effekt var att den mittersta delen gjordes om till ett område med trevåningshus som följde ett öppet byggnadssätt och som skiljde sig från de omgivande slutna kvarteren. I ändringsförslaget hänvisade man till den nybyggda villastaden i Eira och konstaterade att Torkelsbacken ”på grund av sin ojämna topografi och synnerligen upphöjda ställning” skulle passa bra som villaområde. Utöver planen utarbetades en lokal byggnadsordning för Torkelsbackens villaområde, som skiljde sig från stadens byggnadsordning. Området byggdes på 1920-talet. 

Det parklika bostadsområdet mitt i en omgivande tät och effektiv stadsstruktur återspeglar den reform av målen för stadsplaneringen som riktades mot arbetarnas boendemiljöer i början av 1900-talet. Andra områden som byggdes vid samma tid för att förbättra boendeförhållandena för den växande och allt mer industrialiserade huvudstadens arbetarbefolkning är Vallgård och Kottby. I bakgrunden fanns Ebenezer Howards idé om en villastad som presenterades 1898.

Den mittersta delen präglas av enhetlighet

Det färdiga området är exceptionellt i dagens Berghäll sett till sin öppenhet och skala. Den enhetliga arkitekturen är också karakteristisk för området. Den är ett resultat av de fasadplaner som tillämpades på 1920-talet för att skapa en enhetlig stadsbild, och som tomtköparna var skyldiga att följa.

Stenhusen med branta tak i de öppna kvarteren i Torkelsbackens mittersta del ritades huvudsakligen av arkitekten Jalmari Peltonen, och bostäderna i husen är främst ettor och tvåor. De enkla byggnaderna var dekorerade med pilastrar, dekorationslister och medaljonger som är typiska för klassicismen. Även byggnadernas pastellfärger matchar varandra på ett vackert sätt. Planerna för planteringarna i bostadskvarteren och i Torkelsparken som ligger mitt i dem utarbetades av Elisabeth Koch, som i ett tidigt skede tillämpade idéer från den engelska trädgårdsdesignen i Finland. Torkelsparken har jämförts med en skvär i Paris. Området längs Helsingegatan, som omfattades av planen, planerades av olika arkitekter. De höga rödtegelhusen från 1920-talet bildar en mäktig port för trappan som går från gatan via huset på kullen, som ursprungligen byggdes för Samhälleliga högskolan, till Torkelsbacken. 

Torkelsbackens enhetlighet syns delvis också i stenhuskvarteren kring krönet, där många betydande bostadsbyggnader byggdes på 1920-talet. Hit hör bland annat bostadsaktiebolagen Mäkilinna (1927) bakom Berghälls bibliotek, Pengermaja (1927) i hörnet av Terrassgatan och Femte linjen samt Torkkelinlinna i hörnet av Terrassgatan och Torkelsgatan. Andra nämnvärda bostadsbyggnader från den här tiden, som också blivit kända för sina allmänna bastur, är bostadsaktiebolaget Arla (1927) i hörnet av Helsingegatan och Karlsgatan och bostadsaktiebolaget Kotiharju (1928) nära Åstorget, vars bastu numera är den enda kvarvarande kvartersbastun i Helsingfors. 

Offentliga byggnader i Torkelsbacken

Förutom bostadshusen har Torkelsbacken flera offentliga byggnader som byggts efter att stadsdelen Berghäll anslöts till detaljplanen. De flesta av dessa är skolor. Dessa är Kallion yhteiskoulu (1929 & 1957, numera Kallion lukio) Samhälleliga högskolan (1930, numera daghemmet Franzenia), Industriskolan i Helsingfors (1930) och Helsingin Toinen Lyseo (1942, numera Helsingin kuvataidelukio). Andra offentliga byggnader är polisstationen (1908) och biblioteket (1912), som är äldre än de ovan nämnda. Även bergskyddsrummet under Torkelsparken och de omgivande kvarteren (1967) är värt ett omnämnande. När det byggdes revs en fontän som funnits på gatuplanet på Helsingegatan.

Saneringen gjorde stenhuskvarteren kring backkrönet rymligare

Även om Torkelsbackens område till största delen var bebyggt på 1920-talet, fanns det i stenhuskvarteren kring områdets mittersta del några tomter som var obebyggda eller bebyggda med låga trähus, och under de följande decennierna byggdes nya hus där. På 1930-talet kompletterades områdena kring Tavastvägen och Åstorget med byggnader som representerade funktionalismen. Den mest betydande förändringen var att det planerade slutna kvarteret längs Tavastvägen ändrades till ett delvis öppet kvarter. Samtidigt minskade man genom detaljplaneändringar den areal som kunde bebyggas på de tomter som var avsedda för nya byggnader, och vissa tomter som varit avsedda för byggande gjordes om till parker (Terrassparken, områden intill Samhälleliga högskolan, Alli Tryggs park vid Tavastvägen).

Saneringen efter andra världskriget hade ganska små effekter på området Torkelsbacken. I praktiken ersattes de få träbyggnader som fanns i området med flervåningshus huvudsakligen för bostäder. Den sista sådana byggnaden stod klar år 1990 på Tavastvägen, på platsen för ett trähus som rivits flera decennier tidigare. Den stadsbildsmässigt mest betydande förändringen skedde på 1970- och 80-talen längs Karlsgatan, där man rev byggnaderna på fyra tomter och byggde nytt. 

I dag är Torkelsbacken mycket tätbefolkat eftersom de flesta bostäder är små. Samtidigt präglas området av en viss tudelning. Torkelsbackens krön är ett uppskattat, lugnt och grönt parkliknande område, men där finns i stort sett inga tjänster för invånarna eller ens kollektivtrafik. De omgivande stenhuskvarteren är däremot väldigt tätbebyggda och livliga, men där finns till exempel många affärer och utmärkta kollektivtrafikförbindelser. 

Litteratur

Mäkelä, Mika: Uudistuva Kallio – saneerauksen ihanteet ja todellisuus 1933–1986. Väitöskirja. Helsinki. Helsingin yliopisto 2022.

Nenonen, Kaija ja Toppari, Kirsti: Herrasväen ja työläisten kaupunki. Helsingin vanhoja kortteleita 2. Helsink., Sanoma Osakeyhtiö 1983.

Silvo, Veli: ”Torkkelinmäki – Kallion unohdettu huvilakaupunki”. Teoksessa Helsinki Seura - vuosikirja 1969. Helsinki-Seura. Helsinki 1969.

Styrman, Juhani: Kivitalojen Kallio – kiviarkkitehtuurin historia itäisessä kantakaupungissa.Kustantaja Laaksonen. Helsinki 2023.

Torkkelinmäen kohdekuvaus. (Länk leder till extern tjänst) Sivustolla Valtakunnallisesti merkittävät rakennetut kulttuuriympäristöt RKY, Museovirasto.