Staffansbys utmarker
Det område som nu är Storskog var i århundraden Staffansbys utmarker. I söder låg byn Malm och i norr Skomakarböle, Dickursby och Fastböle. I öster låg Håkansböle gård och by. Husen i Staffansby låg nära Vanda å, och området öster om den nuvarande järnvägen bestod mest av skog och kallades för Storskog. Söder om skogen låg den stora Tattarmossen, och i öster reste sig Jakobackas klippor. Namnet Jakobacka kommer från namnet Jakob och ordet backa (backe).
År 1862 färdigställdes en järnväg vid områdets östra kant, och genom områdets östra del löpte sedan gammalt en landsväg från Helsingfors till Stora Strandvägen och Borgå. I Henriksdalen, som nu kallas Henriksdal, fanns ett gästgiveri från 1810-talet till 1884. (Markägaren var Henrik Johan Sohlberg, och gästgiveriet fick sitt namn efter honom.) På platsen för gästgiveriet, i hörnet av Gamla Borgåvägen och Fårtickevägen, står numera en milstolpe i trä som minne av gästgiveriet. Mellan Jakobacka och platsen för gästgiveriet går Gamla Borgåvägen över en hög kulle. Kullens norra sluttning är väldigt lång och brant, och traktens pojkar brukade tjäna en slant på att hjälpa hästlass uppför backen.
I det som nu är Parkstad fanns några torp med små åkrar och ängar. Ett av dem är Solbacka, och längre österut, vid det som nu är Lantmannastigen, fanns ett torp som hette Gubbäng från början av 1800-talet. Nordost om Parkstadsvägens norra ända verkar det också ha funnits ett torp eller en gård, och vid Borgåvägen fanns också ett torp. Torpen blev senare självständiga gårdar.
Strax söder om Henriksdal, i sandtagen nära det som nu är Alpbyn, fanns en lägerplats för romer. Ett annat läger fanns åtminstone efter andra världskriget i Solbacka, nära Solbacka gård. Längs Gamla Borgåvägen i Alpbyn, vid det som nu är Alpbygatan, står en gammal kilometerstolpe som föreningen Puistola-Seura har rustat upp. På stolpen kan man läsa att det längs den dåvarande vägen var 14 kilometer till Helsingfors i söder och 275 kilometer till Viborg.
Under första världskriget byggde ryssarna befästningar kring Helsingfors, och den yttersta kedjan av befästningar sträckte sig till den södra delen av det som nu är Jakobacka. Rester av befästningsanläggningarna finns fortfarande i Grävparken och i Stensböle söder om Borgåvägen.
Vanda-Parkstad-planen
I slutet av 1800-talet ägdes nästan hela Staffansby av en och samma ägare, och Åsmus gård hade redan tidigare blivit Staffansby gård. I början av följande sekel såldes gårdens marker till bolaget A.B. Parkstad-Vanda-Puistokylä O.Y., som grundats av Konrad (Konni) Zilliacus och några andra. Syftet var att sälja tomter och skapa ett samhälle enligt den nya tidens trädgårdsstadsideal, Vanda. Bolaget gjorde upp flera detaljplaner för sina områden, men slutresultaten blev lite annorlunda. Två samhällen uppstod längs järnvägen: Mosabacka längre söderut och Parkstad lite längre norrut.
Försäljningen av tomter inleddes 1906. År 1907 inrättades en hållplats vid namn Vanda ungefär där Mosabacka idrottscenter nu finns, där den dåvarande vägen korsade spåret. I området fanns också Solbacka gårds marker, som Vanda-Parkstad-bolaget inte fått köpa. Bolaget sålde alltså tomter på båda sidorna om Solbacka, söder om hållplatsen främst väster om järnvägen och norr om hållplatsen öster om järnvägen. Hållplatsen Vanda lades ner och Mosabacka station byggdes söder om den 1908. Två år senare (1910) grundades Fastböle station lite längre norrut, i det sydöstra hörnet av Dickursby.
På så sätt uppstod två samhällen på varsin sida om den gamla hållplatsen, kring de nya stationerna. Det samhälle som låg längre norrut kallades Fastböle, och på finska ofta Puisto eller Puistola. Fastböle by låg egentligen lite längre norrut och heter numera Kuninkaala på finska. År 1925 fick Fastböle station det finska namnet Puistolan asema, och först 1954 blev områdets officiella svenska namn Parkstad. År 1961 blev detta också det svenska namnet på stationen.
Ett samhälle utvecklas
Man började bygga hus i det nya området, och på 1920-talet tog byggandet fart på allvar. Hus uppfördes redan från början i det som nu är Parkstad och Henriksdal, och även väster om järnvägen, kring stationen. I början var det glest mellan husen och kvarteren, men med tiden blev samhället allt tätare när fler tomter bebyggdes.
Det var främst arbetare som flyttade till Parkstad, men också andra sorters människor. I det gamla villaliknande huset på Gamla Parkstadsvägen 11 bodde till exempel från 1920-talet till 1960-talet en kontorist, en läkare, en folkskollärare, en arbetsledare, en chaufför, en pälshandlare och en sotare. Därefter blev det vänsterorganisationernas Tarmola, tills det på 1990-talet såldes och gjordes till bostad igen. Ytterligare bostadshus har sedermera byggts på tomten.
På Pejlingsvägen, på en synlig plats nära järnvägen, står ett vackert gammalt hus. Det byggdes 1934 av timmer från Kovins hus i Hagnäs, som rivits några år tidigare. Huset fick namnet Puistolinna (parkslottet), men snart döptes det om till Lutikkalinna (lusslottet) sedan skadedjursbekämpare gjort några besök. Huset var en så kallad hyreskasern med många hyresbostäder. Vid millennieskiftet fick huset en ny ägare som rustade upp det och gjorde det till egnahemshus.
Till skillnad från grannarna Mosabacka och Dickursby fick Parkstad inga fabriker eller större industrier. I stället växte småföretag inom många olika branscher upp i området, bland annat snickerier, metallverkstäder, hembagerier, köttrökerier samt en hattfabrik, en väskfabrik, en lemonadfabrik och några konfektyrfabriker. Det var inga stora fabriker och deras byggnader skilde sig inte till det yttre från vanliga bostäder. Solbacka gård har inte försvunnit någonstans under decenniernas lopp, utan den är fortfarande i drift, nu som hästgård.
Arbetaridrott, brandbekämpning och andra idéer
År 1913 grundade invånarna i samhället föreningen Fastbölen yhdyskuntayhdistys för att utveckla området och försvara dess intressen. Fastböle eller Parkstad var inte ett eget så kallat samhälle med sammanträngd befolkning, utan hörde först till Mosabacka och sedan Malm-Mosabacka. Föreningens verksamhet tynade bort med tiden och upphörde på 1930-talet.
År 1914 utbröt en brand i Österkulla i Sibbo, som spred sig ända till Borgåvägen, den nuvarande Tattaråsvägen. Branden väckte oro över brandsäkerheten, och 1915 grundades en gemensam brandkår för Mosabacka och Parkstad, Mosabacka-Fastböle frivilliga brandkår. Fastböle togs bort från brandkårens namn 1919, men Parkstadsborna var fortfarande med.
De flesta av invånarna i samhället var arbetare. År 1918 grundades en egen arbetarförening för Parkstad, Puistokylän työväenyhdistys. Två veckor efter att föreningen grundats utbröt dock inbördeskrig i Finland. De aktiva i arbetarföreningen tillhörde det röda gardet i Malm, och de stupade på slagfältet eller avrättades efter kriget. Så det var slutet för arbetarföreningen. I övrigt påverkades Parkstad av inbördeskriget endast på så sätt att tyskarna där skar av de rödas järnvägsförbindelse norrut i slutet av kriget.
År 1923 grundades också en idrottsförening, Fastbölen Yritys, i Parkstad. Föreningen bytte namn till Puistolan Yritys år 1927, och två år senare uppstod allvarliga konflikter mellan den radikala och den moderata vänstern inom föreningen. Socialdemokraterna grundade en ny förening, Puistolan Urheilijat.
År 1927 bildades en ny, huvudsakligen vänstersocialistisk arbetarförening i Parkstad. Den byggde år 1928 ett folkets hus på det som nu är Ylermivägen, men av misstag på fel tomt. Vid samma tid började extremhögern vinna mark i Finland, och 1930 stiftades Republikens skyddslag, som förbjöd alla organisationer som ansågs kommunistiska. Till följd av den nya lagen lades arbetarföreningen i Parkstad ner år 1930 och Puistolan Yritys år 1931.
Arbetarna i Parkstad lät sig ändå inte nedslås. År 1931 grundades Parkstads socialdemokratiska arbetarförening, som först hyrde och sedan köpte det nya arbetarföreningshuset. Arbetarföreningen ordnade soaréer och danstillställningar, men med tiden blev det för dyrt att underhålla huset. År 1935 sålde föreningen huset till Puistolan Urheilijat.
Folkets hus blev nu idrottarnas hus. Puistolan Urheilijat ägnade sig främst åt friidrott, gymnastik och skidåkning. För att samla medel ordnade man soaréer, och 1945 öppnade en biograf, Kino Puistola, i huset. Intresset för teater ledde till att Puistolan Urheilijat grundade en teater 1947. Biografen var i drift fram till slutet av 1960-talet.
År 1925 försökte Parkstadsborna grunda en egen brandkår, men männens försök gick i stöpet på grund av konflikter mellan den radikala och den moderata vänstern. Kvinnorna lyckades däremot starta Puistolan Wapaan Palokunnan ompelukerho, det vill säga en syförening som var avsedd att stödja den frivilliga brandkåren. Männen i Parkstad lyckades till slut grunda en frivillig brandkår år 1929. Man fick en plats för ett redskapsskjul och en brandbrunn på skolans tomt, och snart fick man också en byggnad för brandmännen och ett torn för torkning av slangar. År 1947 fick den frivilliga brandkåren ett varmt garage vid Parkstads torg, och 1952 fick den en egen brandstation vid det som nu är Parkstads bygata. År 2018 byggde man till FBK-huset för att få mer plats för brandbilar och annan utrustning.
Både den frivilliga brandkåren och arbetarföreningen byggde dansbanor för att stödja verksamheten, FBK i ett sandtag intill brandstationen och arbetarföreningen vid Gamla Borgåvägen, i ett sandtag nära det som nu är Alpbyns topp. Puistolan Urheilijat tog snart över arbetarföreningens danser och dansbana. Danserna och även midsommarfesterna fortsatte till 1950-talet, då idrottsföreningens dansbana revs 1958. På FBK:s dansbana avtog intresset för dans så småningom, och den förfallna dansbanan revs på 1980-talet.
Under decenniernas lopp blev idrottsföreningens hus allt sämre lämpat för idrott, och verksamheten i huset dog ut med tiden. Vid millennieskiftet hyrdes huset ut till en privat företagare som gjorde om det till Tuulen Tupa, ett hus som hyrs ut för fester, möten och andra sammankomster.
Skolan, staden och kyrkan
Parkstad fick en folkskola 1920 I början låg skolan väster om Parkstads station, på Arttolavägen. Inom kort flyttade den till Hultkärrsvägen öster om järnvägen, och 1924 fick folkskolan en egen byggnad på det som nu är Läxbrinken. Den brann ner till grunden 1929, precis när Parkstads frivilliga brandkår hade grundats i skolans lokaler. En ny skola byggdes i sten och stod klar 1930. En ny skolbyggnad intill den gamla folkskolan, på Parkstads bygata, stod klar 1964. Skolan verkade också i den gamla byggnaden fram till 2015, då staden ville avstå även från denna gamla skolbyggnad. Av någon anledning har man inte hittat något nytt användningsändamål för byggnaden.
Till följd av befolkningsökningen blev skolan otillräcklig på 1970-talet, och år 1990 fick man till slut en ny skolbyggnad på Koutavägen. Eftersom elevantalet fortsatte att öka byggdes skolan ut 2002. Skolbyggnaden var ett allaktivitetshus som också betjänade idrottsföreningarna och annan motion. År 2025 är skolan riven och en ny byggnad håller på att byggas.
Intill järnvägen och Pejlingsparken byggdes en skolbyggnad i början av 2020-talet. Den användes som tillfälliga lokaler när Maatullin koulus byggnad i Stapelstaden, som var byggd 1980, revs och en ny byggdes. Maatullin koulu blev klar 2024, och efter det används byggnaden tillfälligt av Puistolan koulu.
När en stor del av Helsinge kommun anslöts till Helsingfors stad år 1946 hamnade kommungränsen vid den norra kanten av det som nu är Storskog. Fastböle by förblev en del av landskommunen, men samhället Fastböle, som senare skulle bli Parkstad, och Jakobacka anslöts till staden. Den södra delen av Dickursby anslöts också till staden. Parkstad station anslöts alltså också till Helsingfors och området kring den betraktades som Parkstad, även om området väster om järnvägen enligt kartan var Nedre Dickursby.
Efter sammanslagningen skiljdes den stora Malms församling från Helsinge socken 1953. Senare skiljdes stora områden på annat håll i Helsingfors från församlingen, och nordöstra Helsingfors blev dess område. År 1960 byggdes en kyrka i Parkstad, och 1975 byggdes en i Jakobacka. Av Malms sex kyrkor finns två i Storskog.
Byggandet fortsätter i staden
Väster om järnvägen grundade Lantbrukets forskningscentral en försöksstation för svinuppfödning 1925. Området betraktades som en del av Parkstad, liksom området kring stationen väster om järnvägen, även om det senare hörde till Dickursby och efter 1946 till Nedre Dickursby.
Under krigen bombades Malms flygplats av Sovjetunionen, och bomber föll också i Parkstad. Efter krigen fick många frontmän en förmånlig tomt och ett lån samt typritningar för att bygga ett eget hus. I Parkstad byggdes en vapenbrödraby i Henriksdal, söder om Kalkberget, nära Trädfällarvägen. På Helsinge kommuns sida hade gårdarna Markusas och Påkars donerats till Stiftelsen för Åbo Akademi, som i sin tur sålde tomter till frontmän i enlighet med jordanskaffningslagen. En del av tomterna låg precis vid stadens gräns, intill Parkstad. Detta område, Sirkkalabacken, anslöts till Helsingfors 1982 på invånarnas begäran.
Byggandet fortsatte i decennium efter decennium, nya hus restes på tomma tomter och gamla hus ersattes med nyare. Tomterna var glest bebyggda, och stadsborna behövde hela tiden fler bostäder och hus. Därför fick Parkstad år 1971 en ny plan där tomterna fick mer byggrätt, och byggandet tog fart igen. Nackdelen med den nya planen var att många gamla byggnader revs, och numera finns det bara enstaka gamla trähus i Parkstad, som inte bildar ett enhetligt område någonstans.
I Henriksdal byggdes det snart också mellan Gamla Borgåvägen och Lahtisleden. Där uppstod ett småindustriområde från och med 1970-talet, men även bostäder byggdes. I området mellan Svampvägen, Riskan och Gamla Borgåvägen testade man i början av 1980-talet en modell där bostadssparare i så hög grad som möjligt själva var med och planerade sina bostäder. Resultatet blev en husgrupp som kallades Säästökylä. En annan sorts nyhet var de så kallade lådhusen mellan Läxbrinken och Sebedeusvägen i Parkstad. De är elementhus som byggföretaget monterade på plats av lådliknande element, och på så sätt föddes ett bostadsområde med två aktiebolag och ett femtiotal parhus.
Sedan försöksstationen för svinuppfödning flyttat bort började man planera ett nytt centrum för Parkstad väster om järnvägen. På svinhusets fält byggdes på 1970-talet en ny förort, som dock inte blev Parkstads centrum utan en egen förort, Stapelstaden. Parkstads station flyttades lite längre söderut och med tiden grundades Parkstads hälsostation bredvid stationen, på Stapelstadens sida.
Alpbyn och Jakobacka
Alpbyn var en husgrupp intill klipporna i Jakobacka, längs huvudvägen till Borgå. På den andra sidan av huvudvägen fanns Mosabacka tegelbruks sandtag, som nu är igenfyllda. Nära vägen fanns sedan gammalt en lägerplats för romer, och efter krigen uppstod där en kåkstad som beboddes av romer som evakuerats från Karelen och även andra romer. Där fanns också ordentliga hus, och även frontmannahus byggdes där. Det glest bebyggda området fortsatte lite längre söderut mot öster längs vägen till Håkansböle, och frontmannahus byggdes även där, i de södra delarna av det nuvarande Jakobacka.
På 1960-talet började man planera en ny förort i Jakobacka, och den byggdes åren 1967–1969. Husen i Jakobacka byggdes glest i det bergiga landskapet, och biltrafiken styrdes till en ringformad väg som löpte runt området. I området byggdes nästan enbart hyresbostäder, vilket gav det en speciell karaktär. Förvånansvärt nog bodde ovanligt många infödda helsingforsare i Jakobacka. Det berodde på att även personer som bodde i utkanten av stadskärnan och norr om Långa bron anhöll om och fick bostäder. Att invånarna var stadsbor gjorde inte området lugnare, utan förorten med sin fattiga befolkning fick ganska dåligt rykte. Man kan kanske anta att de som flyttat från centrum inte kände sig mer hemma i sin nya miljö än vad de som flyttat in från landet gjorde.
Från och med 1950-talet byggdes en ny huvudväg från Helsingfors till Lahtis. Den byggdes först som en tvåfilig huvudväg, och 1973 färdigställdes en motorväg på sträckan till Träskända. Den nya Borgåleden, som avviker från Lahtisleden precis söder om Jakobacka, blev klar ett år tidigare. På huvudvägen fanns en hållplats vid Jakobacka, men från motorvägen fanns ingen avfart till Jakobacka. Jakobacka låg nu inkilat mellan två motorvägar, och först 1979 byggdes en anslutning från Jakobacka till Borgåleden.
Norr om det övriga Jakobacka började man på 1970-talet bygga flervåningshus med endast ägarbostäder. Eftersom Jakobackas rykte var som det var ville de nya invånarna inte säga att de bodde i Jakobacka, utan kallade ofta sina hemkvarter för Storskog.
När det nya millenniet närmade sig började husen i Jakobacka vara i behov av renovering, och miljön var också i övrigt förfallen. Vid millennieskiftet renoverades Jakobacka köpcentrum och några andra byggnader, men tio år senare valde man en radikalare lösning. Flervåningshusen på Jakobackavägen 6 revs i början av 2010-talet, och kort därefter revs också skolan, daghemmet och några andra byggnader intill köpcentrumet. En tillbyggnad av köpcentrumet blev klar 2013 som en del av en förnyelse av Jakobacka centrum, där man byggde en ny stor affär mittemot det gamla köpcentrumet. Mellan dem bildades en öppen plats som kallas Jakobstorget. Ett nytt allaktivitetshus som fick namnet Jakobackas hjärta stod klart 2020. Där finns skola, daghem, lekpark och ungdomsgård i samma byggnad. Rivna bostadshus ersätts med nya, och nya hus byggs också på andra tomter som blivit lediga.
Till följd av reformerna och också annars hade den sociala strukturen bland Jakobackas invånare blivit mångsidigare. Där bodde nu fler högutbildade än någonsin tidigare. Jakobackas gamla stämpel som en stadsdel där det gick vilt till var föråldrad, och filmen Uppsving (2003), som beskrev eländet i Jakobacka, spelades till största delen in på annat håll. Visst, Jakis har fortfarande en viss kärvhet, men precis som i många andra 70-talsförorter är verkligheten ljusare än det förflutna och myterna.
I Alpbyn byggdes nya kvarter med flervåningshus på 2000-talet, samtidigt som de gamla egnahemshusen bevarades. Områdets förflutna har uppmärksammats genom gatunamn inspirerade av romska traditioner, såsom Ränselgatan, Tältgränden, Hästkarlsgatan och Spetsvirkargatan.
Tattarmossen var en stor mosse öster om Malm, som under årens lopp har torrlagts bit för bit. På 1930-talet hittades mänskliga händer, fötter och andra kroppsdelar i Tattarmossen, vilket gav upphov till ett medieuppbåd och ett mordmysterium som folk fortfarande minns. En syltafabrik i Sörnäs misstänktes vara inblandad, men spåren ledde inte dit. Den skyldige visade sig vara en man känd som Noita-Kallio och hans kompis, som hade stulit kroppsdelarna från Malms begravningsplats för att få kontakt med andevärlden och göra trollkonster.
Tattarmossen planlades 1960, och när mossen hade torrlagts i slutet av decenniet uppstod där ett livligt småindustriområde. I området finns framför allt företag inom bilbranschen, men även andra företag inom verkstadsbranschen, skrot, antikviteter och byggverksamhet. En kartingbana finns också i området. Gatorna i området har namngetts efter bildelar, såsom Ackumulatorvägen, Kopplingsvägen och Vindrutevägen.
Källor
Grönroos, Matti: Kuuden vuoden motti. Teillä ja turuilla 19.11.2024.(Länk leder till extern tjänst)
Harakka – Ratavartijan mökki Puistola-Päivien 1981 tunnus. Puistolan ja Puistolan ja Pohjois-Helsingin alueopas 1981–82. Jokamiehen tuoretta, tiivistä käyttötietoa Pohjois-Helsingistä. Puistola-Seura ry, Helsinki 1981.
Holmberg, Jimi: Vanha Jakomäki katosi. Yle 20.8.2023. (Länk leder till extern tjänst)
Jakomäen historiaa osa 1 Storskog Index(Länk leder till extern tjänst)
Mannila, Matti: Ukonniityn torppa. Puistolan alueopas 1998–1999. Jokamiehen käyttötietoa Puistolasta. Puistola-Seura ry, Helsinki 1998.
Mannila, Matti: Vapaaehtoinen palokunta syntyi pakon sanelemana. Puistolan alueopas 1999–2000. Jokamiehen käyttötietoa Puistolasta. Puistola-Seura ry, Helsinki 1999.
Mannila, Matti & Uotila, Ilkka: Eduskuntatalo sijoilta nahkaverstaaksi Puistolaan. Puistolan alueopas 1989. Jokamiehen käyttötietoa Puistolasta. Puistola-Seura ry, Helsinki 1989.
Mannila, Matti & Uotila, Ilkka: Rintamamiesten Heikinlaakso. Puistolan alueopas 1996–1997. Jokamiehen käyttötietoa Puistolasta. Puistola-Seura ry, Helsinki 1996.
Mannila, Matti & Piilonen, Juhani & Uotila, Ilkka: Porvarishuvilasta vasemmistolaisuuden tukikohdaksi. Puistolan alueopas 1993–1994. Jokamiehen käyttötietoa Puistolasta. Puistola-Seura ry, Helsinki 1993.
Mielikäinen, Kaarina: Alussa oli kenttä, kuusikko ja karjuniitty. Puistolan alueopas 2010–11. Tuoreinta käyttötietoa alueen palveluista. Puistola-Seura ry, Helsinki 2010.
Matapupu-alue: Kansalaishistoria.(Länk leder till extern tjänst)
Piilonen, Juhani: Sodasta rauhaan – Sirkkalanmäen rintamamiesasutuksen synty. Puistolan alueopas 2008–09. Tuoreinta käyttötietoa alueen palveluista. Puistola-Seura ry, Helsinki 2008.
Puistolan demarit. Historiaa.(Länk leder till extern tjänst)
Puistolan historiaa. Puistolan kotisivut, Puistola-seura 2003.(Länk leder till extern tjänst)
Puistolan VPK. Historia.(Länk leder till extern tjänst)
Uotila, Ilkka: Sodan varjossa – jatkosodan elämää Puistolassa. Puistolan alueopas 2008–09. Tuoreinta käyttötietoa alueen palveluista. Puistola-Seura ry, Helsinki 2008.
Uotila, Ilkka: Puistonlinna – Kovinin talon uusi elämä. Elämää Lutikkalinnassa. Puistolan alueopas 2009–10. Tuoreinta käyttötietoa alueen palveluista. Puistola-Seura ry, Helsinki 2009.
Vahde, Juhani: Puistolan tanssilavoilla pyörähdeltiin 50 vuoden ajan. Välähdyksiä Puistolan Urheilijain ja VPK:n tanssilavoilta 1930–1980-luvuilla. Puistolan alueopas 2015–16. Tuoreinta käyttötietoa alueen palveluista. Puistola-Seura ry, Helsinki 2015.
Vasara, Marjatta: Yli 60 vuotta koulua Puistolassa. Puistolan ja Pohjois-Helsingin alueopas 1980–81. Jokamiehen tuoretta, tiivistä käyttötietoa Pohjois-Helsingistä. Puistola-Seura ry, Helsinki 1980.
Vähätalo, Vesa: Säästökylän tarina. Puistolan alueopas 2017–18. Puistola-Seura 40 vuotta. Tuoreinta käyttötietoa alueen palveluista. Puistola-Seura ry, Helsinki 2017.
