Mot grundskolan
Fram till den grundskolereform som genomfördes stegvis på 1970-talet användes ett parallellskolesystem i Finland, där skolväsendet var indelat i separata folkskolor och läroverk. Folkskoleundervisningen, som inleddes vid sju års ålder och varade i sex år, var gratis, men de läroverk som förberedde eleverna för universitetsstudier var avgiftsbelagda. Det centrala syftet med grundskolereformen, som slog samman folkskolorna och läroverken, var att jämna ut ojämlikheten i samhället, eftersom det för mindre bemedlade familjer var en ansenlig ekonomisk satsning att låta barnet studera i läroverk. Dessutom var antalet läroverksplatser begränsat.
Övergången till grundskola var inte lätt, och det var framför allt folk i de privata läroverken som motsatte sig grundskolereformen. Motståndet motiverades av både ekonomiska orsaker, ingreppen i de privata skolornas autonomi, åsidosättandet av hänsynen till elevernas olikheter och pedagogiken – läroverkslärare förutsattes ju ha högre utbildning.
Att genomföra enhetsskoleplanen skulle medföra enorma ekonomiska uppoffringar och utan tvivel leda till en kraschartad sänkning av hela undervisningsnivån i vårt land.
”Skolkrigen” i huvudstaden – en omstridd övergång till grundskola
Övergången till grundskolesystemet orsakade särskilt stor friktion i Helsingfors. I mitten av 1970-talet beskrev både direktören för stadens skolverk och Helsingin Sanomat grundskolevåndorna i Helsingfors som ett direkt ”skolkrig”.
Orsaken var de privata läroverkens historiskt starka ställning och det stora elevantalet i Helsingfors. När grundskolelagen trädde i kraft 1970 fanns det i huvudstaden över 50 privata läroverk, vars existens låg i vågskålen när det nya skolsystemet planerades. Reformen gav även upphov till en exceptionellt häftig dispyt mellan högern och vänstern i de politiska organen i Helsingfors.
I och med grundskolans inträde hade de privata skolorna i praktiken två alternativ. Det första var att överlåta skolan med dess tillgångar och skulder i kommunens besittning och avstå från den självständiga ställningen. Många privata skolor som hade lidit av ekonomiska svårigheter valde den här lösningen. Det andra alternativet var att ansöka om en plats som en så kallad ersättande skola. En skola som ersätter grundskolan är en privat undervisningsarrangör som är separat från kommunen och staten, men som dock ska erbjuda avgiftsfri undervisning och följa samma läroplaner som offentliga skolor.
Många vänsteranhängare skulle ha velat kommunalisera skolväsendet helt och lägga ner alla privata läroverk. Skolstyrelsens generaldirektör fastställde i en artikel i Suomen sosialidemokraatti 1969 att ”privatskoleväsendet inte hör till systemet med enhetsskolor”. Anhängarna av privata läroverk grundade i sin tur en förening i Helsingfors, Helsingin yksityisoppikoulut ry (det vill säga Privatläroverken i Helsingfors) eller HYRY, som hade i uppgift att främja uppkomsten av så kallade ersättande skolor. Ett politiskt dödläge hade uppstått.
Grundskolereformen i Helsingfors gick trögt i den här återvändsgränden. Man tvingades tillsätta nya arbetsgrupper under hela 1970-talet, och i tidningsspalterna förekom aktiv smutskastning. Skolplaneringskommittén, som inledde sitt arbete 1970, utredde möjligheterna att grunda ersättande skolor och främjade grundskolans ankomst i så maklig takt att till exempel tidningen Opettajas chefredaktör anklagade kommittén för att ”utnyttja all den förhalningsmån som lagstiftningen erbjuder”. Samtidigt skällde direktören för Vapaan koulutuksen tukisäätiö (Den fria utbildningens understödsstiftelse), som försvarade privatskolorna, ut Lärarnas Centralförbund för att vara ”ett redskap för kommunisterna” efter att centralförbundets Helsingforsavdelning hade motsatt sig ersättande skolor.
Indelningen i skoldistrikt eller elevupptagningsområden blev ett särskilt tvistefrö. Enligt skolnämndens ordförande Yrjö Lankinen, som förespråkade privatskolor, fördes striden ”kvarter för kvarter” när man beslutade om de nya skoldistrikten och utvecklingen av skolorna. Vänstern anklagades i sin tur för att tära på de privata ersättande skolornas verksamhetsförutsättningar genom att för dem föreslå skoldistrikt som det inte skulle ha varit ekonomiskt lönsamt att genomföra. Kampen fördes inte bara om de stora riktlinjerna för ordnandet av undervisning, utan dessutom om varje privat skola, som i sin tur hade egna stödföreningar, alumner, personal och politiska beskyddare, och dessa olika parter var inte i något avseende alltid eniga om vilket som var det bästa ödet för skolorna.
I Helsingfors för man från stadens sida förhandlingar utan villkor som har godkänts av stadsfullmäktige och från skolornas sida utan beslut av understödsföreningarna.
Helsingfors övergår till grundskola
I december 1976 anlände Helsingfors nya grundskoleplan till stadsfullmäktige för godkännande. Beredningen av dokumenthögen, som bestod av över 2 000 sidor och vägde ett par kilo, hade pågått under hela det innevarande årtiondet och i flera olika organ. Trots det omfattande grundarbetet väckte ärendet fortfarande så mycket känslor för och emot att fullmäktiges sammanträde på grund av alla inlägg pågick fram till morgonen. Slutresultatet blev dock att planen godkändes, och Helsingfors övergick från separatskolor till den grundläggande utbildningens era.
Man lyckades även förhandla fram en lösning beträffande de privata ersättande skolornas roll, som hade skapat kontroverser i grundskolereformen i Helsingfors. En del ansåg att lösningen var en avvärjningsseger mot socialisering, medan andra ansåg att den var en imponerande frammarsch för det offentliga skolväsendet. Merparten av de privata skolor som staten ägde underordnades kommunen. Normalskolorna, som ansvarar för utbildningen av lärare, hade redan tidigare blivit en del av universitetet. Många privata skolor valde också att underställas kommunen, men ett ansenligt antal fortsatte som ersättande skolor. Detta syns i dag framför allt inom gymnasieundervisningen: i Helsingfors finns fler privata gymnasier än gymnasier som drivs av staden. De följer dock samma nationella läroplan.
Den förändring som grundskolereformen medförde kunde ses av skolförvaltningen, lärarna, eleverna och hemmen. Hela det kommunala förvaltningssystemet för skolorna reformerades, tusentals lärare fick nya uppgifter eller en ny arbetsplats och rektorstjänster inrättades i skolorna i stället för föreståndare. Förändringen syntes dock mest konkret i klasserna och hemmen: nu hade alla barn i Helsingfors rätt till nioårig grundläggande undervisning, där undervisningen, skolmaten och skolskjutsarna betalades ur kommunens kassa, och det var inte längre familjens inkomstnivå som avgjorde möjligheten att studera.
Litteratur
Häikiö, Martti. Tiedon metropoli – Tutkimus, opetus ja tiedonvälitys Helsingin historiassa 1945–2000. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura 2015.
Kauranne, Jouko. Pääkaupungin koulusodat. Sota lukioista ja erikoislukioista. Helsinki: Vapaan koulutuksen tukisäätiö 1988.
Kauranne, Jouko. "Helsingin koululaitosta kehittämässä peruskoulun alkuvuosina". Teoksessa Koulutus yhteiskunnallisen muutoksen airueena: Suomen kouluhistoriallisen seuran vuosikirja 2011. Toimittanut Jaakko Aho. Helsinki: Suomen kouluhistoriallinen seura 2011.
Okkonen, Ville. Peruskoulua vastaan – Yksityisoppikoulut ja yhteiskuntajärjestys 1966–1975. Turku: Turun yliopisto 2017.
