Adelsherrgård under den svenska tiden
Gumtäkt var en by i Helsinge socken åtminstone redan på 1460-talet, när den omtalades i handlingarna som Gumteckt. Namnet kan ha sitt ursprung i en man vid namn Gudmund som röjt åkrar och byggt en gård på platsen. Det gamla svenska ordet täkt betyder nämligen nyodling. I vilket fall som helst uppstod byn troligen omkring år 1400 i den nuvarande Vallgårdsdalen och på kullen norr om den.
År 1481 adlades Olav Lydiksson från Gumtäkt och fick frälserätt till sina marker. En av gårdarna i byn blev Gumtäkt gård, en herrgård vars ägare tjänade kungen som kavallerist i stället för att betala skatt. Efter Olav och hans hustru Kerstin hade gården flera ägare, som inte bodde där själva utan lät arrendatorer sköta den. Vid ett tillfälle tog Arvid Tavast, som var en mäktig man i det svenska riket, över gården. Han var bland annat överbefälhavare för rikets armé och överhuvud för Olofsborg i Nyslott samt slotten i Viborg och Narva. Han bodde inte heller i Gumtäkt, utan hade flera gårdar i Tavastland.
Efter Arvid Tavasts död 1599 hade gården igen flera olika ägare, tills den år 1682 övertogs av Anna Svanström, dotter till tullinspektör Augustin Larsson, adlad Svanström. Hon var den första på länge som flyttade in i herrgården. Hennes barn rustade upp den förfallna herrgården och sålde den till överste Johan Cedersparre. Precis som många andra officerare vid denna tid var han inte särskilt sparsam, så år 1733 fick kyrkoherden i Helsingfors, Johan Forsskåhl, gården som pant för överstens skulder. Kyrkoherdens lille son Petter tillbringade en stor del av sin tidiga barndom där, tills fadern sålde gården och familjen flyttade till Sverige. Som vuxen blev Petter Forsskåhl känd som en av de första finländska vetenskapsmännen. Han skrev om frihet, gjorde en expedition till Mellanöstern och samlade växter.
Efter kyrkoherde Forsskåhl gick panträtten till gården vidare och snart även äganderätten, när den köptes av löjtnant Samuel Enhielm, som var bosatt i Sverige. Senare hamnade gården igen genom panträtten i den helsingforsiske storköpmannen Jakob Johan Tesches ägo. Han grundade ett tegelbruk vid stranden i Sörnäs för att betjäna byggandet av Sveaborg. Efter Tesche hade gården igen många olika ägare, tills storköpmannen Johan Sederholm köpte panträtten år 1774 och tre år senare äganderätten till gården – den oadlige Sederholm fick specialtillstånd av kungen att grunda ett säteri.
Byn
De andra gårdarna i byn var vanliga bondgårdar. År 1569 bestämde kung Johan III att de skulle tillhöra den nygrundade staden Helsingfors, för att förbättra stadsbornas vacklande ekonomi. Kungen överförde faktiskt alla gårdar i byarna Gumtäkt och Forsby till staden, men Gumtäkt gård var Arvid Tavasts frälsejord och kunde inte tas ifrån honom. Byarna anslöts inte till staden, men bönderna skulle betala skatt till staden i stället för till kronan. Stadsborna fick också använda byarnas marker för sina egna behov, till exempel hämta ved ur dess skogar och hö från dess ängar, och låta sina kor beta där.
Det var hårda tider i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Bönderna tyngdes av utskrivningen av soldater, underhållet och transporterna för dem samt även ryska attacker på 1570-talet, för att inte tala om de återkommande missväxtåren och epidemierna. Gårdarna i Gumtäckt by blev helt öde i början av 1600-talet. Men med tiden togs de i bruk på nytt. Storskiftet var en jordreform på 1700-talet, där olika gårdars marker skiljdes tydligt från varandra. På kartor över storskiftet syns tre gårdar som ägs av staden ungefär där Gumtäktsporten nu finns.
Gumtäkt gårds marker låg öster om Gumtäkt bys marker, som staden ägde. Gränserna varierade lite under årens lopp, men allmänt taget sträckte sig Gumtäkt gårds område till den nuvarande Tågvägen och början av Österleden i söder. I norr gick gränsen för markerna ungefär vid den nuvarande Tavastvägen och Paulus kyrka, och i Vallgårdsdalen hade gården en stor äng vid den nuvarande koloniträdgården, som på kartorna kallades Storängen eller Strandängen – havsstranden var inte långt borta, kanske någonstans vid Byholmsgränden. Gränsen mellan byns och herrgårdens marker löpte genom Vallgårdsdalen och slingrade sig mot nordväst ända till Åggelby. Öster om Gumtäkt låg också byn Forsby, alltså nuvarande Forsby och Gammelstaden, som var en del av Helsingfors stad.
Gumtäkt by hörde till Helsinge socken, men staden ägde dess marker. Gumtäkt bys södra och västra gräns löpte från havet längs en bäck till Södernäs träsk i det som nu är södra Vallgård, därifrån till Tölö träsk i nuvarande Mellersta Böle och vidare norrut till Hoplax träsk där bangården i Norra Böle numera ligger. Byns och gårdens centrum låg vid den nuvarande Gumtäktsporten. Gumtäkt gård låg på sin nuvarande plats öster om och ovanför centrumet.
Gumtäkt gård
År 1809 blev Finland en del av Ryssland och 1812 blev Helsingfors huvudstad i storfurstendömet Finland. Staden började växa, långsamt till en början men sedan allt snabbare under årtiondena. Herrgården ägdes av Johan Sederholm och därefter av hans son fram till 1839, då den köptes av Carl Gustaf Nordenskiöld, som året därpå sålde den till Johan Gabriel von Bonsdorff.
von Bonsdorff byggde en ny karaktärsbyggnad för herrgården som sitt första projekt, och den finns fortfarande kvar och ser likadan ut. Han torde också ha låtit bygga de övriga gula stenbyggnaderna på gården. Han var kamrer i senaten, men avgick från sin tjänst 1844 och levde därefter som godsägare och brukade Gumtäkts åkrar. Han fick titeln statsråd vid sin avgång och fortsatte att verka i många offentliga uppdrag. Han hade många vänner, bland andra konstnären Magnus von Wright som gjorde utfärder i Gumtäkt och vid Gammelstadsfjärden med sina teckningsredskap. von Wright var känd för sina målningar av fåglar, varav många baserade sig på hans observationer i Gumtäkt. Han tecknade och målade också en bild av själva herrgården och en av Gammelstadsforsens kvarn och dess dammar.
Finlands (då) enda universitet flyttade från Åbo till Helsingfors 1828. Studenterna vid universitetet firade Floradagen den 13 maj. De hittade en bra plats för det utanför staden, på Gumtäkt gårds marker längs landsvägen som ledde norrut från Helsingfors. Där fanns en äng som fick namnet Gumtäkts äng. Platsen ligger numera inkilad mellan Tavastvägen och Gustav Vasas väg. Där firade studenterna åtminstone åren 1831 och 1833 samt 1848, då man för första gången sjöng Johan Ludvig Runebergs Vårt land till Fredrik Pacius melodi. Den sjöngs redan i processionen på väg till ängen. Tidigare år hade man sjungit andra sånger.
År 1948 uppfördes ett minnesmärke på ängen till minne av 1848 års firande och Vårt land, och en park anlades runtomkring. Än idag heter parken officiellt Gumtäkts äng.
Johan Gabriel von Bonsdorff överlät Gumtäkt till sin son Hjalmar 1860 och bosatte sig på Sonaby gård i nuvarande Bocksbacka. Den närliggande staden växte så småningom, och 1874 byggde den svenska porslinsfabriken Rörstrand en ny fabrik på Gumtäkt gårds marker, vid havet och Tavast riksväg. Eftersom området sedan gammalt kallades Kanaanängen fick fabriken namnet Arabia.
Hermanstad II och koloniträdgården
Baron Herman Standertskjöld-Nordenstam köpte Gumtäkt 1883. Han hade gjort karriär i Ryssland och i Finland ägde han förutom Gumtäkt även Laukko gård. Han erbjöd Gumtäkts marker till Helsingfors stad, men staden ville inte köpa. Därför avskilde han tre områden av ägorna som avstyckades till bostadsområden för arbetare. Två av dessa fick namn efter herr baronen själv: Hermanstad II, det vill säga dagens Hermanstad, öster om Östra Chaussén (dagens Tavastvägen), och Hermanstad I vid Vallgårdsdalens södra kant. Lite längre norrut, vid landsvägen nära havet, uppstod Majstad. Det var inte fråga om några särskilt välbyggda områden, och de saknade avlopp och andra bekvämligheter som hör till en stad. De kallades för kåkstäder. Hermanstad och Majstad har egna artiklar på den här webbplatsen.
Hermanstad I planerades i sluttningen vid Vallgårdsdalens södra kant och vid den nuvarande koloniträdgården. Vägarna i området fick namn efter godsägarens familjemedlemmar: där fanns bland annat Mauritzgatan och Rolfsgatan. Till slut byggdes ändå bara tolv hus på Hermansgatan och Mauritzgatan. Den senare fick det nya namnet Gumtäktsgatan. Numera löper den längs koloniträdgårdens södra kant under namnet Elisabet Kochs väg.
Även om baron Herman inte byggde några avlopp såg han till att det inte fanns krogar eller alkoholförsäljning i områdena. Han var alltså hård mot sina undersåtar, men bland sina likar var han en sällskaplig man. År 1888 fick gården besök av konstnären Albert Edelfelt och hans maka Anna Elise (f. de la Chapelle), och den 23 november födde Anna Elise familjens första barn, sonen Erik, på Gumtäkt gård.
Till slut bodde så mycket folk i Hermanstad I och II och Majstad att Helsingfors stad blev tvungen att köpa dem och införliva dem i sitt område. Priset var naturligtvis dubbelt så högt som det som Standertskjöld-Nordenstam begärde ett tiotal år tidigare. Affären skedde 1893 och baronen flyttade till Laukko gård i Birkaland. Där gjorde han sig känd år 1905 genom att vräka sina torpare. Gumtäkt bys och gårds marker tillhörde fortfarande Helsinge kommun, men anslöts till Helsingfors stad 1906.
Byggandet av Hermanstad I upphörde strax innan staden köpte gårdens marker. Området hade egentligen inte något officiellt namn, men det kallades ibland senare för Kumpis efter Gumtäktsgatan (Kumpulankatu) och någon gång också för Putkinotko. Staden tillät inte mer byggande, men folk började kringgå bestämmelserna genom att bygga flera hus på samma tomt. Området var från första början dåligt byggt och när staden planerade att riva husen rustade ägarna inte upp dem. Naturligt nog samlades fattiga och även något ljusskygga människor i det förfallna området. Till slut revs det helt i början av 1960-talet.
Sjukhuset och andra skeden i den gamla herrgårdens historia
Efter baron Standertskjöld-Nordenstam behövde gården inte stå tom. Staden arrenderade först ut gården till Isak Saarla. Under hans tid hade gården nötkreatur och var framför allt en mjölkproducent. Sedan hyrdes den ut till Medicinalstyrelsen, som öppnade ett sjukhus för könssjukdomar där år 1905. Gårdens bagarstuga hyrdes ut av staden som bostad.
Könssjukdomar var sedan gammalt ett ständigt hot för ogifta och även många gifta herremän. De var också ett problem för kvinnor, särskilt prostituerade – det var ju från dem männen fick sjukdomarna. Det var just prostituerade som vårdades på sjukhuset (inte männen, däremot), och de fick så god vård som man kunde ge innan antibiotikan kom. Kvinnorna fördes ibland till sjukhuset under tvång, och livet där sägs ha varit ganska färgstarkt när de slogs med både personalen och varandra.
År 1908 byggdes en folkskola intill herrgården, vid Tavastvägen. Skolan var svenskspråkig, men från och med 1930-talet hade den även finskspråkiga klasser. Skolan revs för att ge plats för bron över Vallgårdsdalen och rampen till Hermanstad. Det gamla sjukhusets tidigare kontorsbyggnad på Gumtäkt gård fick då tillstånd att fungera som skola till 1977, och en annan skola verkade i Majstad. Efter det fanns det ingen skola i Gumtäkt innan man år 1995 till slut fick en barackskola som blivit över från Jakobacka till Gumtäkt. I skolan fanns grundskolans två första årskurser. Men år 2013 uppgavs man ha hittat fuktskador där, och skolan lades ner. Lärarna och eleverna hade dock inte haft några symtom. Barnen i Gumtäkt går alltså i skola i Arabiastranden och Kottby.
Koloniträdgårdar var en nyhet i Finland i början av 1900-talet, och tanken var att de skulle erbjuda rekreation och odlingsmöjligheter för arbetare och andra fattiga. Norr om Gumtäkts bostadsområde, som då ännu höll på att byggas, anlades en koloniträdgård mellan Gumtäkt och Kottby redan 1925. Den var den andra i staden, efter Brunakärr. Några år senare, 1932, beslöt man att grunda Vallgårds koloniträdgård ”i området mellan Majstad och Gumtäkt”, det vill säga i Vallgårdsdalen. Båda planerades av trädgårdsplaneraren Elisabeth Koch från Helsingfors. År 2012 bytte Gumtäktsgatan namn till Elisabeth Kochs väg.
Villor och hästkarlar
Gumtäkt bys marker, som ägdes av staden, var i något skede en enda gård, och vid andra tider flera olika. I slutet av 1800-talet hade marken delats in i flera villatomter som staden arrenderade ut. Slakteriföretagaren Wickström arrenderade tomt nummer 11 och byggde en villa där 1888. Villan kallades först Villa Slakt och senare Villa Gumtäckt. Efter Wickström ägde hans arvingar villan fram till 1930-talet och under en tid fanns där även ett populärt kafé, Novilla. Sedermera bytte den ägare flera gånger och lokalerna delades in i flera hyresbostäder. Med tiden förföll huset. Bostäderna blev allt mindre och beboddes i allt högre grad av socialt utslagna personer. Till slut tog staden över huset och hyrde ut det till Veikko Hurstis organisation Laupeudentyö ry, som började rusta upp det och hade ett förråd där. Sedan 2017 har huset mestadels stått tomt, men år 2019 övertogs det tillfälligt av en anarkistgrupp. Huset är det äldsta i Gumtäkt och står vid Gumtäktsbäcken, vid en stig som kallas Poikkikulku (”Genvägen”).
Gumtäkt har erbjudit goda förutsättningar för hästskötsel, och hästkarlar har bott där, både romer och andra. Bredvid Novilla fanns villan Gumtäkt 9, och intill den Storängens hästhage. Där höll en romsk företagare hästar fram till slutet av 1980-talet. Lite längre österut, i skogsdungen mellan Limingovägen och Gumktäkts koloniträdgård, finns Jyränkövägen 7 eller ”Litt. M.”. Platsen kallades en gång för Jampanmäki efter hästhandlaren Jalmari Lekqvist som bodde där. Den kände romske affärsmannen Kalle Hagert bodde också där, och i stallet hölls många hästar som tävlade på Kottby travbana. I närheten finns också Gumtäkts näst äldsta byggnad, Gumtäkt 11 eller Villa Ö från år 1900. Även där har det i tiderna bott hästkarlar, åtminstone en viss Auvinen.
Sofielund och Barnmorskeinstitutet
Villa Sofielund fick det finskspråkiga namnet Sofianlehto år 1909. År 1929 fick villan ge plats för en stor vårdinrättning för omhändertagna barn, ett så kallat mottagningshem. Barnen var i början så många som 120 till antalet och de levde i ganska sjukhusliknande förhållanden, men med tiden blev de färre och förhållandena för dem blev också bättre. Institutionens uppgifter utvecklades särskilt från slutet av 1900-talet och framåt, och numera finns där en anstalt för personer med intellektuella funktionsnedsättningar och ett center för dagverksamhet för personer med funktionsnedsättningar. År 1941 fick byggnaden sällskap av en annan, Sofielund B, och 2013 byggdes ett grupphem för personer med grava funktionsnedsättningar intill dem.
Vid samma tid, det vill säga i början av 1940-talet, hade Barnmorskeinstitutets lokaler i Ulrikasborg blivit trånga och en ny plats och byggnad planerades i Gumtäkt, intill Sofielund. Bygget påbörjades 1954, men först blev det brist på pengar och sedan gick byggföretaget i konkurs. Därefter avslöjades att vissa ministrar som var involverade i bygget hade fått märkliga förmåner, och medan den nya byggaren fortsatte arbetet utreddes vad den tidigare byggaren och beslutsfattarna haft för sig. År 1960 fick beslutsfattarna i fråga sina domar och det nya Barnmorskeinstitutet stod klart. En stor del av Helsingforsborna är födda där. På 2000-talet upptäcktes problem med inomhusluften i Barnmorskeinstitutets byggnad, och år 2018 flyttade förlossningarna och Barnmorskeinstitutets övriga verksamhet bort.
Söder om Sofielund, Mellan Limingovägens västra ända och Backasgatan, byggdes bostadsområdet Storängen åren 1987–1989. Invånarna hade önskat att hästarna skulle få fortsätta beta i Storängens sluttning, men det gick inte längre för sig.
Vägar till världen
När staden växte riktades stadsplaneringens blick snart också norrut, bortom Vallgård. I en plan från 1921 fanns en gata vid namn Gumtäktsvägen, som gick från Böle mot Gumtäkt, parallellt med Limingovägen vid det nuvarande Gumtäktsstråket och till den norra delen av Gustav Vasas väg. Endast den södra delen blev verklighet, och där ligger Gumtäktsvägen fortfarande mellan Östra Böle och Vallgård, utan någon koppling till Gumtäkt. I samma planer ingick även Majstads Chaussé, som sedermera fick namnet Gustav Vasas väg. Den byggdes 1921 från Tavastvägen norrut, intill den dåvarande Majstadsbacken. Vägen fick sedermera namnet Gustav Vasas väg, och senast när det nya campuset i Gumtäkt byggdes på Majstadsbacken blev Gustav Vasas väg gränsen mellan Gumtäkt och Majstad.
När Finland hade fått sin första järnväg byggdes genast ett spår från Böle till Sörnäs hamn. Spåret gick längs kanten av den nuvarande Industrigatan, men hundra år senare, i början av 1960-talet, byggdes ett nytt spår. Banan gick först genom tunneln i Böle till Vallgårdsdalen och vidare till Hermanstad och Sörnäs. Det fanns också ett stickspår till Majstad och Arabias fabriker. Tavastvägen leddes över järnvägen och samtidigt hela Vallgårdsdalen längs en ny viadukt, som blev klar 1964.
När verksamheten i Sörnäs hamn helt och hållet flyttade till Nordsjö upphörde trafiken på banan år 2008, och följande år revs spåret. På den gamla rutten för hamnbanan till Sörnäs byggdes sedan spårvagnsspår, och 2024 öppnade en ny spårvagnsrutt från Fiskehamnen till Böle. Vallgårdsdalen fick ingen spårvagnshållplats.
Helsingfors spårvagnshallar i Tölö och Vallgård blev i något skede trånga, och därför byggdes nya hallar i Forsby i den norra ändan av Gumtäkt år 1954. Tanken var att Gustav Vasas väg skulle få en spårvagnslinje, men den byggdes aldrig. På Valtimovägen intill hallarna byggdes nya hus åren 1979 och 1997. I skrivande stund (2026) pågår en renovering och utbyggnad av Forsby depå.
Stadsdelen Gumtäkt
Efter att Finland blivit självständigt började Helsingfors stad planera byggandet av Kottby, Majstad och Gumtäkt. Detaljplanen för Gumtäkt blev klar sist, år 1925. Man började genast bygga hus, och byggandet fortsatte fram till och efter andra världskriget ända till slutet av 1940-talet. I närheten av parkhusen i Majstad och Gustav Vasas väg byggdes också trähusen på Bengalenstigen 1952. För husen i Gumtäkt utarbetades typritningar som byggarna måste följa. Husen var trähus i två våningar, och precis som på andra håll började man på 1930-talet bygga allt mer av bräder i stället för timmer, eftersom det var billigare. De flesta av husen var en- eller tvåfamiljshus, men där fanns också några större hus och något stenhus.
Gumtäkts andra huvudgata var och är Indiagatan. Den går också genom Majstad, och precis som gatorna i Majstad har den ett namn som syftar på det avlägsna Asien. I övrigt fick Gumtäkts gator namn efter finländska orter eller vattenvägar. Den viktigaste är förstås den mer än en kilometer långa Limingovägen, som den nya stadsdelen byggdes upp kring. Bredvid Limingovägen går Kymmenevägen, och dessa två har några tvärgator.
Efter andra världskriget rådde en svår bostadsbrist i landet och staden. Man hittade på alla möjliga lösningar för att åtgärda situationen. Större bostäder delades till exempel in i flera och gamla tågvagnar användes som bostäder. I Gumtäkt och Majstad uppfördes så kallade parkhus. Begreppet parkhus är en förskönande omskrivning – i själva verket var det fråga om baracker. Parkhusen i Majstad byggdes på Majstadsbacken mellan det egentliga Gumtäkt och Gustav Vasas väg, i de nuvarande universitetskvarteren, och Gumtäkts parkhus mellan Gumtäkt och nuvarande Forsby. Inga ordentliga gator byggdes för barackerna, och inte heller avlopp eller annat – de var avsedda som en tillfällig nödlösning. Parkhusen stod kvar i ett trettiotal år och revs först i slutet v 1970-talet.
Gumtäkt var från början ett bostadsområde för arbetare och andra fattiga. Därför försiggick där även olika slag av ljusskygga aktiviteter och oroligheter, och området var bland annat känt för langning och försäljning av smuggelsprit. På 1970-talet var Gumtäkt stadens fattigaste område vid sidan av Jakobacka, och i dessa två stadsdelar var stödet för den radikala minoriteten i Finlands kommunistiska parti, taistoiterna, större än någon annanstans i staden – en del talade om ”Sovjet-Gumtäkt”.
År 1952 ordnades OS i Helsingfors, och för evenemanget uppfördes Olympiabyn i Kottby och en simstadion i Gumtäkt. Några hus i Olympiabyn i Kottby hamnade lite avskilt från de andra i nuvarande Gumtäkt, precis norr om Barnmorskeinstitutet. Gumtäkts friluftsbad byggdes intill Gumtäkts koloniträdgård där det fortfarande finns.
Stadens beslutsfattare brydde sig inte så mycket om förhållandena i Gumtäkt, utan planerade att riva trähusen. Det förändrades i början av 1980-talet, när trähus började uppskattas igen. Så småningom började bättre bemedlade personer köpa hus i Gumtäkt och renovera dem som bostäder till sig själva. Som en följd av detta förändrades befolkningsstrukturen, och vid millennieskiftet hade en stor del av Gumtäkts invånare bytts ut. Det gamla Sovjet-Gumtäkt hade ersatts av en grönskande, rödgrön stadsdel i trä.
Universitetscampuset
Vid Helsingfors universitet funderade man länge på var de olika fakulteterna och institutionerna skulle placeras, och till slut beslöt man att placera den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Gumtäkt. Universitetet arrenderade Gumtäkt gård och hela kullen av staden år 1978, och under de följande decennierna byggdes ett nytt campusområde. Ett acceleratorlaboratorium insprängt i berget blev klart först, år 1981, och detaljplanen för universitetsområdet blev klar år 1986. Kemisternas Chemicum, Physicum för bland andra fysik och geovetenskap samt Exactum för matematik, datavetenskap och annat stod klara 1995, 2001 respektive 2004. Dynamicum för Meteorologiska institutet, som är underställt kommunikationsministeriet, stod klart 2005.
Det nya universitetsområdet byggdes alltså på den tidigare Majstadsbacken, numera Gumtäktsbacken. På och nära det nya campusområdet byggdes också flervåningshus med bostäder från slutet av 1980-talet ända till 2010-talet. Korsningen mellan Gustav Vasas väg och Indiagatan ändrade form rejält när Väinö Auers gata drogs från Gustav Vasas väg över Indiagatan och längs sluttningen till det nya universitetsområdet. På backen och längs den nya gatan samt även längs Gustav Vasas väg byggdes nya flervåningshus, samtidigt som de gamla trähusen på Bengalenstigen bevarades.
Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens kansli flyttade in i Gumtäkt gårds karaktärsbyggnad 1996 och verkade där fram till 2014. Universitetets nya botaniska trädgård började anläggas kring herrgården år 1987 och blev klar 2009. Kansliet flyttade ut 2014, och trädgården har därmed tillgång till hela gården. Trädgården i Kajsaniemi har inte lagts ner, utan Helsingfors universitets botaniska trädgård finns nu på två platser, i Kajsaniemi och i Gumtäkt.
I Gumtäkts botaniska trädgård kombineras botanik med historia. Där finns en avdelning med prydnadsväxter, som särskilt har växter från 1800-talets herrgårdsmiljö. Där finns också en trädgård för medicinalväxter, som till stor del efterliknar den botaniska örtagård som fanns hos Helsingfors universitets föregångare, Akademien i Åbo.
Gumtäkt intill och inom Helsingfors
Gumtäkt har alltid legat på samma plats, men platsen har förändrats under seklernas lopp. Till en början var Gumtäkt bara en bondby i Helsinge socken, varken mer eller mindre. Sedan blev det en by och en herrgård nära staden, men staden var inte mycket att skryta med och inte gården heller. När Helsingfors och dess betydelse till slut började växa i slutet av 1700-talet, började även Gumtäkts ägare värdesätta sin gård. När Helsingfors blev huvudstad dög Gumtäkt även för de höga herrarna. Därefter växte staden ända till Gumtäkt, som hamnade i utkanten av staden. Där trivdes inte de höga herrarna, så Gumtäkt blev en plats för arbetare och fattiga. När staden fortsatte växa hamnade Gumtäkt mitt i staden och staden placerade viktiga verksamheter där, till exempel en stor del av universitetet. I dag är det en förnöjd medelklassförort nära centrum.
Källor
Artovan historia(Länk leder till extern tjänst)
Artovan Kotikaupunkipolut(Länk leder till extern tjänst)
Kauppala, Reijo: Kumpulan historia Osio 1–2. Calamēo 2020.(Länk leder till extern tjänst)
Koste, Outi: Kadonnutta Kumpulaa. Sivustossa Kumpula.info 9.2.2009 (Länk leder till extern tjänst)
Kuisma, Markku: Helsingin pitäjän historia II. Vanhan Helsingin synnystä isoonvihaan 1550–1713. Vantaan kaupunki 1990.
Kuisma, Markku: Helsingin pitäjän historia II. Isostavihasta maalaiskunnan syntyyn 1713 –1865. Vantaan kaupunki 1991.
