Rolf Odo Armand Palmgren föddes i Helsingfors den 22 maj 1880. Hans var justitie borgmästare Oskar Ludvig Palmgren och hans mor var Agnes Maria Elisabeth Renvall. År 1896 grundades biologisällskapet Vanamo och samma år inledde Rolf sin naturhobby. Han gjorde fågelobservationer först på Drumsö och näraliggande holmar, senare exempelvis vid Gammelstadsviken. Först nöjde han sig med att anteckna arter men efter att år 1898 ha läst den berömda Johan Axel Palméns artikel Internationelt (sic) ornitologiskt samarbete fick han impulsen att arbeta mer systematiskt. När han var cirka 20 började han skriva korta artiklar i Acta Societas pro Fauna et Flora Fennica och Luonnon Ystävä. Professor Palmén lade märke till detta och började stötta sin zoologistudent. Palméns rekommendation gav Palmberg 1902 ett stipendium för forskning av Vittis och dess grannkommuners fågelfauna. Rolf Palmgren gjorde senare en forskningsresa till Ladogakarelen.
Rolf Palmgren valdes till Högholmens intendent som nyutexaminerad magister år 1910. Eftersom han saknade erfarenhet av djurparksarbete, bekostade Högholmens dåvarande ägare Helsingfors Utskänkningsaktiebolag för honom en studieresa till djurparkerna i Hamburg, Berlin, Köpenhamn och Stockholm. Hemkommen från resan tog han flitigt itu med förnyandet av djurparken. Fåglarna fick speciellt bra förhållanden men björnarna hade det uselt. Djurparksarbetet och skrivandet tog nu all hans tid, så han hann inte längre med fågelexkursioner.
Uppenbarligen kom Rolf Palmgren bättre överens med djur än människor. Som ledare var han lättretlig och argsint och blev hatad av djurparkens anställda, berättar Leo Lehtonen. Eftersom de anställda inte vågade stå upp mot sin intendent, lät de sin ilska gå ut över oskyldiga djur. På vårvintern 1915 hade någon förgiftat Palmgrens gand danois Rex och sänkt ner den i en vak. Djurskötare som Palmgren hade avskedat i sin hätskhet hade ett par år tidigare släppt ut två björnar ur deras burar. Det orsakade förutom allmän fara även skador på åsnan Lukas och mulåsnan Ville.
För Högholmen var orostiderna av 1910-talets senare hälft svåra. Livsmedelsbristen sträckte sig också till djuren, som man till och med blev tvungen att avliva. Dessutom diskuterades rentav att lägga ner djurparken och ersätta den med ett ”biologiskt museum”. Palmgren, som enligt Lehtonen inte heller tidigare spottat i glaset, började nu supa på allvar. Djurparkens redan katastrofala läge förvärrades av förbudslagen, och Utskänkningsaktiebolaget tvingades att överlåta Högholmen till Helsingfors stad. Palmgren utsågs (kanske som tröst) till intendent för Helsingfors alla folkparker jämte Högholmen.
Leo Lehtonen (1916–2002) mindes väl Palmgrens fuffens och finter från sin egen barndom på Högholmen, eftersom Palmgrens son Olof var hans lekkamrat och han var ofta hemma hos Palmgrens och på deras sommarställe. Sommaren 1925 tillbringade han semester i Snappertuna yttre skärgård på ett ställe som Palmberg hade skaffat för skyddande av havsfåglar. Den sista morgonen var pojkarna vid stranden och kastade smörgås när den bakfulla magistern dök upp med burrigt hår och grumlig blick för att iaktta pojkarnas bestyr. Efter en stund landade två stora havsfåglar på vikens spegelblanka yta. Då fick Palmgrens bedagade skepnad en livsgnista. Stunden innehöll en obeskrivlig känslighet. Överraskningen var betydlig, jag hade ju vant mig vid att se Högholmens despot som en tvär och ständigt vresig tyrann, skriver Lehtonen.
Men Rolf Palmgrens brinnande övertygelse hade slocknat och arbetsmotivationen var borta. Intendenten avskedades från sin tjänst 1929 efter att ha konstaterats skyldig till flera förskingringar. Djurparkens anställda, som tröttnat på sin paranoida ledare och hans fru Elsa, hade samlat ihop bevis om Palmgrens förehavanden, som de inte längre orkade se mellan fingrarna. Under ett år hade tjugotal förskingringar avslöjats, och då gjordes en brottsanmälan till Drätselkammarens direktör Väinö Hupli.
Återstoden av sitt liv tillbringade Rolf Palmgren i fattigdom. Han fick tillfälliga inkomster från föredrag och tidningsskrifter men hamnade på 1930-talet flera gånger på Kauppalehtis protestlista på grund av obetalda skulder. Han dog i Kottby kommunalhem den 6 oktober 1944. Några svenska tidningar berättade om hans död, de finska inte.
Rolf Palmgrens naturobservationer av åren 1896–1913 är ett värdefullt källmaterial när man forskar i de förändringar som människan har orsakat i djurbeståndet och i synnerhet fågelbeståndet. Redan år 1913 bekymrade sig Palmgren över stadens spridning till ett allt större område på bekostnaden av naturområden. Hans naturskyddsetos var före sin tid och ledde till att Finland äntligen år 1923 fick en första naturskyddslag. Palmgren var också aktiv i djurskyddsföreningar och krävde till exempel förbud mot grymma fångstmetoder samt ändringar i jaktlagen. Hans naturkåserier är personliga och rörande. Till några av sina framlidna djurvänner såsom korpen Kurre har han skrivit ett vemodigt avsked.
Läs en samtida recension
Rolf Palmgren: Stämningsbilder från lifvet i naturen. I. (Länk leder till extern tjänst)
Källor och litteratur
Djurens historia i Helsingfors: Kampen om Helsingforsnaturen förskjuts mot periferin. Hufvudstadsbladet 11.6.2017.
Lehtonen, Leo: Ornitologi-luonnonsuojelija Rolf Palmgrenin traaginen elämänkaari. Tringa 3 (1998). 140–143.
Lag om naturskydd 23.2.1923. Finlands författningssamling.(Länk leder till extern tjänst)
Palmgren, Rolf: Naturskydd och kultur 1. Schildt, Helsingfors 1920.
Palmgren, Rolf: Naturskydd och kultur 2: Naturskyddstanken i Finland. Schildt, Helsingfors 1922.
Rolf Palmgren död. Nyland 10.10.1944, s.(Länk leder till extern tjänst) 2.
