Affärsmannens många företag
Familjen Ennings trähus i två våningar låg vid östra ändan av Stora gatan, invid hamnen och Skeppsbron. Den nuvarande adressen skulle vara Alexandersgatan 2. Mathias Enning kvalade aldrig in bland Helsingfors mest penningstarka män, såsom familjerna Sunn, Heidenstrauch och Sederholm, men hans ekonomi var stabil och han hade god framgång. I sin affärsverksamhet var han ett formligt skolexempel på en handelsman i Helsingfors i sin egen generation.
Enning hade en välförsedd diversehandelsbod på Stora gatan och en annan bod i Nystaden ute på Sveaborg, dessutom hade han underleverantörskontrakt med Fortifikationen. Han ägde en tredjedel av Villinge tegelbruk, var grundande delägare i fregatten Sveaborg och ägde en liten salusåg i Janakkala. Enning hade också lyckats bli godsägare. På äldre dagar tillbringade han alltmer tid på sitt inköpta Backmans rusthåll, som också kallades Nordsjö gård.
En vanlig helsingforsbo kunde åse familjens välstånd i handelsboden. Familjen Ennings diversehandel tillhörde de mest välförsedda på Stora gatan. Sonen Mathias Emanuel Enning övertog i början av 1790-talet familjens affärsverksamhet. Han avled emellertid plötsligt 1795 och handelsbodens innehåll inventerades för bouppteckningen. Därför har det för eftervärlden bevarats en detaljerad bild av en sengustaviansk handelsbod i Helsingfors och dess varusortiment.
Te, tekannor och tekoppar
Trots att Helsingfors viktualiehandlare hade organiserat sig i hökerisocieteten så hade storköpmännen envist hållit fast vid sin rätt att sälja livsmedel. I Ennings bod kunde man direkt ur tunnor köpa salt, havre- och korngryn, stockfisk och saltsill, men också finare matvaror såsom risgryn, sviskon och russin samt ett rikligt urval av olika kryddor. Det fanns också en halv tunna av de i hela riket välkända Arbogakringlorna.
I butiken fanns dessutom ett stort urval alkoholdrycker: en tunna franskt rödvin samt flaskor med spanskt Málagavin, franskt Pontaquevin, arrak och rom. Särskilt arrak hade god åtgång, eftersom den trendigaste drycken på 1700-talet var punsch, en blandning av arrak, te, socker och citron. I Ennings butik kunde man också köpa det för punschen erforderliga teet, man kunde välja mellan grönt och svart te importerat av Ostindiska kompaniet. Kaffe fanns åtminstone inte officiellt till försäljning – vid den här tiden rådde i Sverige ett av tidsperiodens många kaffeförbud.
Förutom mat och dryck kunde man också köpa kärl av Enning. I inventarieförteckningen upptogs kokkärl och bestick, en punschskål i porslin, fem tekannor och flera dussin tekoppar samt glaskaraffer och snapsglas. Bland glasen fanns både benglas och handmålat glas. Dessa kom antagligen från stadens eget glasbruk Mariedal, fabriken upptogs nämligen bland den avlidnes fordringsägare.
Havsskumspipor och styckemössor
I tobakshyllan fanns såväl produkter från stadens egen tobaksfabrik som införd tobak från Åbo och Ryssland. I sortimentet fanns det bara ett par dyra sjöskumspipor, men förmånligare porslinspipor fanns det däremot femton dussin på lager och av de allra billigaste lerpiporna över tusen. Utbudet på kontorsmaterial inbegrep skrivpapper av varierande kvaliteter, sigillack, bläck och blyertspennor.
Tygavdelningen i Ennings bod var representativ: taft, siden, damast, satin, holländsk och böhmisk lärft, linne- och bomullstyger samt buldan, det sistnämnda troligen tillverkat vid stadens egen buldanfabrik. För att täcka gifta kvinnors hår såldes enkla bomulls- och linnedukar, lyxiga silkesdukar och svarta sorgedukar i kräpptyg. Man tillhandahöll färdigt tillklippta stycken av mösstyg och västtyg för att sy moderiktiga bindmössor (styckmössor) till fruar och västar till herrar. Snobbarna kunde köpa silkesstrumpor som införts från Stockholm, övrigt folk hemstickade ullstrumpor från Tölö. För sömnadsarbete såldes nålar och tråd, knappar och band, klädeshäktor och skospännen.
Ugnsluckor och parasoller
På järnvaruavdelningen fanns det spadar, hackor, sågar, tänger, hamrar, knivar, spik, kakelugnsluckor och spisspjäll, gångjärn, beslag och haspar, handtag och lås. Till salu fanns sulläder för skomakare, penslar och färger för målare, flintlås för pistolsmeder, krut och hagel för jägare, färdiga ljus samt vekar och talg för att stöpa ljus, strykjärn, golvborstar och sopskyfflar. Hästfolk fick allt de behövde från boden, allt från hästskor och seldon till piskor och sporrar. I boden fanns även en liten musikavdelning, där det såldes mungigor, trummor samt tyska och svenska fioler och fiolsträngar. För spelare fanns det spelkort och tärningar, för konstnärer färglådor.
Ennings bod betjänade mångsidigt såväl stadsallmogen som eliten. En vanlig helsingforsbo fick där salt och sill, tobak och ullstrumpor. En adelsofficer från Sveaborg hittade där råvaror och en skål för att förfärdiga punsch, kortlekar för att ordna en spelkväll eller en fiol för att utöva sitt musikintresse. Till en officersfru kunde Enning till exempel sälja ett parasoll från Stockholm eller en flaska utländsk parfym. Men köpmannen kunde inte försörja sig enbart på den förfinade smaken hos fästningsstadens överklass, sitt dagliga bröd förtjänade han genom att betjäna vanliga stadsbor. Ändå lönade det sig tydligen för honom att hålla lyxvaror till salu för att locka till sig högtuppsatta kunder.
