Lillajul

Fram till 1800-talet inleddes julfirandet i Finland den 21 december på Tomasdagen och fortsatte till Knutsdagen den 13 januari. I dag väcks julstämningen redan i november och olika typer av lillajul är populära, men efter jul återgår man ganska fort till vardagen, senast på trettondagen.

Adventinledning

Advent innan jul var under medeltiden en fastetid inom den katolska kyrkan, men i den protestantiska kyrkan fick adventen en glad och ljus karaktär. När julen blev årets viktigaste högtid i 1800-talets familjecentrerade, centraleuropeiska borgerliga kultur ökade också adventens betydelse och nya seder uppkom och spreds så småningom även till Finland. I slutet av 1800-talet började man i vissa familjer fira kvällen före den första adventssöndagen som lillajul, då man dekorerade hemmet med små juldekorationer, ofta en liten gran, smakade på juldelikatesser och gav barnen små presenter.

Från granfest till grötfest

På 1860-talet avslutades folkskolans hösttermin med en granfest som introducerade de finländska barnen till tidens nya julseder, såsom julgran, julpjäs, julsånger och jultomten. Många ungdomar anslöt sig till organisationer som grundades i slutet av 1800-talet, exempelvis ungdomsföreningar, nykterhetsföreningar och idrottsföreningar, där verksamheten omfattade kvällsfester med programnummer som man framförde själv. Höstens kvällsfester avslutades med en grötfest, som på ett humoristiskt sätt efterliknade folkskolans granfest med prydnader, pjäser, tal, sånger och gåvor. Föreningarnas grötfest blev vanligare under 1900-talets tidiga årtionden.

Lillakul och tvångsroligt

Den höjda levnadsstandarden, det livliga nöjeslivet och konsumtionskulturens tillväxt ökade lillajulens popularitet under 1920–30-talen, då julfirandet även spred sig till arbetsplatser, först till kontor och ämbetsverk, och sedan till vissa fabriker. Efter krigen nådde festivern sin höjdpunkt och lillajulen blev allt vanligare på arbetsplatserna. På 1950–60-talen firades lillajulen i feststass på restauranger eller i festsalar, men programmet förblev glättigt. Arbetskamraterna roades med skojiga föreställningar man gjorde själv, och sedan dansade man.

På 1970-talet förhöll man sig negativt till traditioner och uppblåsthet, och på arbetsplatserna blev lillajulen informell och alkoholdriven. Under 1980-talets uppsving satsade man ännu en gång på festen, och den fuktiga lillajulen började betraktas som en arbetsförmån. Eftersom det blev mycket överdrifter har supandet senare kritiserats hårt, och man har kommit på lugnare sätt att tillbringa lillajulen med arbetskamraterna i stället för det "tvångsroliga". I dag är lillajulsederna mångfaldiga både i hemmen, föreningar, hobbygrupper och på arbetsplatser.