Namnet Drummensös ursprung
Namnet Drömensöö (det här är den exakta formen som används i 1540 års jordebok) förekommer för första gången i en skriftlig källa 1540, eftersom man då utarbetade den första jordeboken eller förteckningen över byar och jordegendomar som betalade skatt i Finland. Namnet har alltså använts redan långt före 1540. Därefter förekommer det i olika former, såsom Drummensö, som jag använder här. Det finska namnet Lauttasaari började användas 1919. Drummensö har tolkats som ett smeknamn som betyder ”den feta mannens ö”. Tolkningen har befästs ända fram till senare tid. Enligt en annan, mer intressant förklaring kommer Drummensö från det vikingatida ordet drum, som betyder moränås. Olavi Suomalainen och Seppo Väisänen har skrivit om den här tolkningen i tidningen Lauttasaari, Suomalainen på 1980-talet och Väisänen 1994. Drum skulle syfta på Enåsen och dess jordmån, moränåsen. Den här förklaringen passar bäst in på det som man vet om öars namn och namngivningsgrunder i allmänhet.
Drummensö var också en viktig ö vid navigering. Farleden till byn på ön gick genom norr, och därför var Enåsen en viktig urskiljbar riktpunkt – en moränås som visade vägen till öns norra sida. Smeknamnet Drumme skulle inte ha varit till någon nytta för att identifiera ön och navigera. Om den tolkning som läggs fram ovan är korrekt, sträcker sig Drummensös historia till vikingatiden.
När det gäller läget var den tidiga Drummensö en avlägsen utö. Men avlägsen i förhållande till vad? Helsingfors fanns ännu inte. De centra som låg närmast den medeltida Drummensö var Raseborgs slott, som grundades på 1400-talet och låg i västra Nyland, och framför allt Reval eller Tallinn. Förbindelsen med Tallinn gav Drummensöborna kontakter till Europa. Tallinn var en fästning som danskarna grundade på 1200-talet och senare en hansastad. På 1300-talet hamnade den i Tyska ordens ägo. Drumsö låg alltså inte i periferin, utan hörde i trafikhänseende till ett av de centrala områdena i riket, en ö invid den viktiga farleden till Narva. Det var få platser i Finland som hade lika goda och enkla trafikförbindelser till en internationell stad. Danmark låg på 1200-talet på grund av sitt innehav av Nargö endast på fem timmars avstånd från Drummensö. Närheten till en betydelsefull stad var både en fördel och en nackdel. Det var enkelt att besöka Tallinn eller till och med flytta dit helt och hållet på grund av arbetet, vilket många döttrar från nyländska gårdar gjorde när de sökte sig dit för att bli tjänstefolk. Nuvarande Baltikum, dåvarande Livland, var ett område för krigsoperationer. Tallinn lockade till sig fiendens belägringstrupper och kapare utanför staden. Drummensö blev då ett militärt mål i fiendens ögon.
Två hus på 1500-talet
Drummensö var bebott senast på 1500-talet, vilket kan konstateras med hjälp av de första skriftliga källorna om ön. Livet på Drummensö förblev ur bosättningens perspektiv detsamma. Antalet hus på ön ökade inte under den senare halvan av 1500-talet, eftersom det fortfarande fanns två gårdar på Drummensö 1576. Ett undantag är 1558, då tre rökar hade angetts för ön. En rök var skatteenheten för ett hus som med säkerhet var bebott. Ett hus där det kom rök ur rökgluggen (det fanns ännu inte några skorstenar) var bebott. På vintern kunde fogden behändigt se dessa hus samtidigt. År 1576 var Lars Larsson och Anders Olsson husbönder på gårdarna. I dokument förekommer även Erik Larsson Lars son som husbonde. Lars gård var förmögnare än Anders. I båda husen fanns enligt jordeboken två myndiga personer, men detta berodde på bokföringspraxisen.
Hur många andra människor fanns det då på Drummensö – minderåriga, andra nära släktingar och tjänstefolk? Enligt Tapio Salminen, som forskat grundligt i Vandas medeltid, bodde det i mitten av 1500-talet 7–11 personer i gårdarna i Helsinge, det vill säga nuvarande Vanda och dess närområden. Det bodde alltså ungefär ett tjugotal personer på ön. Dessutom hade ön säkert även åtminstone säsongsbetonad bosättning i form av fiskare och säljägare, eftersom framför allt notfiske förutsatte extra arbetskraft.
Med de hus som nämns i fogderäkenskaperna avses egentligen lantgårdar, till vilka det även hörde odlingsmark. Var exakt låg gårdarna och vilka slags förbindelser hade ön med fastlandet? Läget för de viktigaste odlingsmarkerna i byarna är i allmänhet permanent från århundrade till århundrade, även om nyodling naturligtvis äger rum och det även händer att åkrar växer igen, om det finns möjligheter till detta. Byn med två hus har legat i närheten av den plats där Drumsö gård ligger i dag. Byviken låg i den norra delen av ön, varifrån det var kortast väg till Hoplax, vars fjärding Drummensö administrativt tillhörde. Ön öppnades för trafik i norr och först senare genom broar och Helsingfors västliga expansion österut i riktning mot Sundholmen. Fölisöfjärden bildade i trafikhänseende ett skyddat miniatyrhav i olika riktningar österut och norrut.
Drummensöhusens förmögenhet
Från 1571 finns en exceptionellt viktig källa, de så kallade silverskattelängderna, som utarbetades för att återinlösa Älvsborgs fästning från Danmark, till vilket Sverige förlorade denna viktiga fästning och enda hamn i Nordsjön i det så kallade nordiska sjuårskriget (1563–1570). Man tvingades betala den svindlande summan 150 000 silverdaler för Älvsborg. För att få ihop lösensumman samlade man av invånarna i riket – med undantag av adeln och prästerskapet – in den nämnda skatten, som uppgick till 10 procent av den lösa egendomen. Silverskattelängderna har publicerats redigerade till modern text. Från detta tvärsnittsår känner man till vilken lös egendom alla invånare i Finland hade. Till lös egendom räknades husdjur, metaller och pengar. Fartygsandelar beaktades också. Skatt uppbars även på Drummensö.
Lars Larsson hade enligt silverskattelängderna två hästar, 11 kor, 10 får och två grisar. Hans lösa metallegendom var ett lispund (8,5 kg) koppar, vilket betydde kopparkärl. Värdet på den lösa egendomen var 212 mark. Lars var styrman, och han hade en tredjedels eller 100 marks innehav i ett skepp. Med skepp avsågs i allmänhet ett tremastat fartyg, men i det här fallet kan det vara fråga om ett mindre fartyg, eftersom 100 mark bara är 25 daler i koppardaler och fartygets totala värde på 300 mark alltså bara är 75 daler, vilket är ett ganska lågt pris på ett fartyg och framför allt på ett tremastat fartyg. Den fattigare husbonden, Anders Olofson, hade en häst, två kor och fyra får, och hans lösa metallegendom uppgick till tre skålpund (425 g), det vill säga cirka 1,2 kg. Anders gård hade ibland bokförts som öde på grund av fattigdom (öde af fattigdom), vilket innebar att huset var oförmöget att betala skatt. Ett ödehus av det här slaget var vanligtvis bebott, men fogden hade registrerat det som öde, eftersom det inte kunde betala skatt. Om ett hus var öde tre år i rad, förlorade husbonden sin släkträtt till gården, som övergick i kronans ägo.
Skillnaderna i förmögenhet mellan husbönderna berodde inte på markegendomen, eftersom den var lika stor hos båda. Skattevärdet på deras odlingar har angetts till 9 alnar, vilket betyder att de betalade fast grundskatt för totalt en skattemark. Uttryckt i areal innebar detta 1,5 hektar odlingar per husbonde av byns totala areal på tre hektar, av vilket hälften torde ha legat i träda.
De två husbönderna på Drummensö torde ha haft sina odlingar på samma plats som odlingarna på Drumsö låg på åtminstone fram till 1930-talet, det vill säga i den mittersta delen av ön, cirka 200 meter västerut från den nuvarande metrostationen. Husbönderna har redan till följd av odlingarna haft nära samröre med varandra. Åkrarna bestod på den tiden fortfarande av så kallade tegskiften, vilket innebar att båda husen hade smala tegar i olika delar av odlingsskiftena. På så sätt försökte man säkerställa att båda hade lika mycket av både bra och sämre mark. Åkerarbetena utfördes samtidigt som grannen utförde sina.
Faran med fruset hav
Grunden för Lars (eller Lasse) Larssons förmögenhet var hans skepparverksamhet. År 1558 fick han ett arvode (styrmans penningar) på 20 mark, för att han hade transporterat kronans smör och andra livsmedel från kungsgården i Helsingfors till Stockholm (se artiklarna Drumsö-Lasse och Iskrig). Han gjorde två resor under säsongen. Han var en kompetent skeppare, som kunde den svåra, men flitigt använda rutten till Stockholm. Ett besök i Tallinn var inget jämfört med en Stockholmsresa. Överfarten var i allmänhet riskfri och tog bara 5–6 timmar. En gammal folklig visdom sade dock att man inte skulle kasta matsäcken innan man såg tornen på Domberget. Havet skänkte Lars Larsson en förmögenhet, men lurade även på faror.
Mest hotfull var situationen när havet frös till is. Sveriges fiende Moskva hade ingen flotta och utnyttjade därför isen i sina anfall mot den finska sidan. En avdelning av Ivan den förskräckliges tatarer, som belägrade Tallinn, anföll i januari 1577 den nyländska kusten och förstörde och plundrade byar i Helsingfors och Sibbo. Drummensö var en av dem. Anfallet var en del av ”den frysta konflikt” mellan Sverige och Ryssland som hade förts i gränstrakterna sedan Nöteborgsfreden 1323. Förutom Karelen var även Finska viken en gränstrakt, och Drummensö befann sig i främsta linjen i detta gränskrig.
Tre kobbar på öppna havet
För 8000–6000 år sedan såg Helsingfors havsområde helt annorlunda ut än i dag. Det som är Helsingfors i dag låg under vatten, endast tre små kobbar syntes: Himmelsberget, Borgbacken och Observatorieberget. Kusten började först vid Gårdsbacka och Myrbacka. Även det framtida Drumsö var öppet hav, endast tre klippor syntes: Kvarnberget, Vattentornsbacken (Örnberget) och Hallonnäs. Enåsens moränås höjde sig också så småningom. Till följd av landhöjningen steg Helsingforsregionen med stadsdelar gradvis upp ur havet.
Under medeltiden bildade dessa kobbar Drummensö, en grupp av tre öar och föregångare till nuvarande Drumsö. Under medeltiden var havsytan 2,5–3 meter högre än nu. De tre öarna var höga klippor. Mellan öarna gick ett smalt sund som blev allt grundare, och senare bildade ett bördigt jordområde på den gamla havsbottnen. Ännu på 1930-talet fanns Drumsö herrgårds odlingsområden här, senare blev området till idrottsplaner och i dag finns här lekparker. Historien syns i landskapet. Odlingsområdena och de parker som bildats på dem är permanenta, särskilt på en klippig ö som Drumsö där odlingsmarken är begränsad.
Medeltidens hamnar var ofta grupper av två eller flera öar med skyddade vikar för ankring. Ännu viktigare var det att man kunde ta sig in och ut ur dem i alla väder. Det var nämligen också viktigt att kunna fly om sjörövarna hotade. Under medeltiden var sjöröveri en mycket vanlig del av sjöfarten. Sjörövare gjorde oftast sina räder i sund och anföll ankrade fartyg. Det var mer sällsynt att bli kapad på öppna havet, där det var svårare att äntra eller ta över fartyget genom att segla ifatt det. Drummensö, som bestod av tre öar, passade bra som hamn eftersom man kunde fly därifrån vid hotande situationer.
Det finns inga säkra uppgifter om bebyggelsen på Drummensö under medeltiden. Det finns inga skriftliga källor som belyser detta. Sälfångare och fiskare måste ha rört sig på vattnen kring ön, och de måste ha haft åtminstone säsongsbostäder. Drumsö namnbestånd har en tydlig prägel av fiske, i synnerhet laxfiske: Laxvarpsviken, Vadgränden och Mörtnäs. I vattnen vid Helsingfors och Drumsö har man förutom lax fångat torsk, vilket tyder på att tillräckligt med saltpulser har kommit in genom de danska sunden. Det finns även namnbestånd som tyder på sälfångst i närliggande områden, till exempel Gråsälsbådan (f.d. Gråsälsbygdan, även Gråskärsångan) utanför ön på öppna havet. Den sistnämnda är ett vidsträckt grunt område utanför Drumsö. Därifrån har vrakgods drivit iland från skeppsbrutna fartyg till stranden på Drumsö. Detta utgjorde en av skärgårdens traditionella inkomstkällor. Insamlingen av vrakgods var laglig, däremot var det inte lagligt att locka fartyg på grund, till exempel med hjälp av falska signaleldar (se artikeln Farliga Dagö). Ingen information om sådan verksamhet finns dock om Drummensö.
Källor
Jutikkala, Eino. Suomen talonpojan historia. Porvoo 1942.
Kuisma, Markku. Helsingin pitäjän historia II. Vanhan Helsingin synnystä isoonvihaan 1550–1713. Vantaan kaupunki 1990.
Mäkiaho, Jari-Pekka. Helsinki Itämeren tytär: Paikkatietomenetelmät rannansiirtymistutkimuksessa. Terra. Maantieteellinen aikakauskirja 1/2009.
Salminen, Tapio. Vantaan ja Helsingin pitäjän keskiaika. Vantaan kaupunki 2013.
Soikkeli, Kaarle. Uudenmaan hopeavero ja hopeaveroluettelo vuodelta v. 1571. Suomen Historiallinen Seura. Helsinki 1912.
Särmäntö, Terhi. Plan öfver Drumsö. Lauttasaaren alueen vuoden 1913 asemakaavaluonnoksen nimistö. Pro gradu -tutkielma. Helsingin yliopisto, Suomen kieli 2017.
Nylands fögderis räkenskaper. Borgå läns jordbok 1540. KA 2920:87v-88.
Nylands fögderis räkenskaper 1558. Helsingfors kungsgårds räkenskapsbok 1558–1558. KA 3095:57v-58.
