Var tionde man
Utskrivningarna var en blodskatt, den hårdaste och mest förödande formen av beskattning, eftersom skattepersedeln var en människa. Sjukdomsdödligheten i befästningarna i Tyskland och Baltikum var mycket hög bland män som kom från landsbygden och saknade motståndskraft. När utskrivningar gjordes år efter år belastade de också lantgårdar, då även husbönder började tas ut till krigstjänst. Utskrivningarna skadade krigsekonomin i landet som var 90 procent agrart. Gårdar avfolkades. År 1642 lindrades utskrivningen på Pietari Brahes initiativ genom att övergå från rotar med tio män till rotar med tio hus. Efter reformen fanns det betydligt fler män i en rote, då roten omfattade alla som bodde i husen. Roten kunde anställa en utomstående vikarie, en leigdekarl. Med leigdekarlarna var den svenska armén till stor del en yrkesarmé på samma sätt som arméerna i Europa. Den svenska yrkesarmén var dock på det sätt unik att leigdekarlarna här saknade militär utbildning och var män som inte behövdes på landsbygden, såsom pojkar eller drängar. I detta avseende fanns det ingen skillnad mellan en leigdekarl och en dräng.
Man ville i allmänhet inte gå i krig långt borta från den egna hembygden, och därför finns det på roteringslängderna många olika befrielsegrunder – verkliga eller påhittade – på basis av kroppsskada, sjukdom eller ålder. Roteringslängderna är den enda källtypen som i stor omfattning och i detalj berättar om den manliga befolkningens hälsotillstånd, ålder, sjukdomar och skador, levnadsförhållanden och sociala ställning på 1600-talet och samtidigt beskriver ojämlikheten i stormaktens agrarsamhälle. Med hjälp av roteringslängderna kan man också skapa sig en uppfattning av böndernas och den obesuttna befolkningens överlevnadsstrategier under de stora krigen.
En roteringslängd är en rik och mångsidig källa och i princip tillförlitlig. Man samtyckte till utskrivningarna formellt vid lantdagen och genomförandet av dem övervakades på länsnivå av en hög officer, såsom en ståthållare eller landshövding. I utarbetandet av en roteringslängd deltog den lokala eliten som kände människorna i byn väl: präst, länsman, nämndemän (eller tolvmen) vid häradsrätten, sexmän, det vill säga moralens väktare i nejden, samt utmätningsmän. Markägarna i byn hade den största beslutanderätten. Utskrivningstillfället omfattade en sluten och en offentlig del. Den förstnämnda var avgörande, eftersom rotarna bildades under den. Om roten omfattade tio bönder och en dräng, var det sannolikt att den sistnämnda hade en utlandsresa framför sig – vanligtvis den första och sista.
Krigsutskrivning i Helsinge socken 1630
I Helsinge socken genomfördes en utskrivning i oktober 1630. Det fanns tio rotar med skattebönder och var och en av dem omfattade lika många män. Dessutom fanns det fem frälserotar underordnade adeln. Dessa omfattade 5−24 män per rote. Skatteböndernas rotar omfattade också alltid en rotemästare, som vanligtvis var en äldre man som var rotens förman och ansvarsperson. Rotemästaren var ansvarig för dem som rymde. Man försökte inkludera män med olika ställning i en rote: bönder, söner, drängar, svärsöner och husmän eller inhysesmän. Skillnaden mellan en husman och en inhysesman, det vill säga inhysing, var att den förstnämnda kunde ha någon form av eget boende men ingen odlingsmark, medan den sistnämnda bodde i någon annans hus.
Om en man var olämplig för krigstjänst angavs detta i roteringslängdens marginal. Det fanns många orsaker. Den vanligaste orsaken var för hög ålder, men i vissa fall även för låg ålder. På grund av åldersuppgifterna är roteringslängderna en sällsynt källa. I roteringslängderna angavs dock ofta verbalt en ungefärlig ålder, till exempel uthgammal eller helt uthgammal. I vissa fall anges för hög ålder ungefärligt med tio års noggrannhet, till exempel ”är i sjuttioårsåldern” − det nämns till och med en man som är 100 år gammal (Backa by i Raseborg). Exempelvis var bonde Mongs Larsson från Storhoplax ”urgammal och över sextio år” (uthgammal öfwer sin 60:åhr). Man ska förhålla sig med en viss reservation till sådan information. Medelåldern på 1600-talet var mycket lägre än numera och levnadsförhållandena var dåliga. Det var omöjligt att veta en persons exakta ålder. Till skribentens osäkerhet hänvisas ofta med tillägget ”säges vara” i samband med åldersuppgiften.
Hög ålder var förknippad med skröplighet, arbetsoförmåga och fattigdom. Husman Erik Larsson från Sottungsby var urgammal och försörjde sig genom att tigga (uthgammal och tiggare). Jacob Clemetson från samma by var ”befriad (utlowat) och ligger hemma på sjukbädden”. Simon Eskilsson från Domarby däremot var en matros som kasserats vid mönstring av flottan. Samma angavs om Marcus Filipson, en urgammal man från Uppby. Mårten Jönsson från Åggelby var en skeppare som hade försatts ur tjänstgöring. Dessa män var i tjänst i flottan under polska kriget och eventuellt även i det tjugofemåriga kriget med Ryssland under den senare hälften av 1500-talet eller i klubbekriget. Det är mycket sannolikt att de har insjuknat under krigstjänsten. Sjukdomen i sig förblir okänd. Thomas Sigfridson från Mellungsby var en urgammal dräng. Han fick stanna i sin hembygd åtminstone tills vidare.
Enligt roteringslängden hade personer som var för gamla en dålig ställning i bygemenskapen. Michil Erikson från Åggelby tiggde. Mats Arwidson från Ripuby ”försörjer sig genom att tigga” och det sades att Mats Larsson från samma by skaffade sin mat hos gott folk (föder sin fodo hoos goot folk). Många husmän försörjde sig genom att tigga, men de var överrepresenterade i roteringslängderna − de användes för att fylla rotar.
Ofärdiga, blinda och döva
År 1630 hade kriget redan fortsatt i flera tiotals år, vilket förklarar det stora antalet ofärdiga och sjuka. Det var knappast möjligt att spela ofärdig övertygande. Erik Svensson från Nordsjö var ofärdig, liksom även husman Jöran Clemetson från Brutuby och bonde Knut Matson från Skavaböle. Sigfrid Matson, före detta soldat från Mårtensby, var lam och haltade. Mickel Anderson från Håkansböle var urgammal och lam samt inhysesman till sin ställning.
Förutom krigstjänst orsakade hårt fysiskt arbete kroppsskador. Jordbruksarbetet utfördes med muskler. Ett vanligt besvär under den förindustriella tiden var bråck (tarmlop). Det fanns ganska många blinda, när även grannsocknarna beaktas. I Helsinge socken var husman Erik Bertilson från Tolkby blind och Lars Simonson från Sandhamn döv, urgammal och invalidiserad (vanför). Det stora antalet blinda berodde på att även personer med nedsatt syn hörde till denna grupp, det fanns nämligen också stenblinda. Det sades att Morten Jacobson från Brutuby hade fallandesot (brottfalning). Det var inte någon sällsynt sjukdom. Men kunde man spela den? Eventuellt. Sjukdomen tyder dock också på häxeri, och sådana män ville inte tas ut till krigstjänst. När jag skrev min doktorsavhandling märkte jag att det i början av 1630-talet fanns särskilt mycket fallandesot i Vittis.
Man försökte bevara husen
Det fanns också arbetskraftspolitiska och (skattepolitiska) skäl till befrielse från krigstjänst. Om en änka inte hade en enda myndig man i sitt hushåll, krävdes ingen son eller dräng av henne till krigstjänst. Man ville bevara husen som odlingsbara skattebetalare. ”Ingen mans hjelp”, ingen man som hjälp, stod det vid änka Hindrik Matson från Mårtensby. I en skattelängd var en kvinna alltid någon annans maka, änka eller dotter, inte en person som angavs med sitt namn.
Yrkesskicklighet räddade – utbildning lönade sig. Mats Snickaren (snickare) från Storhoplax hade det bra. Tack vare sitt yrke var han en försvarskarl, inte en soldat eller polis, utan en arbetskarl som arbetade för en bonde, som skyddade honom. Han var alltså inte en markägare eller dräng utan en något mer värdefull arbetare som yrkesman. Hantverkare togs inte ut till krigstjänst, eftersom de behövdes i hemlandet.
En del av männen försökte undvika krigstjänst genom att rymma. Endast en sådan man finns på Helsingfors roteringslängd. Kriget med Tyskland hade nyligen börjat (även om polska kriget redan hade pågått i flera år) och det fanns fortfarande lämpliga soldater. Husbönder undvek krigstjänst tills vidare. Dräng Peer Eskilsson från kyrkobyn rymde, men man visste att han var i Esbo på Söderskog gård. Rymlingar sökte sig till herrgårdar, eftersom man inte tog soldater från dem. Till följd av detta fick adeln billig arbetskraft. Man behövde inte betala något åt en rymling, och om denne började bråka, var det lätt att driva bort honom.
Källor och litteratur
Roteringslängd i Borgå län 1630 KA 3648:3–7. Riksarkivet, Helsingfors.
Roteringslängd i Raseborgs län 1630. KA 3651: 13v.
Huhtamies, Mikko. Knektar och bönder. Knektersättare vid utskrivningarna i Nedre Satagunda under trettioåriga kriget. Svenska litteratursällskapet i Finland nr 647. 2004. Den ursprungliga doktorsavhandlingen: http://ethesis.helsinki.fi/julkaisut/hum/histo/vk/huhtamies/sijaisja.pdf (Länk leder till extern tjänst))
Lappalainen, Jussi T. Sadan vuoden sotatie. Suomen sotilaat 1617–1721. SKS, Helsingfors 2001.
Villstrand, Nils Erik. Anpassning eller protest. Lokalsamhället inför utskrivningarna av fotfolk till den svenska krigsmakten 1620–1679. Åbo 1992.
