Toaletter och parker som mötesplatser för homosexuella

Var homosexuella män i Helsingfors sökte sällskap varierade enligt vilken ställning de hade och hur förmögna de var. Man vet att det i början av seklet fanns några restauranger i huvudstaden som var populära bland homosexuella. Man flirtade och umgicks på restaurangerna utan att dra till sig uppmärksamhet från andra gäster, och de manliga parens gemensamma dansstunder sparades helst till privata efterfester. I privata hem och i salonger bakom stängda dörrar kunde man rumla runt och älska. Men det var inte alla som hade kontakter i dessa kretsar eller råd att tillbringa kvällarna på de fina restaurangerna i centrum. För många homosexuella män var stadens parker och toaletter de mest naturliga eller de enda möjliga platserna att söka sällskap på. Fenomenet hade internationella rötter. I europeiska storstäder som London och Paris hade offentliga toaletter blivit platser för sex mellan män senast under 1800-talets andra hälft.

Paradoxalt nog erbjöd det offentliga stadsrummet ramar för hemlig och i den tidens ögon kriminell verksamhet. Man sökte sällskap på ett undangömt sätt men ändå öppet, på offentliga platser mitt i staden under kvällar och nätter. Den oinvigde kanske inte fäste någon större uppmärksamhet vid de män som vandrade omkring utomhus efter mörkrets inbrott. Man hade sex utom synhåll, på offentliga toaletter och i buskage. Men det var inte bara tillfälliga sexuella förbindelser man kunde hitta i parkerna, utan också vänskap och partnerskap.

Sexuella handlingar mellan kvinnor ägde inte rum i offentliga stadsrum utan huvudsakligen i hemmet. Kvinnor ansågs inte ha ett självständigt sexualliv på samma sätt som män, så begär mellan kvinnor var ofta något som inte kontrollerades. Om två ogifta kvinnor till exempel levde tillsammans sågs det som en praktisk lösning som inte fick någon att höja på ögonbrynen.

Observatorieberget

Man vet att Observatorieberget redan vid ingången till 1900-talet var en mötesplats för män som ville ha sex med andra män. Parken nämns i den tyske sexologen Magnus Hirschfelds banbrytande bok Die Homosexualität des Mannes und des Weibes från 1914. För sin bok hade Hirschfeld samlat information om homosexualitet från hela världen. Uppgifterna från Finland kom från Fritz Wetterhoff, som gjort en tjänstemannakarriär i Tavastehus och flytt undan sina ekonomiska problem till Berlin. Enligt vad han berättat var aktiviteterna på Observatorieberget i huvudstaden ”färggranna och ogenerade” åtminstone fram till 1905. Då, under den första förtrycksperioden, lades Finlands egen armé ner, vilket tillfälligt förlamade det nattliga sällskapslivet i parken bakom Gardets kasern.

Kulturen med möten mellan män på Observatorieberget blomstrade, och parkmiljön med sina pissoarer behöll sin ställning som en populär mötesplats för homosexuella ända till mitten av seklet. Touko Laaksonen, även känd som Tom of Finland, förevigade till och med parkens pissoar i en akvarell som nu finns i Nationalgalleriets konstsamling. På bilden står en ung man i platthatt, läderjacka och tajta byxor inne i pissoaren av plåt. Pissoaren revs 1958 sedan rektorn vid en närliggande skola klagat över lösdrivare som vistades i området.

Observatoriebergets rykte nådde ända till Mika Waltaris detektivroman om kommissarie Palmu. Homokulturen i parken nämns i förbifarten i deckaren Tähdet kertovat, komisario Palmu från 1962. När en kropp hittas i ett buskage på Observatorieberget misstänker kommissarie Palmu inledningsvis att det är fråga om en homosexuell man som utsatts för utpressning.

Esplanaden

Under seklets första decennier fälldes bara några få domar för samkönad otukt. Under 1930-talet började situationen så småningom förändras. Ordet och fenomenet homosexualitet spreds i det allmänna medvetandet. Samtidigt började man se det som en problem – och särskilt som ett gissel i det urbana livet.

I det rådande attitydklimatet var det inte så konstigt att en uppmärksam medborgare bestämde sig för att informera polisen om de homosexuellas mötesplatser i huvudstaden. I ett angivelsebrev från 1935 nämns Järnvägstorget och Esplanaden som sådana platser. På Esplanaden samlades män på ett visst ställe vid bänkarna längs gatan:

”Bänkarna nära korsningen mellan Esplanaden och Mikaelsgatan är också fiskevatten, där någon gubbe eller direktör lätt bjuder på tobak och bjuder in till en sup – särskilt soldater. Man borde ha någon där som lockbete – och sedan.”

Esplanadens bänkar var väldigt populära sittplatser även bland andra stadsbor, och de homosexuella är inte de enda som väckt förargelse under parkens historia. I början av seklet hade lösdrivare, unga arbetare och soldater som roade sig och uppträdde störande kring Esplanaden väckt mycket debatt i stadens dagstidningar. Det fanns många restauranger längs Esplanaden, och området var också känt för gatuprostitution.

Förutom på parkbänkarna träffades de homosexuella i en pissoar bakom Svenska Teatern. Den första pissoaren på Teateresplanaden restes redan i slutet av 1870-talet, men den uppdaterades till en ny modell, sannolikt i flera omgångar. Bland de homosexuella männen var den runda pissoaren på Teateresplanaden känd som Huvudkontoret. När pissoaren avlägsnades från parken 1944 motiverades det med den motbjudande lukt som inrättningen spred, och även med att folk i skydd av den ägnade sig åt fylleri och annat oanständigt beteende. Pissoaren var en så viktig del av huvudstadens tidiga homokultur att det berättas att folk lämnade blommor på platsen för den rivna pissoaren som ett led i en lekfull minnesceremoni.

Järnvägstorget

Det livligt trafikerade området kring stationen bjöd på utmärkta möjligheter att hitta tillfälligt sällskap. Järnvägstorget och dess pissoarer var också en av de platser som pekades ut i angivelsebrevet:

”Järnvägstorgets ’Katsa’ är en av de platser där det alltid finns sådana typer som glor på både det ena och det andra stället på andra så att en vanlig ’blyg’ medborgare i sin förskräckelse kan råka pricka en annans ficka!”

Polisen var medveten om de homosexuellas aktiviteter på Järnvägstorget, även utan tips från medborgarna. Pissoaren i hörnet av torget var en av fyra toaletter som borde få belysning enligt ett förslag från Helsingfors polisinrättning till stadsstyrelsen 1934. Belysningen skulle hjälpa ordningsmakten att hålla ett öga på de offentliga toaletterna, eftersom det på dessa platser enligt polisen ”efter mörkrets inbrott på kvällar och nätter idkas homosexuell och onanistisk otukt och andra sexuella utsvävningar samt superi, vilket gör toaletterna hotfulla för besökarna”.

Hesperiaparken

Hesperiaparken var en av de viktigaste mötesplatserna för homosexuella män i efterkrigstidens Helsingfors. Parken ligger nära järnvägsstationen och är lätt att nå från alla delar av staden. Även polisen hade lagt märke till parkens popularitet bland homosexuella män. Tölö bevakningsdistrikt hade börjat övervaka Hesperiaparken våren 1950, och senare övervakades området även av vårdpolisen.

Myndigheternas uppmärksamhet riktades särskilt mot de offentliga toaletterna i parken, där det förekom sex mellan män. Polisens anteckningar från den tiden innehåller detaljerade beskrivningar av akterna i parkens toaletter. Enligt ordningsmakten hade största delen av de misstänkta fallen i stadens offentliga toaletter ägt rum just i Hesperiaparken. Eftersom toaletterna erbjöd möjligheter till otuktsbrott krävde polisen att staden skulle riva dessa inrättningar. Av parkens tre toaletter revs en våren 1951 och de två övriga 1958.

Övervakningen av Hesperiaparken ingick i den striktare kontrollen av stadsrummet. Särskilt inför sommar-OS 1952 rensades en del grupper som sågs som asociala bort från huvudstadens gator. Förutom de homosexuella väckte även de hemlösa alkoholisterna förargelse i parkerna och på de offentliga toaletterna. På grund av de problem som noterats på de offentliga toaletterna bestämdes att de nya toaletter som byggdes i staden inför OS skulle vara övervakade. För att förhindra felaktig användning av toaletten ordnade man så att toalettskötaren kunde se alla delar av själva toalettutrymmet.

Karusellen

När toaletterna revs flyttade de homosexuella sina mötesplatser till andra områden, bland annat söder om Helsingfors centrum. Ett sådant område var området utanför Olympiastadion, från parken vid stadion till buskagen på Tallbacka. Tallbacka var känd av polisen som en mötesplats för homosexuella redan i början av 1950-talet. Vid den tiden revs en gammal torrtoalett på platsen.

Senare, i slutet av 1960-talet, när Valdemar Melanko i sin fältforskning undersökte homokulturen i huvudstaden, var stadionområdets betydelse som mötesplats för homosexuella män uppenbar. Melanko lade märke till hur män gick fram och tillbaka kring stadion och sökte sällskap. Det var uppenbarligen av denna orsak som området var känt som Karusellen bland de homosexuella. Även om det fanns en polisstation i den närliggande mässhallen, fäste ordningsmakten inte längre någon större uppmärksamhet vid vad de homosexuella höll på med.

Områdets fixpunkt var pissoaren i parken utanför stadion, som kallades för Jennys tehus. Det ovanliga namnet kommer från amerikansk slang, där ordet tearoom syftade på en offentlig toalett. Polisen föreslog att pissoaren skulle rivas 1971, men inte på grund av sex mellan män utan för att man visste att starka drycker avnjöts där. Stadsstyrelsen beslöt ändå att låta inrättningen stå kvar.

Källor

Arkivkällor

Abnormit sukupuolielostelijat. Statspolisens I arkiv. Riksarkivet.

Helsingfors stadsarkiv. (Hsa)

Stadsstyrelsens protokoll 25.10.1934, 1 745 § med bilagor. Hsa.

Stadsstyrelsens protokoll 27.1.1944, 167 § med bilagor. Hsa.

Stadsstyrelsens protokoll 15.3.1951, 784 § med bilagor. Hsa.

Stadsstyrelsens protokoll 21.8.1958, 2 238 § med bilagor. Hsa.

Stadsstyrelsens protokoll 20.11.1958, 3 076 § med bilagor. Hsa.

Litteratur

Hagman, S. 2014. Seven queer brothers: Narratives of forbidden male same-sex desires from modernizing Finland 1894–1971. Firenze. European University Institute.

Melanko, V. 2012. Puistohomot. Raportti Helsingin 1960-luvun homokulttuurista. Helsingfors. Finska Litteratursällskapet.

Mustola, K. 2004. Heteronormin horjuttajat. I Mäenpää, Saarikangas & Sarantola-Weiss (red.). Koti, kylä, kaupunki. Suomen kulttuurihistoria 4. Helsingfors. Tammi.

Säätyläispojan nuoruus Helsingissä 1940–1950. SETA 4/1988, 18–21.

Turunen, V. 1988. Helsingin 30-luku: punkkerit, uimakopit ja Tallinna. SETA 3/1988, 28–31.

Turunen, V. 1988. Helsingin ihmeellinen 1940-luku. SETA 2/1988, 10–15.