Sveaborgs fästning och varv byggdes med muskelkraft och krut på en nästan obebodd ö. På Elias Martins målning, som föreställer byggarbetsplatsen för Sveaborgs varv, är det en varm dag, möjligtvis en eftermiddag i juli. Solen skiner på byggarbetsplatsen från väster. Det har redan varit en lång arbetsdag, eftersom arbetet inleddes tidigt på morgonen, medan det fortfarande var svalt. Männen hugger i klipporna, bär stenblock eller transporterar dem på skottkärror. Arbetet var tungt för människor och djur, men framför allt var det – om man får tro målningen – farligt. Det förekom inget som helst arbetarskydd. Byggnadsställningarna på varvbygget ser mycket skrangliga ut.
Det känns som om konstnären framför allt ville skildra den här sidan av bygget. Ställningarna består av tunna, långa störar, och ovanpå dem finns en plattform där det står flera personer. Av bilden att döma skulle man kunna anta att det skedde många olyckor. Det finns inte ens ungefärliga siffror över dem, men om det står att en person är arbetsoförmögen är det antingen fråga om ålderdom eller en kroppsskada. Olyckor antecknades inte för historieforskarnas skull, utan på grund av pensioner och befrielser. Arten av olycka angavs därför endast summariskt, om den över huvud taget angavs.
Soldater och lösdrivare var gratis arbetskraft för kronan, och utan dem skulle man inte ha kunnat bygga fästningen. Det fanns två grupper av soldater på Sveaborg. Största delen var rotesoldater, som odlade sitt lilla rotetorp på landsbygden. Den andra gruppen var värvade, det vill säga personer som tjänstgjorde i armén mot lön. Änkedrottningens livregemente var ett sådant truppförband av värvade på Sveaborg. Fångar och lösdrivare som kommenderats till tvångsarbete utgjorde en egen grupp. Lösdrivare blev man enligt Tuula Rekola, som forskat i saken, efter ett förhör och ett beslut av landshövdingen. Man behövde inte vara kriminell, utan endast arbetslös och ”vanartad”. Vanartigheten kunde naturligtvis definieras på många sätt.
Byggarbetsplatsen på Sveaborg började som strafformen tvångsarbete, eftersom det tidigare inte hade funnits några lämpliga byggen eller anstalter. År 1804 grundades en särskild arbetsanstalt för arbetslägerfångar på Sveaborg. Lösdrivarkvinnor hade också kommenderats till Sveaborg, men största delen av dem förpassades till kronospinnhuset i Åbo, som grundades på 1730-talet. Romer (zigenare) kommenderades också till arbete. De utgjorde en relativt stor andel av dem som hade kommenderats till tvångsarbete. Traditionellt hade många romer tagit tjänst i armén, eftersom de därigenom omfattades av det så kallade lagliga skyddet, som skyddade mot att bli betraktad som lösdrivare. År 1805 meddelades ett förbud mot rekrytering av romer, vilket ledde till att de avskedades ur armén och beordrades till en arbetsanstalt. Straffångarna var färre än soldaterna. År 1805 uppgick till exempel antalet fångar enligt Sampsa Hatakka till 239, medan befolkningen i hela fästningen på den tiden bestod av cirka 4 500 personer.
Barnarbetskraft användes också, bland annat vid repslagningsbanorna och på stadens ”plantager” eller odlingar. Kommendant Augustin Ehrensvärd hade en tobaksplantage som använde barnarbetskraft i anslutning till Hertonäs gård. På platsen finns numera en koloniträdgård, som syns till vänster mellan Brändö och Hertonäs när man färdas österut med metron.
Sveaborg slukade en stor del av rikets krigsmakt. År 1750 hade 37 procent av soldaterna i den svenska armén fått arbetskommendering på olika håll i riket, och största delen av dem fanns på Sveaborg. En så stor plötslig invandring och inkvartering av tusentals soldater medförde stora logistiska problem för kronan och småstaden Helsingfors. Trupperna inkvarterades i trånga baracker, där de första färdigställdes i Ulrikasborg och på Broholmen genast när arbetet inleddes 1748 och därefter på Västersvartö åren 1757–1761. Dessa räckte dock inte till, och soldater inkvarterades även hos stadsbor – en slags urban version av ett borgläger – eller på landsbygden på traditionellt borglägervis. Under sommarmånaderna bodde rotesoldaterna i tält. Fångar och lösdrivare inkvarterades i fästningens fängelse. Den nära interaktionen mellan civila och soldater militariserade Helsingfors, som började utvecklas till en militärstad.
Rotesoldaterna och de värvade var en viktig och på sätt och vis gratis, men även kompetent och permanent arbetskraftsreserv för kronan. Rotesoldaterna var disciplinerad och pålitlig arbetskraft. Soldater användes inte bara vid sprängningar, utan även i skogsarbeten, eftersom det behövdes mycket virke till stenfästningen och dess varv. Hantverkare behövdes också i det stadsliknande samhället på Sveaborg. Tidens geograf Daniel Djurberg räknade Sveaborg som en av Finlands städer. Enligt den brittiska forskaren J. E. O. Screens minutiösa forskning hade männen i änkedrottningens livregemente på Sveaborg flera olika yrken, men det fanns särskilt många skomakare, snickare, smeder och skräddare. Mångfalden av yrken var stor: det fanns bland annat en danslärare, en hattmakare och en servitör.
Arbetet på fästningsbygget var farligt. Det största hotet utgjorde sjukdomar, som spreds i de trånga förhållandena, men olyckor inträffade också. Ingen känner till det totala antalet olyckor, eftersom de inte nedtecknades systematiskt. Det finns dock sporadiska uppgifter om olyckor, av vilka man kan sluta sig till vilka slags olyckor som inträffade på bygget och vilka slags skador de orsakade.
Historieforskaren Heikki Vuorimies har utrett dödligheten på byggarbetsplatsen för Sveaborgs fästning. En åkomma som orsakades av kroppsarbetet framträder tydligt, nämligen bråck. Den orsakades av att männen tvingades lyfta tunga bördor utan mekaniska hjälpmedel. Bråck var en vanlig åkomma bland arbetarbefolkningen under den förmoderna tiden. Andra skador orsakades av flygande stenblock vid sprängningarna. Soldaten Matti Crantz från Keuru skadades i samband med sprängningsarbeten. Perttu Ståhlfot från Muurame hamnade under en fallande mur när bastionen Stiernstedt rasade och skadades så illa att han inte längre kunde tjänstgöra, berättar Heikki Vuorimies i sin forskning.
Litteratur
Aalto, Seppo, Gustafsson, Sofia ja Granqvist, Juha-Matti: Linnoituskaupunki. Helsinki ja Viapori 1721–1808. Minerva. Helsinki 2020.
Djurberg, Daniel 1804/1999. Geografia alkavillen. Esko M. Laine (toim.) SKS.
Ericson, Lars: Svenska knektar. Indelta soldater, ryttare och båtsmän I krig och fred. Historisk Media 2004.
Hatakka, Sampsa: Viaporin väestö kustavilaisella ajalla 1772–1807. Teoksessa Sophie Holm & Magdalena af Hällström (toim.), Viapori-Suomenlinna. Linnoitus, lähiseutu ja maailma. Piirteitä Suomenlinnan historiasta VIII. Juhlakirja yliopistonlehtori Panu Pulmalle. Helsinki 2012.
Maaniitty, Elina: Kuolleisuus Viaporissa Leskikuningattaren Henkirykmentissä 1742–1808. Hippokrates, Suomen Lääketieteen Historian Seuran vuosikirja 2012.
Niemelä, Jari: Tuntematon ruotusotamies. Ruotsinajan lopun ruotuarmeijan miehistön sosiaalinen ja taloudellinen asema Satakunnassa. SHS. Historiallisia tutkimuksia 157. Helsinki 1990.
Pulma, Panu: Fattigvård i frihetenstidens Finland. En undersökning om förhållandet mellan centralmakt och lokalsamhälle. SHS Historiallisia tutkimuksia 129. Helsinki 1985.
Rekola, Tuula: ”Joutilaat” Viaporiin! Irtolaisuuskuulustelut Uudenmaan ja Hämeen lääninkansliassa 1805-1806. Teoksessa Sophie Holm & Magdalena af Hällström (toim.), Viapori-Suomenlinna. Linnoitus, lähiseutu ja maailma. Piirteitä Suomenlinnan historiasta VIII. Juhlakirja yliopistonlehtori Panu Pulmalle. Helsinki 2012.
Screen, J. E. O.: The Queen Dowager´s Life Regiment in Finland 1772–1808. Studia Historica 81. Helsinki 2010.
Vuorimies, Heikki: Tauti, tapaturma vai kuolema? Havaintoja keskisuomalaisten terveydentilasta Loviisan ja Viaporin linnoittamistöissä. Teoksessa Vanhuus, vaivat, erilaiset. Toim. Heikki Roiko-Jokela. Jyväskylän historiallinen arkisto vol. 4., Jyväskylä 1999.
