Spöken i Helsingfors

Oroliga själar

Förr i tiden var spökhistorier muntlig tradition, men numera erbjuder speciellt populärkulturen ständigt exempel på hur spökande ser ut, känns eller låter. Barnens spökhistorier påminner mera om sagor: spöken har nödvändigtvis inte namn eller hemadress. De trivs på begravningsplatser och i skogar, långt borta från barnens hembyggnader. 

Hur känner man igen ett spöke? Det är inte alltid lätt. En vålnad kan visa sig delvis eller som en hel gestalt, den kan kasta saker eller flytta på dem, eller så kan man känna dess närvaro som starkt stirrande. Ofta får fenomen som känns avvikande en naturlig förklaring: vinden viner utanför fönstret eller gamla golvplankor knarrar.

Spökhistorier fascinerar människor av flera anledningar. Somliga får tröst av tanken att en avliden närstående är närvarande från en annan dimension. Andra fascineras av gastar som fenomen – varför förs berättelserna vidare från generation till annan? Det finns också människor som med hjälp av ny teknologi försöker reda ut om människors spökiakttagelser möjligen stämmer.

Historierna om Helsingfors spöken berättar också om de samtidas fördomar, rädslor och moraluppfattningar. Olycklig kärlek, otrogenhet, brott mot liv och olyckor förekommer i många berättelser. Historierna är ofta korta och schematiska, vilket har underlättat deras hågkomst och berättande. Den här artikeln behandlar spöken som man kan påträffa i Helsingfors. Om dem berättas också på populära spökpromenader.

Teaterhusens spöken

I Nationalteaterns utrymmen rör sig många oroliga själar, och här kommer några exempel. År 1954 såg man ett manligt spöke i teatern. Två teateranställda män tvingades av omständigheterna att övernatta under scenen. De väcktes av en smygande man som de tog för nattväktare. Lite senare avtäcktes på teatern ett porträtt av skådespelare Aarne Leppänen, som hade dött år 1937. När de övernattade männen såg tavlan blev de vettskrämda. Målningen föreställde den nattliga smygaren! Även skådespelade Urho Somersalmi har setts röra sig i teaterns korridorer med en yxa i handen. 

Svenska teaterns utrymmen befolkas av flera spöken. Det mest skrämmande av dem är en svart herre som år 2012 skrämde teaterns sufflör i rekvisitaförrådet. Denne såg hur ett par fötter klädda i svarta byxor med pressveck och svarta läderskor rörde sig med hasande steg bakom förrådets hyllor. Ibland kan man i teatern höra knackande av en gammalmodig skrivmaskin, även om utrymmena är tomma. 

Spökande fruar

Det berättas att Stadshuset har ett eget spöke, Gråa frun. Hon arbetade som sjuksköterska i det förra Societetshusets utrymmen som hade omvandlats till militärsjukhus under första världskriget. Enligt historien skulle sjuksköterskan släppa ner liken från balkongen till en vagn som fanns nedanför. Olyckligtvis var en patient ännu vid liv när han blev nedkastad i vagnen, och han avled som följd av skadorna han fick när han föll. Sjuksköterskan led av enorma samvetskval under resten av sitt liv. 

I Villa Kleineh i Brunnsparken spökar Vita frun, som sägs vara restauratör Louis Kleinehs andra maka. Hon gillade inte att den engelska övervakningskommissionen inhyste sig i villan efter andra världskriget. Den vita frun skrämde slag på villans engelska husa. 

Kronohagens Gråa fru spökar i Svenska Klubbens ståtliga byggnad. Det finns inga säkra uppgifter om spökfruns identitet, men enligt historien skulle det vara husets förra värdinna som sades ha haft en olycklig romans med familjens chaufför. I varje fall gungar klubbens tunga kristallkronor då och då i fartfylld takt, pianomusik hörs från tomma rum, och det knäpper mystiskt i golvplankor. Den skyldiga gissas vara den raska, hårknutsprydda Gråa frun, som emellanåt skrämmer upp klubbens serveringspersonal i restaurangens kabinett. 

Museernas andar

I Helsingfors äldsta stenbyggnad, Sederholm hus, kan man stöta på husets första invånare, kommerserådet Johan Sederholm. Efter andra världskriget flyttade rådstuvurätten till huset. Dess anställda hörde hasande steg i korridorerna och undrade hur dörrar öppnades av sig själv. En kontorist blev vettskrämd då hen såg en kontorsstol snurra runt vilt, fast rummet var tomt. Efter det här ville ingen längre stanna på övertid. 

Överstinnan Aurora Karamzin visar sig däremot i Villa Hagasund. En museibesökare hade sett henne i salen på övre våningen. Överstinnan var en känd välgörare, och hon var mycket bekymrad för många hjälpbehövande som besökte henne i slutet av 1800-talet. Även museets anställda har känt att någon följer dem med välvillig nyfikenhet på museets övre våning. 

I Helsingfors äldsta trähus i Kronohagen spökar sprutmästaren Alexander Wickholm. Den bastanta sprutmästaren satt gärna på en fyrkantig sten på husets gårdsplan och rökte pipa. Efter att Wickholm dött 1898 fördes hans ”favoritstol” bort och placerades bredvid hans gravsten. Efter detta började det spöka i huset. Dörrar och fönsterluckor smällde, och från vinden hördes konstigt slammer. Hyresgästerna, som bodde i gårdsbyggnaderna, flyttade bort i sin rädsla. Sprutmästarens dotterdotter Martta Bröyer trodde att morfar sökte sitt favoritsäte och därför inte fick ro. När stenen flyttades tillbaka till sin gamla plats slutade spökeriet. Stenen kan fortfarande ses på husets gårdsplan. 

Spökherrgårdar

Om amiral Carl-Olof Cronstedt ryktades det att han skulle ha sålt Sveaborgs fästning till ryssarna under larmet av finska kriget 1808–1809. Efter kriget flyttade amiralen till Hertonäs gård, i vars källarugn han troddes ha murat in guldet som han fick som belöning. Något guld har man inte hittat, men ett spöke med amiralens utseende har setts i herrgårdens karaktärsbyggnad och park. Enligt ryktena drivs spöket av en tung skuldkänsla eller önskan att vakta guldskatten. Hertonäs gård är numera ett museum.

Domarby gård, som byggdes i slutet av 1700-tale, är en av Helsingforsregionens ståtligaste herrgårdar. På gården firades år 1856 bröllopet av ägarens dotter Natalia Kavaleff och Johan Stjernschantz. Det unga parets förstfödda son Johan Gustaf föddes följande år, men han dog endast fyra dagar gammal. För den lilla pojken restes vid gårdens stenstaket en minnessten med inskriptionen G. Stjernschantz 1857. Följande år dog Natalia efter att ha fött tvillingdöttrar. Nu vandrar hon som spöke i sin förra hemgård. Den vitklädda Natalia har setts på vinden och i parken. Kanske hon sörjer sina barn och inte finner ro?

Olyckliga soldater

Alexandersteatern på Bulevarden blev färdig 1880 och fungerade länge som operahus. Byggnadens tegelstenar erhölls från ruinerna av Bomarsunds fästning på Åland. Bomarsund bombades sönder i Krimkriget 1855. Med tegelstenarna flyttade ett spöke in i byggnaden, det kan vara fråga om en officer som dog i bombningen. Operans spöke visade sig under Nationaloperans sista föreställning i byggnaden. Då öppnades en scendörr mystiskt mitt i föreställningen. Även på operans verkstad förekom märkvärdiga ting, arbetsmaskiner startade emellanåt helt för sig själva. 

Från Skanslandet känner man till en huvudlös överste. Enligt historien hängdes en av soldaterna som ledde Sveaborgsrevolten i en lind vid kanonvägen till Alexanders artilleribataljon år 1906. Enligt en annan historia är det fråga om artillerikommendör A. D. Notara, som sköts under revolten. Den huvudlösa översten kan ses promenera längs lindallén. Kanske han söker sina banemän?

En huvudlös överste spökar också i hörnhuset mellan Estnäsgatan och Sjötullsgatan. Spöket kan också vara en rysk officer eller sjöman, som hängde sig på vinden på grund av olycklig kärlek. Spöket heter Aleksi och han har hörts prata med någon i tomma rum. Aleksi bläddrar i husinvånarnas papper, och nattetid åker han hiss hållande sitt huvud under armen. Av Aleksi finns det många observationer, så han kan sägas vara Helsingfors livligaste spöke. 

Spökar det i förorter?

Spöken tyck trivas i gamla stadshus, parker och herrgårdar, men i förorters elementhus gör man mera sällan spökiakttagelser. Eller är det så att historier som anknyter till kända byggnader bevaras bättre i minnet? De berättar om människoöden förknippade med vissa platser och medför  ett intressant tillägg till stadens historia.

Källor och litteratur

Aaltonen, Sami: Aavetaloja. Nemo, Helsinki 2002.

Finnilä, Anna ja Tuomi, Marja-Liisa: Spökhistorier. Berättelser om drakar, spöken och andra sagoväsen. Helsingfors stadsmuseum 1993.

Kairulahti, Vanessa ja Kouvola, Karolina: Helsingin henget. Opas aaveiden pääkaupunkiin.  SKS, Helsinki 2018.

Karlsson, Tomy: Spökhistorier från Svenskfinland. Libraria, Hangö 2023.

Karvonen, Mauri: Aavetaloja ja ihmiskohtaloita. Nemo, Helsinki 2016.

Koski, Mervi: Maailman merkillisimmät kummitustarinat. Minerva, Juva 2017.

Lampela, Kati ja Puttonen, Aino: Pieni kummituskirja, tarinoita vuosien takaa. SKS, Helsinki 2006.

Ojanen, Eero: Suuri suomalainen kummituskirja. Minerva, Helsinki 2016.