Helsingfors, som grundades 1550, började växa och genomgå en regional sammansmältning på 1700-talet. Vid samma tid kopplades staden trafikmässigt samman med de vidsträckta områdena i övriga Nyland. Svartån, som rinner ut i havet i Tvärminne, bildade tillsammans med Lojo sjö, Vanda å och Sibbo å en vattenförbindelse – en naturens ringväg – till den norra sidan av det framtida metropolområdet. På så sätt uppstod en logistisk förbindelse, kring vilken det i väster uppstod en koncentration av järnbruk, medan den i öster omgavs av sågarna i Helsingfors och järnbruken i Sibbo.
Skärgårdsfarleden vid kusten kompletterade ringvägen i söder. Längre ut på havet gick en livligt trafikerad internationell farled till S:t Petersburg, som grundades 1703 och till vars hov gallioter och flöjtskepp, som var de vanligaste fartygen på Östersjön, styrde kosan med sina värdefulla laster. Även om fartygen var få till antalet var det ibland trängsel på farlederna, eftersom fartygen ofta gav sig i väg samtidigt när vindförhållandena var de rätta. Porkala udd var farlig för dem, men en lukrativ plats ur Helsingfors synvinkel: stadens dykkompani tog upp och auktionerade ut vrakgods.
Ringvägen och skärgårdsfarleden bildade en öst-västlig förbindelse. På vintern användes ett trafiknät som inte syntes på kartorna: vintervägar och isförbindelser. Problemet var förbindelserna till de inre delarna av landet. Forsplatserna förhindrade transporter mellan inlandet och kusten, vilket ledde till att de under århundradena i kulturellt och ekonomiskt hänseende utformades till två olika världar. Man hade dock allvarliga planer på att förena Päijänne och Finska viken med en så kallad genomfart (durchfahrt), vilket visade att det trafikmässiga koordinatsystemet för det framtida tillväxtcentret hade tagit form som scenario.
Strömmande vatten var den förindustriella tidens elektricitet. När vattenkvarnens vattenmagasin var fullt motsvarade det ett fulladdat stort batteri. Vattnet leddes genom en ränna, en sorts kompressor, till ett vattenhjul som genererade watt som omvandlades till sågande, bultande eller trampande rörelser. Det fanns redan en energimarknad: kvarnplatser och kvarnandelar köptes och hyrdes. På platser med forsar uppfördes kvarnar, bebyggelse och tätorter.
Vattenkraft var den dominerande kraftkällan i Helsingforsområdet på 1700-talet och överlägsen i förhållande till andra energiformer på sin tid, till och med jämfört med ångkraften som då gjorde sin ankomst. Den viktigaste tillämpningen för vattenkraft var den så kallade finbladssågen. Den här innovationen färdades med holländarna från Manhattan till Java och i början av 1700-talet till Helsingfors. Holländarna hade från de indonesiska regnskogarna med sig bland annat guajak, hårt trä, som också i Helsingforskvarnar användes till delar som krävde hållfasthet.
Sågarna levererade i huvudsak virke för skeppsbyggnad i hemlandet och utomlands. En stor del av sågvarorna gick till varvsområdet Zaandam i Amsterdam, där man årligen tillverkade hundratals flöjtskepp genom serieproduktion. Den intensiva produktionen förutsatte standardiserade varor av jämn kvalitet, vilket enbart finbladssågarna klarade av att leverera. Systemet med standardmått, som först infördes inom skeppsbyggnad, var senare en förutsättning för industrialiseringen.
Befästningen av Finland ledde till att det från och med 1720-talet började utvecklas en marknad i Nyland. Närheten till den östra gränsen skapade dock instabila förhållanden som hade negativ inverkan på investeringarna. Grundandet av Sveaborg 1748 var dock en vändpunkt. Utländska investeringar och subsidier började strömma till Helsingfors, och staden började växa. De närmaste öarna smälte samman med Helsingfors udde. Numera är det endast de många namnen som slutar på -ö som vittnar om deras existens.
Vatten var en viktig del av den försvarsplan som Sveaborgs kommendant Augustin Ehrensvärd utarbetade för Helsingfors. Ehrensvärd ville behålla Gloet som vattenhinder, men föreslog även att det skulle förses med kanaler till det nuvarande hamnområdet. Kronbergsfjärden stängdes av från havet genom att de trånga sunden spärrades av. Den vidsträckta försvarsformation som skären och spärrarna bildade utanför staden motsvarade de befästa, trånga hamnbassängerna i hamnstäder vid Medelhavet.
Att Sveaborg-Helsingfors växte och trafiken blev livligare ledde till att befolkningstätheten och risken för epidemier ökade. Helsingfors var i egenskap av hamnstad utsatt för epidemier. Vattendragen gjorde att Helsingfors kunde växa, men längs vattnet kom även en osynlig fiende.
Litteratur
Holm, Sophie & af Hällström, Magdalena (toim.): Viapori-Suomenlinna. Linnoitus, lähiseutu ja maailma. Piirteitä Suomenlinnan historiasta VIII. Juhlakirja yliopistonlehtori Panu Pulmalle. Helsinki. Ehrensvärd-seura 2012.
Huhtamies, Mikko: Kelluvat armeijat. Saaristolaivastot 1700-luvun Suomenlahdella. Historiallinen Aikakauskirja 2/2011.
Huhtamies, Mikko: Olof Rudbeck, hydroteknologin och nyttans tidevarv i Finland (1650–1750). Historisk Tidskrift för Finland 2/2012
Kerkkonen, Martti (toim.): Israel Nesseliuksen mietinnöt, Suomen historian lähteitä VI. Helsinki. Suomen historiallinen seura 1949.
Alho, K. O. & Cederberg, A. R.: Läntisen ja itäisen tutkijakunnan asiakirjoja 1725–1727, Suomen historian lähteitä III. Helsinki. Suomen historiallinen seura 1939.
Alanen, Aulis J.: Läpikulkuvesitie-kysymys Suomessa 1700-luvulla 1. Pikkuvihaan mennessä. Helsinki. Suomen historiallinen seura 1935.