Olika historiska skikt påverkar hur man i dag betraktar sexarbetare, sexarbete och relaterade fenomen. Även de begrepp och attityder som förknippas med sex förändras med tiden. Exempelvis betydde ”lönskaläge”sexuellt umgänge mellan ogifta män och kvinnor, ett brott som var straffbart med böter i Finland fram till 1926. Om någondera av dem var gift blev brottsrubriceringen ”hordom”.
Kontrollen och övervakningen gav upphov till källmaterial, som påverkar vad vi vet om prostitution i dag. Kontrollen fokuserade framför allt på kvinnor som sålde eller misstänktes sälja sextjänster, inte egentligen på klienterna.
Officiellt har prostitutionen granskats ur tre synvinklar: Livet för kvinnor som säljer sextjänster har reglerats genom könssjukdomslagar, de har iakttagits och straffats med hjälp av lösdrivarlagar, och personer som har organiserat prostitution har dömts med stöd av strafflagens paragrafer om koppleri.
Länge ansågs prostitutionen vara ett folkhälsoproblem och orsaka spridning av könssjukdomar. År 1847 öppnades en besiktningsbyrå för könssjukdomar i anslutning till polisinrättningen i Helsingfors. Kvinnor som misstänktes för handel med sexuella tjänster besiktades med jämna mellanrum, och besiktningens resultat antecknades i en anteckningsbok som kvinnorna skulle ha med sig, besiktningsboken. Man talade om "besiktningskvinnor". Kvinnorna delades in i olika grupper, bland annat enligt huruvida de skulle besiktas regelbundet eller slumpvis.
I 1800-talets Helsingfors koncentrerades försäljningen av sextjänster till bordeller. I början av 1800-talet låg dessa i stadens centrum i Kronohagen och på Skatudden, senare i Rödbergen och Sandviken. Då staden växte spreds fenomenet till nya områden. På 1880-talet avskaffades bordellerna, och endast två sexarbetare tilläts bo på samma adress. Försäljningen av sextjänster skedde allt mer ute på gatan och i skymundan.
I slutet av 1800-talet inleddes en bredare samhällsdebatt om prostitution och sexualmoral. Tidvis försökte man begränsa alltför synlig verksamhet i stadsbilden. De sociala omdaningarna förenade kvinnosaksrörelsen, arbetarrörelsen och kyrkan i motståndet mot den så kallade reglementsenliga prostitutionen och den dubbelmoral som rådde mellan könen. Prostitution var olaglig, men genom besiktningsverksamheten fick man den att verka laglig.
Utöver våldet ökade förbudslagen mot alkoholdrycker under åren 1919–1932 även prostitutionen, som förknippades allt närmare med den olagliga sprithandeln. År 1936 ströks prostitution ur strafflagen. Under de följande årtiondena kontrollerades kvinnor som misstänktes för sexförsäljning med stöd av förordningen om lösdriveri. Som lösdrivare definierades "en person som är arbetslös och mållöst driver omkring, och dessutom lever ett osedligt och lastbart liv". Lösdrivarlagen var i kraft fram till år 1986.
Efter andra världskriget förekom prostitution på vissa restauranger, senare koncentrerades den även till hotell och resandehem. I och med den friare restaurangkulturen i slutet av 1960-talet blev det lättare för kvinnor som sålde sextjänster att möta klienter. Tidigare fick kvinnor inte komma in på restauranger utan manligt sällskap. Man fruktade att kvinnor som kom till restaurangen ensamma skulle erbjuda män sällskap mot betalning. En kvinna som kom ensam till en restaurang ansågs sänka restaurangens nivå. Efter att det betalda sexet försvann på annat håll, kunde man stöta på det på de stora hotellens nattklubbar. Kritiken mot lösdrivarlagen och dess godtyckliga tillämpning stärktes under 1970-talet, eftersom polisens prostitutionskontroll främst riktades mot alkoholister och arbetslösa.
Under 1980-talet koncentrerades det betalda sexet i Helsingfors huvudsakligen till vissa restauranger och privata utrymmen. Man annonserade sextjänster – ”eftermiddagskaffesällskap” – i dagstidningarna. I praktiken ingrep man inte det betalda sexet, om man inte ansåg det hota den allmänna ordningen. 1990-talet, depressionen och Sovjetunionens sönderfall synliggjorde åter det betalda sexet och ledde till en livlig offentlig debatt.
Den ökade sexförsäljningen i Helsingfors gatubild utvidgade även debatten till prostitutionens negativa följder, såsom sexuella trakasserier mot kvinnor och klienternas nattliga gaturallyn. Dessa koncentrerades särskilt till Berghäll och Ås. I medierna var det gatu- och restaurangprostitutionen som fick mest uppmärksamhet, även om den aldrig var särskilt omfattande. Helsingforsarna talade dock om ämnet, till och med i stadsfullmäktige. Även i medierna fick ämnet mycket spaltutrymme. Stadens nya ordningsregler som trädde i kraft år 1999, förbjöd försäljning av sextjänster på allmän plats.
I början av 2000-talet slutade de största tidningarna publicera annonser, varefter annonseringen främst övergick till nätet. I samband med att reformen av strafflagen år 2004 förbjöd koppleri som en del av marknadsföringen av sexuella tjänster drevs webbplatserna till utländska servrar.
Under 1990- och 2000-talen diskuterade man kriminalisering av sexköp. Processen ledde till att köp av sextjänster från offer för människohandel eller koppleri kriminaliserades år 2006. I det ursprungliga lagförslaget föreslogs ett totalförbud mot sexköp. Förslaget fick mycket kritik och ansågs ytterligare försämra sexarbetarnas ställning. Sedan dess har ett totalförbud mot sexköp återupptagits i den politiska debatten flera gånger.
Under de senaste årtiondena har sexarbetarna försökt påverka sin egen ställning. I Finland inleddes sexarbetarnas aktivism på 1990-talet av enskilda aktiva. Seksialan Liitto SALLI ry som grundades år 2002 motsatte sig kriminaliseringen av köp av sextjänster och strävade efter att göra den offentliga debatten mångsidigare. Under de senaste åren har sexarbetaraktivisterna allt mer trätt fram i offentligheten och tagit ställning för sexarbetarnas rättigheter. Många människorättsorganisationer och sociala organisationer betonar också att sexarbetarna ska höras i beslutsfattandet och den offentliga debatten som gäller dem.
Litteratur och källor:
Häkkinen, Antti Rahasta – vaan ei rakkaudesta: Prostituutio Helsingissä 1867–1939. Helsinki: Otava.
I texten har man nyttjat bakgrundsmaterialet till Helsingfors stadsmuseums utställning Horot – seksityöntekijöiden puheenvuoro.
