Kekri eller skördefest?
I Finland är den traditionella benämningen på skördefesten kekri eller keyri, köyri, köyry och även kööri, och den har firats redan före 1000-talet. Skördefesten var inte knuten till kalendern utan till när höstarbetena på respektive gård var avslutade. I samband med skörden firade man årsskiftet, och tjänstefolket fick ta ledigt eller söka sig en ny plats. Kekri var en kombination av rikligt ätande och drickande, karnevalistiska nöjen och allvarliga ritualer för att förutspå det kommande året och trygga nästa års skördelycka. Också tomtar och de dödas andar måste tas i beaktande, så att de inte skulle vredgas. Firandet kunde pågå i upp till två veckor.
Att flytta till staden innebar under 1900-talet att man tillägnade sig ett nytt levnadssätt och ibland också upplevde en kulturchock. I tidningarna berättade man om gångna tiders festbruk och mindes nostalgiskt egna upplevelser från landsbygden. Eftersom Finland ännu på 1950-talet var ett jordbruksdominerat land, där arbetet utfördes med muskelkraft, reste stadsbor i stora skaror ut på landsbygden för att hjälpa sina släktingar med sensommarens höarbete och höstens skörde- och såningsarbete. De som hade flyttat till huvudstaden behöll länge en stark anknytning till landsbygden.
Också i Helsingfors firades ”en gammaldags kekrifest med talkkuna och många andra tillhörande arrangemang” i Niemelä torp på Fölisön, berättar signaturen Olli i Helsingin Sanomat den 26 november 1911. ”Undrens under” var en gubbe som placerats i stugans hörn, uppenbarligen en gammaldags kekrigud, som lyckades skrämma festgästerna i den skumma stugan. En ung kvinna lade märke till den först när hon höll på att föra den första skeden talkkuna till munnen, och i förskräckelsen var hon nära att svälja också träskeden tillsammans med talkkunan. Två andra gäster hade betraktat stugan mycket kritiskt och upptäckt problemet med den gamla rökstugekulturen: när pärten brinner ut slocknar ljuset. Deras elektricitet är alltså hemskt mycket bättre, konstaterar de, och den ena ropar till gubben i hörnet: Waktmästare, hö’ du! och pekar på pärten. Men gubben låtsades inte om någonting, och de befallande gästerna blev visst rädda och smet sin väg.
Finskan har två skilda ord för skörd, nämligen elonkorjuu och sadonkorjuu. Med elonkorjuu avsågs främst bärgningen av säden, medan sadonkorjuu syftade på skörden av andra näringsväxter, såsom rotfrukter. I tidningarna talade man om sadonkorjuujuhlat eller elonkorjuujuhlat utan ordet kekri nästan uteslutande i samband med utlandet. Man berättade till exempel om stora skördefester i Polen, Tyskland och Ungern. Särskilt i Tyskland blev skördefesterna på 1930-talet ett redskap för nazistisk propaganda. Även Mussolini sades ha stärkt sin popularitet bland folket genom att dansa med bondkvinnor på skördefester.
Skörden har förstås också firats helt enkelt som sådan, utan ordet kekri och de gamla seder som förknippas med det. Till exempel ordnades en skördefest i Vallgårds koloniträdgård den 21 augusti 1938, med bland annat metning, pilkastning, barnsång, uppläsning och föredrag på programmet. Ingenjör Salin berättade om ekonomisk användning av elektricitet, vilket var högst aktuellt eftersom koloniträdgården inom en nära framtid skulle få el. Hushållsrådgivaren Jutkas och konsulenten Irma Koskinen gav i sin tur råd om konservering av grönsaker.
Finlandssvenska organisationer såsom Marthorna och Svenska Kvinnoförbundet ordnade skördefester i Brunakärrs koloniträdgård, och Helsingfors svenska Folkskolas Elevförbund ordnade dem i Folkskolan på Bangatan 8. Där ordnade också Fylgia koloniträdgård skördefester på 1920-talet. Dessa hade konstnärligt och pedagogiskt program: sångnummer, musik, folkdans, festpoem och föredrag.
De dödas minnesdag
Efter att kristendomen spridit sig till vårt land blandades kristna element in i de traditionella festerna. Kyrkan ogillade hedniska traditioner, och eftersom det var nästintill omöjligt att utrota dem började man i stället knyta kristna betydelser till dem. Därför placerade kyrkan allhelgondagen, det vill säga de dödas minnesdag, på senhösten, och kekrins seder flyttades över till julen. I den ortodoxa kyrkan finns under kyrkoåret fyra särskilda allmänna minnesdagar för de döda, så kallade själalördagar, samt andra minnesdagar som anges i kalendern. Ingen av dem infaller samtidigt som motsvarande dag i den evangelisk-lutherska kyrkan.
Migranternas halloween
De första omnämnandena av halloween i finskspråkiga tidningar finns i Nordamerika från år 1908. I emigranttidningarna rapporterade man om överdrifter i samband med firandet och deras följder, och berättade om kommande fester som läsarna uppmanades att delta i. Festerna ordnades ofta för att samla in pengar till någon förening. Emigranterna gav ut en stor mängd tidningar, såsom Amerikan Suometar, Amerikan Uutiset, Päivälehti, Raivaaja, Toveritar och Työmies. I tidningarna förklarades inte vad halloween var, eftersom emigranterna sannolikt hade fått klart för sig det på plats. Finska-Amerikanaren, ”liberal politisk folktidning för svensktalande finnar i Amerika, hade också en notis om en halloweenbal, som ordnades av Skandinaviska föreningen, samt ”Halloween social”, som ordnades i en kyrka av Lutherförbundet. Det senare är intressant med tanke på att kyrkorna åtminstone i Finland inte ser gillande på halloweenfirandet.
I början av november 1949 fanns det i de flesta svenskspråkiga dagstidningar (t. ex. Björneborgs Tidning, Kotka Nyheter, Vasabladet) en artikel med ungefär samma innehåll om halloweenfirandet i USA. I de finskspråkiga tidningar som utkom i Finland finns mycket få omnämnanden av halloween. Helsingin Sanomat berättade den 31.12.1970 att halloween är den välkända dag då Linus i serien Snobben väntar på att den stora pumpan ska dyka upp i trädgården. Tidningen skriver att alla helgons dag officiellt firas i USA endast i delstaten Louisiana, men att aftonen före firas synligt runt om i landet. HS intervjuade pressassistenten vid USA:s ambassad, som beklagade att man i Finland inte får tag på likadana pumpor som i USA. HS berättar att amerikanska familjer i Finland upprätthåller traditionerna främst genom barnkalas.
Helsingin Sanomat hade 3.11.1983 en kolumn från Washington med rubriken Taikuutta ja kurpitsaa (Trolleri och pumpa) som berättade hur festens första tecken började märkas redan en vecka innan i och med att det hade dykt upp pumpor på gårdarna och pumparecept i tidningarna.
Krigsinvalidernas Brödraförbunds damsektion ordnade halloweenfester på restauranger, såsom Adlon, Fiskartorpet och Brunnshuset, åren 1950–1957. Av den bevarade filmsnutten att döma var det fråga om en maskerad med uppträdanden och dans, men något särskilt skräckbetonat tema verkar festerna inte ha haft. Kanske hörde det inte till saken på vuxenfester vid den tiden.
Halloweenfesterna verkar ha blivit ett övergående fenomen på 1950-talet, eftersom det åtminstone i medierna inte berättades om halloweenfester i Finland efter dem. Småskaliga privata fester kan förstås ha ordnats utan att det skrevs om dem i tidningarna, men under enhetskulturens tid var det inte särskilt sannolikt.
I vilket fall som helst meddelade Finsk-Amerikanska Föreningen i Helsingin Sanomat den 9 november 1962 att den samma kväll kl. 19.30 ordnade en ”traditionell Halloween Party” för sina medlemmar på restaurang White Lady.
Halloween etablerar sig i Finland
Halloween kom egentligen till Finland på 1990-talet via amerikanska filmer och tv-serier. Att karva pumpalyktor, baka pumpapaj och klä ut sig till skrämmande figurer tilltalar särskilt barn. Hem och gårdar dekoreras, skolor ordnar temadagar och privata fester hålls. Däremot har seden att gå från dörr till dörr och fråga ”bus eller godis” inte blivit allmän i Finland, kanske för att vi redan har traditionen med påskhäxor.
Halloweenfester för vuxna började så småningom förekomma i annonser i Helsingin Sanomat från hösten 1991. Dekorationerna var till en början måttliga och gjordes själv, till exempel av gamla lakan. Så småningom började halloween kommersialiseras, och plastiga engångsdekorationer och halloween-godis dök upp i butikerna. Numera marknadsförs de redan i början av september, om inte rentav i augusti.
Ämnesrelaterat på Yles nätsidor
Källor
Amerikas stora Blåkullafest. Syd-Österbotten 1.11.1949, 3.(Länk leder till extern tjänst)
Helsingin Sanomat 26.11.1911, 10.(Länk leder till extern tjänst)
Helsingin Sanomat 22.8.1938, 1.(Länk leder till extern tjänst)
Helsingin Sanomat 3.11.1983, 17.
Hufvudstadsbladet 26.9.1921, 2.(Länk leder till extern tjänst)
Köyrin vietosta. Kotiliesi no 21, 1.11.1924, 8–9.(Länk leder till extern tjänst)
Noidat, haamut ja temput suurta kurpitsajuhlaa. Helsingin Sanomat 31.10.1970, 8.
Päivälehti 10.11.1909, 3.(Länk leder till extern tjänst)
Suomen sosialidemokraatti 17.7.1938, 8.(Länk leder till extern tjänst)
Svenska Tidningen 7.10.1919, 3.(Länk leder till extern tjänst)
Vanhan palvelijan muistoja. Naisten Ääni no 34, 4.11.1916, s. 12.(Länk leder till extern tjänst)
