Efter 1800-talets mitt införde kejsare Alexander II många reformer både i Ryssland och i Finland. Ett av hans viktigaste projekt var att satsa på järnvägen. På den tiden forslades varor och folk fortfarande lättast över vatten, och på landbacken åkte man med häst och kärra eller vagn. I Finland inleddes en övergång till ångkraft och järnväg år 1857, då beslut fattades om att bygga landets första järnväg, mellan Helsingfors och Tavastehus.
Förutom själva rälsläggningen ledde järnvägsprojektet till för sin tid enorma byggentreprenader också i huvudstaden. Helsingfors järnvägsstation skulle placeras på fortfarande sank utfyllnadsmark i Gloet. Man blev tvungen att frakta dit väldiga mängder sand. Ursprungligen var det meningen att banan skulle gå längs Vestra Chaussén, alias nuvarande Mannerheimvägen, men då skulle den ha kört över Hagasundsvillan, där Aurora Karamzin, den tidens stora societetsdam i Helsingfors, bodde. Från och med 1860-talet blev utfyllnadsmarken i Gloet medelpunkten för trafiken i huvudstaden, och bebyggelsen började sprida sig mot Tölö.
Järnvägen mellan Helsingfors och Tavastehus öppnades år 1862. De första haltpunkterna vid banan var Dickursby, Träskända, Hyvinge, Riihimäki och Turenki. Att just dessa orter valdes förklaras av att där redan då antingen fanns industriverksamhet och begynnande bosättning eller bodde inflytelserika personer på sina herrgårdar. Under 1870-talet utvidgades järnvägsnätet ända till S:t Petersburg. Järnvägsskenorna, som det behövdes 33 000 av, hade skeppats in från England. Likaså beställdes de första ångloken och vagnarna från Storbritannien. Till en början förflyttade man sig från vagn till vagn längs fotbräden utanför vagnarna. Men detta var inte en fungerande lösning i synnerhet under de finländska vintrarna, så på 1870-talet gjordes vagnarna om så att förflyttningen skedde mellan vagnarnas ändor. Lokomotiven fick Kalevalainspirerade namn, såsom Lemminkäinen.
Järnvägen både underlättade livet för vanliga människor och revolutionerade industrin i Helsingfors och övriga Finland. Masstransport av varor blev möjlig, vilket i hög grad underlättade till exempel bränsleförsörjningen i staden, då ved i mycket större mängder kunde forslas in än med häst och kärra. Även byggnadsmaterial såsom tegel för den allt livligare byggverksamheten kunde fraktas in lättare. Verkstadsindustri nödvändig för järnvägen anlades i Helsingfors, och statsjärnvägarna VR:s maskinverkstad var ett tag största arbetsgivaren i staden. Stickspår byggdes till hamnarna i Helsingfors, varvid utförselvaror från inlandet lättare kunde lastas ombord – på samma sätt som införselvaror i motsatt riktning. Också människorna kunde nu förflytta sig snabbare och enklare, och Helsingfors järnvägsstation fylldes av resenärer – en del på besök, andra komna för att hitta ett nytt liv i huvudstaden.
Litteratur
Klinge, Matti: Huvudstaden. Helsingfors och finska staten 1808–1863. Helsingfors: Otava 2012.
Oksanen, Kimmo: Makasiinit 1899–2006 [om magasinen] Helsingfors: Dagstidningen Helsingin Sanomat 2006
