Vid Freden i Nystad (1721) hade Sverige redan förlorat många viktiga fästen, bland annat Reval (Tallinn), Narva, Dorpat (Tartu), Nyen (alias Nyenskans, där S:t Petersburg ligger idag), Kexholm och Viborg. Ryska kejsaren Peter den Store gjorde nu sitt land till en stormakt, och samtidigt till en östersjöstat. Den nya huvudstaden S:t Petersburg anlades mer eller mindre på ruinerna av Nyen. När S:t Petersburg grundlagts ville Ryssland fortsätta sin utbredning västerut och vinna nya områden av Sverige – man tyckte att den nya huvudstaden låg farligt nära Sveriges gräns.
Sverige försökte bemästra situationen genom att bygga fästningar i Fredrikshamn och Villmanstrand, och genom att under Hattarnas krig (1741–1743) försöka återvinna de förlorade områdena. Men det lyckades inte. I stället gick det så att man vid Freden i Dorpat (1743) förlorade även fästena Villmanstrand och Fredrikshamn. Och gränsen drogs ännu ett stycke västerut, vid Kymmene älv. Hattarna, som de som drev på en offensiv svensk utrikespolitik kallades, led ett stort prestigenederlag, och nu framstod mössornas politik som förnuftigast: en defensiv hållning och goda relationer till Ryssland, samt samarbete med starka europeiska länder.
Sverige beslöt försvara sina gränser med allt större fästningar. Man valde Helsingfors som placering för en ny central fästning efter att först ha övervägt även Hangö och Tavastehus. Helsingfors relativa närhet till östgränsen, dess goda hamnförhållanden och dess möjligheter att förse fästningen med förnödenheter blev avgörande. Bygget blev möjligt genom att man slöt förbund med Frankrike och fick betydande ekonomiskt stöd. Fästningsprojektet leddes av svenske artilleriofficeren Augustin Ehrensvärd, som också länge blev den bärande kraften på fästet.
Fästningen byggdes på Vargöarna utanför Helsingfors, på rimligt båtavstånd från staden. En styrande tanke bakom placeringen var att effektivt kunna spärra infarten till Helsingfors. En annan tanke var också att omgärda själva staden med murar, men snopet nog tog pengarna slut. Och detta kom att få ödesdigra följder, i och med att fienden genom att inta staden både kunde få förnödenheter och skjuta mot fästningen. Dessutom kunde fienden genom att inta Skanslandet – i nedre högra hörnet av bilden – få bekvämt skjutavstånd till Sveaborg.
Mitt mellan öarna byggdes det kanske allra viktigaste på fästningen: en stor torrdocka, alltså en bassäng som kunde pumpas tom med tanke på att reparera och bygga skepp – i skydd av fästningen. Under svenska tiden var Sveaborg framför allt en betydande örlogsbas, men också en depåfästning som i synnerhet under krigstid skulle tjäna som samlingsplats för trupper.
Öarna omgärdades med flera meter tjocka murar med gångar inuti. I murarna kunde man placera artilleri, liksom också inkvartering och skydd för manskapet, samt förråd. Murarna byggdes i stjärnformat bastionmönster. Denna form gjorde det möjligt att skjuta även längs murarna, inte bara utåt från murarna som i en rund eller fyrkantig fästning. Inne i fästningen byggdes också kaserner, varav många fortfarande används för boende.
Befästningsanläggningarna byggdes av såväl lego- och rotesoldater (värnpliktiga från landsbygden) som avlönade hantverkare – och av fångar. Förhållandena var ofta mycket dåliga, och man har bedömt att det under byggskedet dog mångfalt fler soldater än sammanlagt under de strider som utkämpats vid fästningen. Viktigaste dödsorsaken var farsoter och andra sjukdomar, och även olyckor skedde.
Även utseendet spelade en viktig roll: fästningen skulle se inte bara ointaglig utan även ståtlig ut. Berömda exempel på detta är Stora borggården på Vargön och Kungsporten vid Gustavssvärd. Byggprojektet var av anmärkningsvärd storlek, och de tusentals byggkarlar och soldater som kom till Helsingfors skapade något av en egen stad ute på holmarna, med många slags tjänster för soldaterna. Folkmängden och ekonomin i Helsingfors växte. På femtio år nästan trefaldigades stadens folkmängd.
