Kriget upphörde genom Stettinfreden, som ingicks 1570 och innebar att Sverige tvingades betala den mycket stora så kallade Älvsborgs lösen för att få tillbaka fästningen med samma namn (utanför Göteborg) av Danmark. I övrigt kvarstod status quo, och Narvablockaden fortsatte. Det positiva som lösen förde med sig för Sveriges och Finlands del var att den gav upphov till en källhelhet som är viktig för forskare och används ofta: Älvsborgs silverskattelängder 1571. Den ger en bild av den lösa egendom som hela rikets skattebetalare innehade under det aktuella året. I fråga om detta år har man mycket detaljerad kunskap om vilken egendom rikets invånare hade och av vilken art egendomen var.
Att försätta en stad i sjöblockad var ett vanligt inslag i krigföring redan på medeltiden. Vid markkrig motsvarades det av belägring av en stad eller en borg. Där försökte man förstöra föremålet för belägringen genom att plundra och bränna den omgivande landsbygden. En sjöblockad riktade sig mot stadens import och export. Genom att försätta en stad i blockad hindrade man den från att idka handel och få tillgång till livsmedel. Det kunde även vara fråga om att endast spärra tillgången till en livsviktig produkt, till exempel salt. Utan salt fördärvades maten, i synnerhet fisk, snabbt. Därför torkade man även fisk, eftersom man då inte behövde salt.
Sverige tvingades dock ta till diplomati för att fortsätta blockaden, som hade negativ inverkan på den europeiska handelssjöfarten och varuleveranserna. Erik XIV (regerade 1560–1568) och Johan III (1568–1592), som regerade under blockaden, försökte göra de europeiska regenterna välvilligt inställda till Sveriges utrikespolitik. Johans diplomater reste runt till de europeiska hoven, och sändebudet Paolo Ferrari träffade även påven. Utländska sändebud kom till Stockholm. Sverige vågade dock inte sätta sig upp mot de största sjönationerna, utan försökte alliera sig med dem. Erik XIV:s geopolitiska mål var att skapa en dynastisk allians med England, så att Sverige och England skulle ha haft monopol på handeln med Narva.
Johan III planerade för sin del på 1570-talet ett flottsamarbete med världens första globala supermakt Spanien. Spaniens sändebud, kapten Francisco de Eraso, kom till Stockholm. Ingen av planerna förverkligades dock. Sveriges utrikespolitik var trevande och orealistisk. de Eraso utvisades ur landet, eftersom han hade inlett en relation med Gustav Vasas dotter, prinsessan Cecilia. Relationen ansågs opassande, eftersom prinsessan var änka.
Under Narvablockaden ökade det internationella intresset för Finska viken. Det dittills relativt okända havsområdet började kartläggas. År 1570 publicerades atlasen (kartboken) Theatrum Orbis Terrarum av kartografen Abraham Ortelius från Antwerpen. Den innehöll även Östersjön och Skandinavien på en egen sida. Den engelska flottofficeren och sjökartografen William Borough – som för övrigt ingick i den kända kaparen och världsomseglaren Sir Francis Drakes besättning – publicerade 1580 en portolankarta (från hamn till hamn-karta) som är sällsynt för Östersjöförhållanden och som visar rutten från London till Narva. Kartan återger endast de kustavsnitt som är viktiga för navigeringen.
Den sönderskurna kusten på den finska sidan var dock fortfarande mycket bristfälligt återgiven på kartorna, om den fanns med över huvud taget. År 1584 publicerades de första kartorna över Finska viken, gjorda av den holländska sjökartografen Lucas Waghenaer. Deras viktigaste betydelse var att Finska viken i egenskap av havsområde gjorde sitt inträde i det allmänna europeiska medvetandet, eftersom de knappt hade någon betydelse för navigeringen. Samma år utkom även Ortelius karta över Livland, där även Finska viken var avbildad.
Den handel som idkades med världen från Finska viken var också exceptionellt livlig på 1580-talet. Även från Finland avseglade många fartyg som transporterade skeppsbyggnadsmaterial genom Öresund. Fartyget Stjärnan avseglade till och med från Helsingfors med en trävarulast till Spanien, varifrån skeppet hade med sig salt.
Parallellt med Finska viken fick även Helsingfors ökad strategisk betydelse. Staden var bas för blockadflottan. Detta förutspådde på sätt och vis redan det som komma skulle: på 1700-talet var Helsingfors-Sveaborg bas för skärgårdsflottan. Under blockaden använde en stor del av den svenska högsjöflottan Helsingfors som hamn. Enligt räkenskapsuppgifterna hette de arton fartyg som låg i Helsingfors 1571 och hade fått proviant Råbocken, Calmar Falken, Finske Mempnon, Duvan, Calmar Barken, Brommaren, Nyköping Barken, Blå Duvan, Enhöringen, Lybska Hiorten, Wiborgz Morian, Roosen, Stålnebben, Westerviks Barken, Finske Mempnon, Stor Rödhunden, Flygande Serpenten.
Man känner inte till mycket mer om fartygen än deras namn, som dock i en del fall anger var fartyget är byggt. Det finns inte en enda bild av dem. Uppgifterna bygger på fogderäkenskaper. Enligt dem fick fartygen sin proviantering från magasinen vid kungsgården i Helsingfors, dit den levererades från landsbygden. Fartygens styrmän eller fartygschefer hämtade proviant mot kvitto. Utan kvittona skulle vi inte veta något om dessa fartyg. På dem nämns den proviant som erhållits, mängden och den fartygschef som ansvarat för provianteringen.
Underhållet av fartygen förutsatte att bönderna gjorde dagsverken, såsom varutransporter till varven och fartygsreparationer. Det gick åt mycket proviant för flottan och dess manskap på hundra personer. Antalet män i flottan uppskattas ha överskridit invånarantalet i Helsingfors. Örlogsfartygen fyllde på provianten i Helsingfors två gånger under seglationssäsongen: den första gången i maj, när fartygen gav sig av till sjöss, och nästa gång i juni–juli.
Fartygens aktionstid till sjöss var alltså ungefär ett par månader. Fartygen försågs med proviant även på vintern. Detta tyder på att männen på vintern var inkvarterade i fartygen i så kallade matrosborgläger. Borglägren förbrukade befolkningens resurser, och soldaternas uppförande var ibland självsvåldigt. År 1572 levererades råg, havre, bönor, humle, smör, strömming, salt samt svin- och fårkött till nio fartyg. Flottans mat var mångsidig. Till fartygen levererades till exempel totalt 66 tunnor av den viktigaste delen av provianten, det vill säga råg. Det motsvarade över trettio (33) gårdars årliga skatt i fråga om råg. Till detta kom de övriga räntepersedlar som räknas upp ovan och som levererades till fartygen (livsmedel eller andra ”skatteföremål”, i form av vilka skatter betalades). Effekterna av den internationella handelblockaden syntes på så sätt i Helsingforsbornas och Helsinge sockens invånares liv.
Från Helsingfors sett fördes kriget på sätt och vis långt bortom havet, men det syntes på många sätt i det dagliga livet vid den nyländska kusten. Det geopolitiskt viktiga Livland blev på 1570-talet föremål för omfattande europeiskt intresse. Ett bevis på detta är de kartor över Finska viken och Livland som kom ut vid den här tiden, till exempel denna "Livonia nova descriptio" av den nederländska kartografen Abraham Ortelius från 1574. Finlands sydkust har på kartan angetts med det latinska namnet Finlandiae ducatus regni Suecie membrum eller ”Furstendömet Finland, en del av det svenska kungariket”.
Helsingfors, som vid publiceringstidpunkten redan hade existerat i 24 år, finns däremot inte med på kartan. Detta visar hur obetydlig och föga känd staden Helsingfors länge var och hur långsamt informationen förmedlades till kartritarna. Det medeltida centret Raseborg (Reisenborch) vid Finska vikens norra kust finns däremot med på kartan, likaså det regionala centret Åbo. Den viktiga staden Viborg i Finska viken ligger i sin tur utanför avgränsningen för kartan. Precisionen på kartan är undermålig. Man har inte ens försökt göra en exakt avbildning av den finska kusten. Skärgården har ersatts med skissartat ritade uddar. Finska viken har på kartan fått namnet Sinus posterior Liuoniae eller bortersta Livlandsviken. Den första är Rigabukten (Sinus magnus Livoniae). Att Finska viken har namngetts ur livländskt perspektiv på det här sättet visar att det huvudsakliga målet för kartan var Livland.
Livland har återgetts i detalj på kartan. Ett viktigt medeltida sund, Wolfsund, har märkts ut vid kusten. Längre österut syns Tyska ordens nordligaste bas, Tolsburgs slott. För fartyg på Narvalinjen var det en viktig riktpunkt vid kusten. Estlands västliga öar har märkts ut på rätt plats, men deras former är gripna ur luften och den för navigeringen viktiga, men lilla ön Odensholm är till exempel för stor. Öarnas namn är också förvrängda. Nargö har till exempel blivit Morgedra och Dagö Dagederod. Detta torde vara en följd av språkmuren: den som har skapat kartan har hört namnen fel eller i en annan form. Det berättas att det finns mycket fisk i sjön Peipus.
Av kartan framgår att Livland är tätbebyggt. De viktigaste städerna och klostren är Narva, Tallinn, Padis, Hapsal, Pärnu och storstaden Riga. Urbaniseringen hade hunnnit mycket längre än på den finska sidan. Skogar finns enligt kartan endast i de östra delarna av Livland. Om detta stämmer är informationen intressant och skvallrar om hög virkesförbrukning i kustområdena. Vid kusten byggde man fartyg, och ved behövdes i städerna, herrgårdarna, bruken och åtminstone fyren Kõpu på Dagö.
Kartan innehåller även några detaljer som anknyter till sjöfart. Vid Domesnäs, eller nuvarande Kolka udde, som ligger vid Kurlands norra spets, sträcker sig en farlig undervattenssandbank långt ut i havet. Det berättas att havet väster om den är mycket djupt och farligt. Dessa havsområden var farliga också i verkligheten. Karttekniskt har upphovsmannen försökt återge havsdjupet med blå nyanser, så att ljusblått betyder att det är djupt och mörkblått att det är grunt. Mörkblått är det i närheten av stränderna.
Vid den preussiska kusten samlade man in bärnsten (hic succinum colligitur). I den västra delen av Östersjön finns Lilla och Stora Karlsö, dock på helt fel plats söder om Gotland, trots att de i verkligheten ligger på öns västra sida. De prisas som ypperliga klippöar att använda som riktpunkter vid navigeringen (scopuli nauigantibus formidabiles). Avgränsningen av kartan verkar ha bidragit till den felaktiga placeringen: öarna har inte fått plats på Gotlands västra sida. Vid Gotlands västra kust finns riktpunkten Östergarn (på kartan Estergarde), som sjöfarare höll utkik efter.
Källor och litteratur
Glete, Jan: Swedish Naval Administration 1521–1721. Resource Flows and Organisational Capabilities. Leiden. Brill 2009.
Huhtamies, Mikko: Seitsemäs vyöhyke – pohjoista merihistoriaa (1200–1600). Helsinki. Siltala 2022.
Seppälä, Suvianne: Viljana, nahkoina, kapakalana. Talonpoikien maksamat kruununverot Suomessa vuosina 1539–1609. Bibliotheca Historica 125. Helsinki. SKS 2009.
Suolahti, Eino E: Vantaan Helsinki. Teoksessa Helsingin kaupungin historia I osa. Helsingin kaupunki 1950.
Fogderäkenskaper KA 3321:16-, KA 3331: 19–20v.
