Marknad med kungligt dekret
Från och med sena medeltiden var lantortsbefolkningen i det svenska riket förpliktigad att sälja sin skörd, fångst och sitt hantverk i städerna. För att hjälpa till handeln gav kungarna rättigheter åt städerna att ordna marknader på vissa särskilda dagar, ofta två gånger om året.
Helsingfors stad fick år 1594 med ett kungligt dekret lov att anordna marknad. Ett sådant dekret gav rätt att anordna marknaden samt fastlade när marknaden skulle hållas och vem som fick köpa och sälja där. Helsingfors första marknadsdag var bertelsdagen (Bartholomeus dag) 24.8., som enligt tradition var höstens första dag. År 1639 fick Helsingfors ett nytt dekret som bestämde att det i Helsingfors skulle hållas marknad på trettondagen 6.1. och på johannidagen 24.6. Trettondagsmarknaden i Helsingfors slutade ordnas efter år 1680, men i stället höll man marknad på pålsdagen (Paulus dag) 25.1. Under lilla ofreden (1742–1743) ordnades ingen marknad i den ockuperade och härjade staden, men året 1743 rakt efter kriget fick staden åter ett nytt dekret, som befallde att hålla vinter- och höstmarknad i Helsingfors, och bestämde marknadsdagarna: pålsdagen 25 januari och mickelsdagen (Mikaels dag) 29 september. År 1819 flyttades datumet för höstmarknaden från mickelsdagen till början av oktober, och där har det stannat fram till våra dagar.
Försäljarna på höstmarknaden kom till staden över havet med sina båtar. De kom från den kringliggande landsbygden, från närstäder och från skärgården ända från Åland och Estland. De sålde åtskilligt, men den viktigaste artikeln till salu var salt fisk, och den näst viktigaste var salt kött. Stadsborna fyllde upp sina matförråd före vinterns isolation – på sena hösten och tidigt på vintern, innan snön och isen bar, var det svårt att resa till staden genom slasken och gyttjan. Tidigt på våren och sent på hösten var det farligt att segla på grund av storm och is, men på senvintern kunde man resa till staden över isen. Dessutom tyckte man att fiskar var som bäst på hösten, eftersom de hade hunnit äta sig feta under våren och sommaren.
Marknaden i förändring
Marknaderna hade redan under slutet av 1700-talet blivit mindre viktiga för handeln, eftersom folket gavs ständigt större friheter att köpa och sälja även utanför marknaderna. År 1859 fick lantortsbefolkningen full rätt att sälja jordbruksprodukter även utanför städernas marknader. Men ännu i slutet på 1800-talet var marknaderna viktiga för folket eftersom folk kunde där själv jämföra priserna på olika varor och på det sättet fick en uppfattning om marknadspriset, alltså vad som människor är beredda att betala för varor av olika kvalitet, låt vara att priserna på marknaderna ofta var högre än annars, alltså innehöll de ett marknadstillägg. På Helsingfors höstmarknad såldes omkring 15 000–20 000 tunnor salt strömming årligen under 1800-talets slut.
På höstmarknaden såldes allt möjligt, såsom exempelvis salt fisk och kött, smör, ost, pepparrot, linne, hampa, humle, talg, vassrör, korgar och läderprodukter, samt levande djur, särskilt hästar. Man sålde även läckerheter och så kallade marknadsgåvor: kringlor, frukter, nötter, karameller, kort, smycken, prydnadssaker, leksaker, tyger, mattor och prydnader och kärl av glas och porslin. Dessutom arrangerade man föreställningar och underhållning under marknaden: på staden kunde man se positivhalare, lindansare, vighetsakrobater, karuseller, gungor, hästvisningar, djurtämjare, vaxkabinett, skjutbanor och musikframträdanden. Man drack även mycket öl och sprit på marknaden. Olika varor såldes på olika håll i staden: mat- och hushållsvaror på Salutorget, kött och bageriprodukter i köphallarna, marknadsgodsaker och -gåvor och nöjen på Senatstorget, samt hästhandel och -visningar på Kampens plan.
Den fulla friheten att köpa och sälja som landsmännen fick år 1859 ledde till det att intelligentian, pressen och samhällets beslutsfattare började agera för att förbjuda marknaderna, som de såg som en föråldrad och onyttig tradition. Denna åsikt förstärktes av ståndsbefolkningens allmänna förakt för allmogens slösaktighet, alltså det att även allmogen kunde använda pengar till njutningar och underhållning, vilket var i ståndssamhället av hävd endast ståndspersoner förbehållet. Således talades och skrevs det bland de övre klasserna om marknaderna, och särskilt om underhållningen där, i en föraktfull ton: tidningarnas marknadsrapporter talade om en ”överflödig folkfest” eller om ”spatserings- och gapandagarne” som hade ”litet varor och höga priser”. Dryckenskapen och de därtill följande slagsmålen hörde också till de ofta kritiserade tingen.
1800-talets slut var ändå en guldålder för marknaderna, eftersom den uppväxande skogsindustrin införde pengar till landsbygden och till landsortsbefolkningens fickor, vilket ledde till att marknadernas besökarantal och underhållningsprogram ständigt växte, fast matvarornas försäljning jämfört med besökarantalet samtidigt sjönk. Marknadernas betydelse alltså sjönk politiskt och ekonomiskt sett, men ökade på ett socialt plan. Stadsborna väntade på fiskarbåtarnas ankomst, på skogen av båtmaster och marknadsvimlet. På marknaden kunde såväl stadsborna som landsbygdsbefolkningen träffa släktingar, vänner och bekanta, idka handel och sluta avtal, höra nyheter och se nymodigheter, och förstås förlusta sig.
Höstmarknaden blir till strömmingsmarknaden
År 1891 gav guvernören ett förslag till Helsingfors stadsfullmäktige om att slopa höstmarknaden. Marknaden föreslogs avskaffas som ekonomiskt sett onödig och på grund av den oordning och slösaktighet som den orsakar. Stadsfullmäktige behandlade ärendet och kom till den ståndpunkten, att staden borde anordna den årliga höstmarknaden, men förbjuda försäljning på allt annat än salt fisk där. Så gjordes, och Helsingfors höstmarknad förvandlades år 1892 till strömmingsmarknad i enlighet med den allmännaste salta fisken till salu. Marknadens nya smeknamn etablerades inom ett par decennier.
Mängden av fiskarbåtar som årligen anländer till marknaden, och således även mängden av fisk till salu, har varierat stort. Det fanns i allmänhet ca femtio båtar på marknaden i början av 1900-talet, på 1930-talet ca ett hundra, och på 1950-talet igen ca ett hundra. Under andra världskriget rådde det sjöfartsförbud, vilket störde marknaden, och de hölls varierande under kriget. Den salta fiskens rykte som fattigmat som äts under depressioner ledde till det att under 1970- och 1980-talens högkonjunktur fanns det endast under tjugo båtar på marknaden. I slutet på 1970-talet tog Esplanadområdets handlare åt sig att ordna och puffa strömmingsmarknaden och de fick traditionens nedgång att avstanna. Från 1990-talet till våra dagar har det i allmänhet funnits femton till trettio båtar på marknaden.
Fattigmat eller delikatesser
Strömmingsmarknadens popularitet har varit som störst under krisperioder, såsom det första världskriget eller 1930-talets depression, eftersom salt fisk är billigt och hållbart samt förhållandevis lättillgängligt. Den fyndiga kommentaren som premiärminister Harri Holkeri gav strax före depressionen år 1990, att folket borde utbyta inrefilén till strömming, var fortsättning på en lång tradition. Strömmingsmarknadens natur har dock ändrat efter 1990-talets början i samband med strömmingens rykte. Man säljer inte mera hela strömmingar i stora mängder som billig och riklig fattigmanskost, utan strömmingen marknadsförs som en fin smakupplevelse och säljs färdigt smaksatt i små burkar, av vilka de bästa får pris av marknadens smakdomare. Marknadens underhållningsprogram innehåller idag, förutom tävlingen på bästa strömmingsprodukt, även talprogram, dragspelsmusik, dansbana och rodd samt vandring.
Strömmingsmarknadens framtid är dock osäker. Strömmingens rykte som fattigkost spökar i bakgrunden och i Finland äter man ständigt mindre strömming. Den största delen av fångsten används till fiskmjöl, alltså foder som man matar bland annat laxar med i fiskodlingar. Skalan på Östersjöns strömmingsfiske har också länge legat på en ohållbar nivå, med följden att strömmingsbestånden är i fara att kollapsa. Överfisket har även lett till att strömmingarna i medeltal har krympt, vilket igen minskar på människornas lust att ha dem på matbordet. Dessutom samlar östersjöströmmingen effektivt i sig miljögifter, såsom dioxin, kvicksilver och PFAS-föreningar, och rekommenderas därför att inte ätas alltför ofta. Strömmingsmarknadens historia innehåller ändå flera exempel på tidigare svackor, nödår och marknadsförändringar, så kanske själva marknaden kunde fortsätta även utan strömming?
Källor och litteratur
Seitola, Leena, Niklander, Kristina & Grönros, Jarmo: Helsingin silakkamarkkinat, s. 104–105. Helsingin kaupunginkanslian tiedotustoimisto, 1996.
Silakkamarkkinat saivat alkunsa Mikkelinpäivän markkinoina Helsingin Satama. Arkiverad 14.10.2013.
