Luciafestens ursprung
Den 13 december är åminnelsedagen för Lucia, som dog som martyr. Luciafesten är ett exempel på en årlig festtradition med rötter i såväl den kristna som den folkliga traditionen. Sätten att fira luciadagen har förändrats under dagens långa historia, men många av de kännetecken som kopplas till den, såsom det juliga luciatåget samt luciadräkten med den vita klänningen, det röda midjebandet och luciakronan, har förblivit oförändrade. Lucias namn härstammar från det latinska ordet lux, som betyder ljus. Därför anses Lucia vara en ljusbringare och hennes åminnelsedag firas under årets mörkaste årstid i de nordiska länderna.
Luciadagen är känd runtom i världen och firas i synnerhet i katolska länder, såsom i Italien, där den ursprungliga helgonlegenden har fått sin början. Luciadagen har dock blivit en viktig fest i de nordiska länderna, särskilt i Sverige och bland den svenskspråkiga befolkningen i Finland. Den finländska luciatraditionen har till stor del utformats på basis av festtraditionen i Sverige. I Sverige har forskare placerat luciafestens ursprung till landsbygden i Västra Sverige. Före övergången till den gregorianska kalendern på 1700-talet inföll vintersolståndet ursprungligen kring luciadagen.
Till en början firades festen som en viktig fest inför julen. Dagen var också förknippad med mycket vidskepelse på grund av tidpunkten. Den äldsta bevarade avbildningen av lucia i den nuvarande formen med en vit klänning i en herrgårdsmiljö har hittats från 1764. Då hade man som sed att unga flickor serverade frukost till husets folk på luciadagens morgon. Traditionen omfattade också sång. Traditionen spred sig med studerande från landsbygden till svenska universitetsstäder, såsom Lund och Uppsala. Festen började firas vid universitet, studentnationer och skolor som en avslutningsfest på höstterminen. Då brukade man kröna pojkar som lucior, eftersom alla studerande ju var pojkar.
I Skansens friluftsmuseum i Sverige kröntes lucia för första gången på 1890-talet. Det första luciatåget i Stockholm ordnades 1927. Evenemanget ordnades på nytt följande år. Från och med slutet av 1920-talet blev luciatävlingar vanligare och efter ingången till 1930-talet fick allmänheten delta i valet av lucia. Många av de kännetecken som kopplas till luciadagen blev bekanta redan i början av traditionen.
Luciatraditionens historia i Helsingfors
I Finland började man först fira luciatraditionen vid läroanstalter, och den finländska traditionens rötter finns starkt i skolvärlden. Luciafesten började få etablerade former vid olika läroanstalter redan i början av 1900-talet. Traditionen spred sig från skolvärlden och läroanstalter för kvinnor också annanstans i Finland. På samma sätt som i Sverige firades luciadagen i Finland först i form av små lokala festligheter, varefter man började ordna större fester kring traditionen för hela folket.
Det första luciatåget i Helsingfors ordnades 1930. Modellen för det högtidliga tåget kom från Stockholm. Tidskriften Allas Krönika, Helsingfors svenska sångarförbund och Föreningen Brage ansvarade för arrangemangen för det första luciatåget. Tidskriften Allas Krönika ansvarade för valet av lucia och ordnade en skönhetstävling, på basis av vilken den första lucian valdes. Allmänheten deltog ännu inte i valet av lucia, utan detta gjordes av en utvald expertjury. Till juryn hörde bland annat Tove Janssons far, skulptör Viktor Jansson. Till den första lucian valdes Anna-Lena Stormåns, och det första luciatåget gick från Bulevarden till domkyrkans trappor vid Senatstorget. År 1931 ordnades det högtidliga tåget på nytt i Helsingfors centrum. Tåget ordnades dock inte längre 1932.
I Finland var tidningen Västra Nyland den första som följde Sveriges exempel på luciatävlingar som publiceras i en tidning. Tidningen ordnade redan 1948 den första omröstningstävlingen där allmänheten fick delta i valet av lucia. Den första luciatävlingen som ordnades i tidningen var väldigt populär. Artikelns rubrik var ”Sju blonda flickor – vem vill ni se som VN:s Lucia?”. Tidningen publicerade deltagarnas fotografier, deltagarnummer och senare också korta beskrivningar av dem. Till Västra Nylands första lucia valdes Heidi Sandström, som togs emot med stor entusiasm. Hon fick också en telegramhälsning från årets lucia i Stockholm.
Luciatraditionen etableras i huvudstaden
År 1949 ville Folkhälsans kvinnoorganisation väcka till liv traditionen som inleddes i Helsingfors på 1930-talet, och började ordna festen med tidningen Hufvudstadsbladet. År 1949 valde organisationen Inge-Maj Österman till lucia. I luciatåget deltog också Gun Hinds, som valdes till lucia i Västra Nylands tidningsomröstning samma år. Efter att ha ordnat sitt första luciatåg började Folkhälsan och Hufvudstadsbladet ansvara för ordnandet av den officiella luciafesten i huvudstaden.
Bakom luciatraditionen fanns betydande svenskspråkiga institutioner, varför festen till en början ansågs vara en festtradition bland den svenskspråkiga befolkningen. Inspiration för festligheterna hämtades mycket från svenska luciafester. På 1950-talet reste Helsingfors lucia också till Sverige för att träffa Stockholms lucia. Traditionen har också följts i den finskspråkiga pressen från och med 1950, varvid festen ganska snart efter traditionens början fick medieuppmärksamhet över språkgränserna.
Helsingfors första lucia valdes genom en omröstningstävling bland publiken år 1950. Enligt reglerna skulle deltagarna vara minst 17 år och ogifta. I Hufvudstadsbladets tävlingsinbjudan önskade man att deltagarna skulle representera ”den nordiska kvinnotypen”, som samtidigt med sitt väsen skulle representera de dygder som kopplas till ljusbringaren. Luciajuryn som bestod av tre medlemmar valde tolv kandidater bland sökandena på basis av deras fotografier och hobbyer eller intressen. Dessa tolv sökande bjöds in till Helsingfors för ett besök, men endast sju kandidater gick vidare till omröstningstävlingen som publicerades i tidningen. Allmänheten som deltog i omröstningen fick alltså göra det slutliga valet av lucia. Hufvudstadsbladet uppmuntrade också publiken att ge ett bidrag till den välgörenhetsinsamling som publicerades i samband med tävlingen.
Helsingfors första lucia, Barbro Reihe, kröntes på Svenska Teatern den 13 december 1950. Helsingin Sanomat följde också noggrant skedena för den första lucian från festförberedelserna till den spännande kröningsfesten. I Helsingin Sanomat beskrevs den första lucian som ”ung och söt”.
Från och med 1950 har man varje år designat ett nytt luciasmycke för lucian. Smycket designades av guldsmedsföretaget Tillander fram till 1959, varefter det har designats av olika designer varje år. Lucian har ursprungligen krönts också annanstans än i Domkyrkan, men kyrkan är fortfarande ett av de synligaste landmärkena för luciatraditionen förutom på Senatstorget även i Helsingfors stadsbild. Även luciatågets rutt har varierat. Alexandersgatan ingår dock fortfarande i rutten. Lucian krönas varje år av olika, samhälleligt viktiga personer som väljs till uppgiften.
De många dimensionerna av festligheterna
Den kommersiella aspekten var närvarande vid festen redan från början. Även luciakandidaterna fick olika produktpriser. Den första lucian å sin sida fick bland annat välja en kappa åt sig för representation från tävlingens samarbetspartner, en av vilka år 1950 var Kappa-Keskus. Under de följande åren såg man också olika sponsorers annonser på annonsbilar som en del av tåget. Trots detta är ett av de viktigaste inslagen i luciatävlingen det välgörenhetsarbete som görs i festens namn och som lucian som väljs ger sitt ansikte åt. Lucian deltar också i olika välgörenhetsevenemang och besök under sitt representationsår.
På 1950-talet besökte de kandidater som valdes till luciatävlingens förval alltid blindskolan på Djurgårdsgatan. Dessa besök var betydande erfarenheter för många av dem som valdes ut till luciatävlingen. Den stora välgörenhetsinsamlingen som inleddes i samband med luciatävlingen samlade in medel till olika välgörenhetsobjekt varje år. Insamlingen är fortfarande en viktig och synlig del av luciafesten. Insamlingsbeloppen meddelas årligen i samband med valet av lucia.
Luciatävlingen har väckt diskussion i synnerhet på grund av att den fokuserar på utseendet. När den första luciatävlingen publicerades i Hufvudstadsbladet 1950, väckte den diskussion om varför man önskade att lucia skulle ha ljust hår. Önskan om ljust hår hänför sig till tidens nationalistiska skönhetsideal. Redan nästa år korrigerade man dock tävlingsannonsen genom att skriva att hårfärgen inte spelar någon roll i luciatävlingen, utan det viktigaste är att den som väljs till lucia ger uttryck för välgörenhetsambassadörens egenskaper. Under de två första åren deltog främst flickor med ljust hår i tävlingen, men redan 1952 fanns det tre deltagare med brunt hår bland luciakandidaterna. Man har dock velat skilja tävlingen från traditionella skönhetstävlingar genom att betona det synliga välgörenhetsarbetet som utförs i samband med den. Lucian uppträder inte heller med sitt eget namn, såsom till exempel skönhetsdrottningar, utan tävlingens vinnare intar rollen som lucia, ambassadör för välgörenhet. I de presentationer av luciakandidaterna som publicerats i Hufvudstadsbladet nämndes kandidaternas namn ursprungligen inte alls.
Många praktiska saker kring festarrangemangen har ändrats under årens lopp. Festens syfte och betydelse som en välgörenhetsfest som betonar ljus och hopp inför julen har ändå inte ändrats. Stadsfesten som firas i december ger ljus i mitten av vintermörkret och lucia är fortfarande en symbol för hopp för många.
Källor och litteratur
Tidskrifter:
Allas Krönika, “Luciatåget och den stora skönhetspristävlingen”, 01.11.1930, nro 21.
Allas Krönika, “Festligheterna kring Lucia, 15.11.1930”, nro 22.
Allas Krönika, “Lucia lindrar ”Den tysta nöden””, 07.11.1931, nro 21.
Allas Krönika, “Luciatävlingen Insänd potretten före den 25 November”, 21.11.1931, nro 22.
Allas Krönika, “Inför årsskiftet”, 17.12.1932, nro 24.
Tidningar:
Helsingin Sanomat 14.12.1930, ”Lucia”.
Helsingin Sanomat 14.12.1931, ”Lucia-kulkue”.
Helsingin Sanomat 16.12.1950, ”Nuori ja suloinen Helsingin Lucia”.
Hufvudstadsbladet 11.12.1949, ”Tvenne Lucior lyser upp stadens decembertristess”.
Hufvudstadsbladet, 13.12.1949, ” ”Tvenne Lucior lyser upp stadens decembertristess”.
Hufvudstadsbladet 9.11.1950, ”Vem blir årets Lucia”.
Hufvudstadsbladet 11.11.1950, ”Känd trio bildar Luciajuryn”.
Hufvudstadsbladet 12.11.1950, ”Lucia får dyrbart topassmycke i gåva”.
Hufvudstadsbladet 15.11.1950, ”Stockholms Lucia inbjuder Hbl:s Lucia till Sverige”.
Hufvudstadsbladet 11.12.1950, ”Luciamärke”.
Hufvudstadsbladet 14.12.1950, ”Lucias Luciamorgon".
Hufvudstadsbladet 21.10.1951, ”Klart för årets Luciaval”.
Hufvudstadsbladet 15.11.1952, ”Luciafinalist 2”.
Hufvudstadsbladet 23.11.1952, ”Luciafinalist 6”.
Hufvudstadsbladet 24.11.1952, ”Luciafinalist 7”.
Hufvudstadsbladet 5.12.1954, ”Tredje miljonen har bragts i hamn”.
Hufvudstadsbladet 12.12.1999, ”Femtio år av Lucia”.
Västra Nyland 15.12.1948, “Lucia i Pojo”.
Västra Nyland 13.11.1948, “Sju blonda flickor – vem vill ni se som VS:s Lucia?”.
Litteratur:
Gardberg, Carl-Jacob. “’Dagen då skymningarna möts’”. Lyskraft Finlands Lucia 50. Mao Lindholm (toim.). Folkhälsan: Helsinki 1999.
Karjalainen, Sirpa. Juhlan aika: Suomalaisia vuotuisperinteitä. WSOY: Helsinki 1998.
Kolbe, Laura & Åström, Anna-Maria. ”Julkiset ympäristöt ja urbaani elämäntapa”. Kaupunkilaisten Helsinki 5: Helsingin historia vuodesta 1945. Laura Kolbe & Anna-Maria Åström (toim.) SKS: Helsinki 2016.
Lönnqvist, Bo. Kvinnoborgen Högvalla: en civilisationsprocess. Raumo 2001.
Norrmän, Margareta. "Lucia bakom kulisserna." Lyskraft Finlands Lucia 50. Mao Lindholm (toim.). Folkhälsan: Helsinki 1999.
Strömberg, Håkan. Lucia den svenskaste av alla traditioner. Carlsson: Stockholm 2017.
Wildtgrube, Margaretha. “En Luciatradition växer fram”. Lyskraft Finlands Lucia 50, Mao Lindholm (toim.). Folkhälsan: Helsinki 1999.
Österlund-Pötzch, Susanne. ”Luciafirandet som urban ritual”. Kvinnornas Helsingfors: En kulturhistorisk guide, Anna Biström, Rita Paqvalén & Hedvig Rask (toim.). Schildts: Helsinki 2011.
