Folkskolan och hönsgiljotinen: glimtar från Agnes von Konows djurskyddsarbete i Helsingfors

Djurskydd över gränserna

Agnes von Konow hade adlig bakgrund och utexaminerades som folkskollärarinna från lärarseminariet i Jyväskylä 1893. Hon undervisade först i Ekenäs och Åbo och bosatte sig sedan i Helsingfors 1895. I Helsingfors anslöt hon sig till de lokala djurskyddskretsarna, som var indelade i Helsingfors djurskyddsförening (grundad 1874), Djurvännerna (grundad 1892) och Finlands (från början Nylands) djurskyddsförening (grundad 1901).

I en annan artikel(Länk leder till extern tjänst) har jag beskrivit hur djurskyddsfältet delades upp: andra föreningar accepterade inte Finlands djurskyddsförenings ledande ställning utan grundade år 1917 en konkurrerande organisation, Suomen Yhtyneitten Eläinsuojelusyhdistysten Keskusliitto (centralförbundet för Finlands förenade djurskyddsföreningar). Det är oklart hur von Konow ställde sig till konflikterna kring organisationen: hon tycks ha verkat över förenings- och organisationsgränserna. Hon var också grundande medlem i Nylands/Finlands djurskyddsförening och en viktig aktiv under dess första tid, men verkade senare också i centralförbundet. Hennes skrifter publicerades i båda organisationernas språkrör. År 1928 grundade hon till slut en tredje organisation, Eläinsuojeluliitto – Djurskyddssamfundet, som hon ledde fram till sin död.

von Konow använde djurskyddsföreningarna som stöd för sin verksamhet, men hon var inte i första hand föreningsaktiv. Detta beskrivs väl i Aura Jurvas minnesruna över den kända djurrättsaktivisten i Helsingin Sanomat: ”Hon var en självständig, egensinnig karaktär som inte gärna satt på möten utan arbetade för saken. Hon agerade hellre ensam på det sätt som hon ansåg var rätt, utan att fråga någon annan. Och hennes sätt var rätt.” Egensinnigheten syntes förutom i sättet att arbeta också i att von Konow ofta hade andra åsikter än djurskyddsrörelsen i stort. Hon kritiserade till exempel Finlands djurskyddsförenings benägenhet att lyfta fram djurskyddets instrumentella betydelse: bättre vård av husdjur ansågs även ge nationalekonomisk nytta. Enligt von Konow skulle djurskyddet inte grunda sig på ekonomisk nytta, utan det skulle sträva efter att förbättra behandlingen av djuren för deras egen skull.

von Konows djurskyddsarbete kände inte heller några geografiska gränser. I Finland vistades hon i decennier än i Lappland för att undersöka rennäringen, än i östra Finland för att kontrollera hur arbetshästarna i skogsbruket behandlades. Hon följde transporter av slaktdjur på land och till sjöss och tog reda på hur djuren hade det på städernas torg, på gatorna och i slakterierna. von Konow var också välkänd utomlands. Hon representerade bland annat Finlands djurskyddsförening vid många internationella djurskyddskonferenser. Hon studerade också personligen hur djur behandlades och slaktades åtminstone i Norden, Tyskland, England och Estland. von Konow skrev ofta om vad hon sett i artiklar i grävande journalistisk stil, och dessa rapporter publicerades ofta i lokaltidningar.

Den egensinniga von Konow tvekade inte att kritisera både utländska och inhemska kollegor inom djurskyddet. Efter sina undersökningar i samband med en internationell djurskyddskongress i London 1909 framförde hon till exempel många kritiska observationer om problem i behandlingen och skyddet av djur i den moderna djurskyddsrörelsens begynnelse. Som avslutning på sin kritik konstaterade hon: ”Jag ber avslutningsvis att mina vädjanden till det engelska folket, som jag tackar och respekterar, inte på något sätt ska betraktas som otillbörlig inblandning av en främling. För i djurskyddsfrågor har jag ingen nationalitet; överallt där jag vet att djur lider kval och vånda, där lider jag också, där vill jag tala för dessa värnlösa, så att deras stumma klagan kan bli hörd och förstådd.”

Sekulärt djurskydd för skolbarn

Djurrättsaktivisterna lyfte fram folkskolornas och läroverkens betydelse för att sprida djurskyddstanken bland folket. Deras långvariga dröm var att få in djurskyddet i skolorna, antingen som ett eget läroämne eller som en ideologi som skulle undervisas i samband med andra ämnen. Agnes von Konow talade upprepade gånger om ämnet på lärarmöten och -konferenser i Finland och utomlands. Vid ett möte för lärarföreningen för Helsingfors folkskolor år 1908 fick hon inget stöd för undervisning i djurskydd, men inspirerade kollegor att inrätta en kommitté som grundade djurskyddsbibliotek i huvudstadens nio största folkskolhus, som skulle utökas i den mån medlen räckte till. Hon fick också i uppdrag att hålla djurskyddsmöten för barn i folkskolorna i samarbete med skolornas ledning och lärare.

År 1918 föreslog Helsingfors djurskyddsförening att huvudstadens folkskolor skulle undervisa i djurskydd tio timmar per termin. Enligt förslaget kunde von Konow hålla lektionerna i de finskspråkiga skolorna. Skolornas direktioner godkände inte förslaget, men gav föreningen tillåtelse att hålla föredrag i skolorna. Samma inställning verkar ha återkommit i decennium efter decennium: folkskolorna var i princip öppna för djurskyddstanken, men ville inte officiellt göra den till en del av undervisningen. Djurskyddsarbetet bland skolbarn blev därför beroende av dels djurskyddsföreningarna och dels lärarnas personliga intresse.

Många lärare som var aktiva i djurskyddsrörelsen försökte sprida ideologin bland sina elever bland annat genom att grunda barnavdelningar till djurskyddsföreningarna i skolorna. Den mest betydande av ungdomsrörelserna var Sylvia-föreningen, som stod nära Finlands djurskyddsförening och där även von Konow var aktiv. Hon gjorde också ideologin till en del av skolans liv på andra sätt. Martta Salmela-Järvinen (1892–1987), som gjorde en lång karriär inom den socialdemokratiska rörelsen och var von Konows elev i folkskolan på Nikolaigatan under 1900-talets första decennium, har beskrivit sin lärarinnas djurskyddsarbete i sin barndomsmemoar Kun se parasta on ollut (1956). Hon beskrev hur von Konow berättade för sina elever om hur djur behandlades illa, och att teman kring detta behandlades till exempel i uppsatser. Salmela-Järvinen berättade också om två tuppar som von Konow räddade från landsbygden, och som blev omtyckta också av hennes elever. Tupparna, som fått namnen Pumppu och Pelle(Länk leder till extern tjänst), togs ibland med till skolan och eleverna gjorde svarsbesök hos dem i utkanten av Helsingfors, där lärarinnan hittat en plats för dem som var lämpligare än hennes bostad inne i staden.

Salmela-Järvinen har också gett en intressant beskrivning av sin lärarinnas förhållande till religion. von Konow hade rykte om sig att vara en ”gudsförnekare”, men enligt Salmela-Järvinen förklarade hon sin uppfattning så här: ”Jag förnekar inte Gods existens, jag ser hans underverk i ängens blommor, jag ser alla levande varelser som hans skapelser, jag ser att han har gett många djur mycket mera förnuft och förståelse än den människa som plågar ett djur och behandlar det illa. Jag godkänner inte tanken att djuren och hela skapelsen bara är till för människan och att människan ska råda över dem; alla har sitt syfte och sin rätt att finnas till.” Eftersom talet rekonstruerats från avlägsna minnesbilder bör man kanske förhålla sig till det med viss reservation. Enligt samtida källor var von Konow dock en stark motståndare till religion, åtminstone i dess kyrkliga form. När man exempelvis vid ett allmänt djurskyddsmöte år 1906 diskuterade vilken ideologisk grund djurskyddsarbetet skulle vila på, motsatte hon sig den kristliga moraliska grund som de flesta understödde och befarade att ett samarbete med prästerskapet, som många eftersträvade, skulle bli resultatlöst.

Skydd av fjäderfä på Salutorget

När Nylands/Finlands djurskyddsförening grundades år 1901 delades den in i olika verksamhetssektioner. Agnes von Konow utsågs till ordförande för ”fjäderfäsektionen”. Detta passade bra: som fallet Pumppu och Pelle visar hade hon en nära och varm relation till bevingade husdjur. Under de följande åren försökte hon exempelvis ingripa i missförhållanden och problem i handeln med höns på Salutorget i Helsingfors. I föreningens verksamhetsberättelse beskrev hon hur hon beslöt att ”taga reda på huru de för försäljning afsedda hönsen behandlades” när hon gick på Salutorget år 1903. Resultaten av undersökningen var ”af bedröfligaste slag”:

Djuren voro merendels inpackade i korgar eller lådor, i hvilka utrymmet icke tillät dem att stå med benen raka eller med hufvudet upplyft, och den omvårdnad de med afseende å föda och renlighet erhöllo, lämnade också nästan allting öfrigt att önska. Aflifvandet skedde i något magasin i närheten af torget eller under försäljerskans torgförkläde medels en mer eller mindre slö fällknif. [/] Upprörd öfver den gränslösa oförrätt som här tillfogades lefvande varelser, hvilka, afsedda att förtäras af storstadens innevånare, under fruktan och lidanden förts från hem och vårdare, beslöt jag att såväl enskildt som med anlitande af djurskyddsföreningarnas hjälp försöka befria djuren från det ovärdiga martyrskap de här voro underkastade.

På von Konows initiativ grundades en kommitté inom Nylands djurskyddsförening som ingrep i missförhållanden i transporten, förvaringen och slakten av höns i samband med torghandeln. Hon inspirerade också barn att bidra till detta. Martta Salmela-Järvinen minns:

 Även på Salutorget gol och kacklade tuppar och hönor i trånga ståltrådslådor, och fick ingen mat på flera dagar. Lärarinnan berättade att de till natten flyttades till mörka lagerlokaler i väntan på nästa försäljningsdag. När man stod på Katrinegatan kunde man höra dem kackla i källarna under husen. Det var ju inte så konstigt att de klagade när de varken fick mat eller dryck. Det var ett eländigt liv, och rörda av detta började flickorna i vår klass gå till Salutorget för att mata de höns och tuppar som fanns där till försäljning. Torgmadamerna var bara glada över det; djuren såg gladare och piggare ut och verkade fetare, när de pickat krävan full av det som skolflickorna haft med sig. Det var trevligt att det fanns sådana där tokiga gammelpigor som fick skolflickor att ta hand om deras handelsvaror. Så sa gummorna.

Hönsgiljotinen

År 1904 uppfördes ett litet skjul på gården till poliskammaren invid Salutorget. Inne i det placerades en maskin, som den fjäderfäkommitté som leddes av Agnes von Konow hade beställt från utlandet. På skjulets vägg skrevs ”hönsgiljotin” på finska, svenska och ryska. Det olycksbådande ordet uttryckte maskinens syfte: den användes för att avliva de höns som såldes på torget genom att skära av deras halsar. Hönsgiljotinen, eller hönsslaktningsapparaten som den också lite krasst kallades, var tänkt att förändra tidens sed att avliva hönsen ”i något magasin i närheten af torget eller under försäljerskans torgförkläde medels en mer eller mindre slö fällknif”, som von Konow beskrev det i det ovan citerade avsnittet. Med hjälp av giljotinen försökte man garantera en snabb och smärtfri död för hönsen.

Inledningsvis var det Nylands/Finlands djurskyddsförening som ansvarade för hönsgiljotinen. I början av 1907 köpte staden till slut giljotinen och tog över skötseln av den, men samtidigt flyttades den längre bort från torget. von Konow vädjade om att situationen skulle rättas till, och konstaterade att ”den nuvarande långa vägen till hönsavlivningsplatsen på packhusets gård lockar försäljare att i hemlighet använda inhumana metoder för att avliva djuren”. Hon föreslog en lösning som användes utomlands, att montera giljotinen på en sluten vagn som kunde föra den till torget under torgtid. Efter vissa om och men godkände staden anhållan år 1908 och lät bygga en vagn som lämpade sig för ändamålet. Giljotinbåset på vagnen blev sedan en del av vardagen på Salutorget i decennier. Så sent som 1930 nämnde en text om torglivet i Helsingin Sanomats veckobilaga båset, ”från vilket man ofta kan höra det sista sorgliga kacklet från en höna som ska dö, som drunknar i det övriga förmiddagslarmet på torget”.

Slaktfrågan

Hönsgiljotinen var kopplad till djurrättsaktivisternas strävan efter att främja ”humana” rutiner för slakt. Även Agnes von Konow arbetade flitigt för att reformera slaktmetoderna i städerna och på landsbygden. I Helsingfors undersökte hon bland annat förhållandena på Edesvikens slakteri (1881–1933) och de djurtransporter som anlände dit. Djur fördes i allmänhet från landsbygden till Tölö järnvägsstation, och vallades eller transporterades på vagnar därifrån till Edesviken. År 1919 följde von Konow med en slakttransport som avgått från Björneborg mellan Riihimäki och Edesviken och skrev en lång redogörelse över missförhållanden som hon upptäckt i olika skeden av resan, som att djuren fick för lite att dricka och behandlades illa. Särskilt på 1920-talet fördes boskap till Edesviken även från Estland, och von Konow var med och övervakade dessa fartygstransporter.

von Konows och andra djurrättsaktivisters arbete med slakterier och slakttransporter ledde ofta till konflikter med dem som ansvarade för dem. Djurrättsaktivisternas inblandning i affärsverksamheten kunde väcka ogillande, särskilt om övervakningen ledde till åtal och straff för djurplågeri eller om det krävdes ekonomiska satsningar för att uppfylla djurskyddets krav. Aktörer inom den växande köttindustrin kunde dock även ge dem erkännande – åtminstone i efterhand, när normerna redan börjat förändras. Suomen Liha- ja Karjatalous publicerade till exempel en försonlig minnesruna över von Konow: 

När slaktdjur i tiderna skeppades från Sverige och Estland till Finland, så arbetade fröken v. Konow outtröttligt för transporternas humanitet. Även om hon ofta mötte tillfälligt motstånd från de företagare som skötte transporterna, måste de medge att hennes ansträngningar till slut också gynnade företagarna ekonomiskt, eftersom djur som transporterades rätt och fick mat och vatten klarade sig oskadda och i gott skick även under långa resor

En av de mest brännande frågorna när det gällde slakt var judarnas och de muslimska tatarernas religiöst motiverade undantagstillstånd för att slakta utan bedövning. Kampanjer som drevs av djurrättsaktivister, slaktare och kötthandlare ledde till att undantagstillståndet upphävdes 1909, men det återinfördes till följd av motstånd från det judiska samfundet. Kontroversen fortsatte genom decennierna och hettade till först i samband med debatten om judarnas medborgerliga rättigheter år 1917 och på nytt när den första egentliga djurskyddslagen stiftades 1934. Agnes von Konow blev känd som en väldigt synlig och skarp kritiker av den judiska slaktmetoden (skäktning). Hon skrev och talade om saken både i Finland och utomlands under det tidiga 1900-talet, och krävde att skäktningen skulle totalförbjudas. I Finland etablerades i stället för ett förbud en sorts kompromiss, som innebar att man bedövade slaktdjuret omedelbart efter att man börjat tappa det på blod.

Källor och litteratur

Anttila, Satu (2012), Turvattomain puolesta. Agnes von Konowin ja Mandi Sjöblomin kirjoitukset eläinsuojelulehdistössä 1900–1923. Pro gradu-avhandling i allmän historia, Helsingfors universitet

Eläinten Ystävä (1906–1939). Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv.

Finlands Djurskydd/Eläinsuojelus (1897–1933). Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv.

Jurva, Aura. ”Agnes von Konow.” Helsingin Sanomat 25.5.1944.

Berättelse öfver Nylands djurskyddsförenings verksamhet under året 1904 (1905). Hämeen Sanomats tryckeri.

Mustapirtti, Mirja (2021). ”Jokaisella eläimellä on oikeus elää itsensä tähden.” Constance Ullnerin ja Agnes von Konowin näkemykset suomalaisessa eläinsuojelukeskustelussa 1894–1917. Pro gradu-avhandling i idé- och lärdomshistoria, Uleåborgs universitet.

Nieminen, Hannu. ”Konow, Agnes von.” Finlands nationalbiografi på internet. Studia Biographica 4. Helsingfors: Finska Litteratursällskapet, 1997– (hänvisad 4.3.2026)

Nieminen, Hannu (2001). Sata vuotta eläinten puolesta. Kertomus Suomen Eläinsuojeluyhdistyksen toiminnasta 1901–2001. SEY.

Partanen, Helena. ”Helsingin Kauppatorilta.” Helsingin Sanomat 2.11.1930.

Rättvisa mot alla/Oikeutta Kaikille (1894–1896). Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv.

Salmela-Järvinen, Martta (1965). Kun se parasta on ollut: lapsuuden muistelmat. WSOY.

Salonen, Päivi (1995). Oikeutta kaikille – eläinsuojeluaatteen vakiintuminen Suomessa 1890–1910. Pro gradu-avhandling, Helsingfors universitet.

Top. ”Pelastus mestauslavalla”. Helsingin Sanomat 6.7.1913.

W. J. E. ”Agnes von Konow.” Suomen Liha- ja Karjatalous 5/1944.