Ett skepp återspeglar sin tid
Ett skepp är en produkt av sin tid. Kogg var en medeltida skeppstyp, som transporterade spannmål, fisk och salt till den växande och alltmer urbaniserade befolkningen i Europa. Skeppet lämpade sig för detta ändamål: Det var ett gott transportfartyg som också kunde omvandlas till örlogsfartyg. Vid sidan av koggen fanns det en annan fartygstyp, holk (hulk), som nämns mera sällan. Skillnaden mellan en kogg och en holk är att den sistnämnda är fylligare och rundare. Holken har till och med sagts vara bananformad, vilket dock delvis beror på att bilder av den finns på sigill och pengar.
Holken var ett transportfartyg. Enligt skeppshistoriker Richard Unger smälte koggen och holken samman under 1300-talet, då de användes parallellt. Skeppsbyggnadsmästare började bygga skepp som förenade de bästa egenskaperna av båda skeppstyperna. Holken var större. Den var fortfarande klinkbyggd, på samma sätt som koggen, men tack vare det fylliga skrovet kunde lastrummet ta mera bulkgods, såsom spannmål och salt. Resultatet var ett skepp, där de höga däckskonstruktionerna integrerades till en del av en mer strömlinjeformad helhet. Antalet master ökade från en till två och tre. Varje mast hade vanligtvis råsegel fram till slutet av 1500-talet.
Skeppstypen förändras på 1400-talet
Ändringen av skeppstyp berodde på att folkmängden och ekonomin i världsdelen rasade i mitten av 1300-talet till följd av digerdöden. Pestepidemin dödade en tredjedel av befolkningen. Den drastiska minskningen av folkmängden – i synnerhet i kuststäder – syntes i form av brist på arbetskraft och minskad efterfrågan på spannmål. Lönerna för sjöarbetskraft ökade på grund av den ökade efterfrågan. Det lönade sig inte längre att transportera spannmål med dåvarande koggar då efterfrågan minskade. Man måste bygga större skepp, holkar, som också kunde skötas med mindre besättning än tidigare.
I Europa nämns holkar för första gången i källor från 1300-talet. I Finland började holkar användas omkring mitten av 1400-talet. De nämns för första gången 1461. En holk var dyr. Åbo biskop Olof Magnusson (d. 1460) pantsatte sin holk i Tallinn till fyra borgare från Åbo och tre borgare från Tallinn. Pantbeloppet var över 1 000 rigiska mark. Omvandlingen av penningvärdet är riktgivande, men beloppet motsvarar 85 000 euro beräknat i köpkraft. Om man däremot använder arbetstid som kriterium, är beloppet helt annorlunda, cirka 1,8 miljoner euro beräknat med en omvandlingskalkylator. Biskopen ägde alltså ensam ett skepp, som ett konsortium med sju borgare hade råd att köpa.
Olof Magnusson var den rikaste personen i Finland på 1400-talet. Han hade stora skatteinkomster från sitt så kallade biskopsbord, ett eget slott och en flottstation med docka samt produktiva kommersiella kontakter i Tallinn, Danzig och Lübeck. Holkar byggdes ännu inte i Finland, men utifrån uppgiften om att Hans van Eken från Tallinn behövde 2 000 rigiska mark för att bygga ett stort skepp år 1495 kan det antas att de byggdes i Tallinn. Priserna är i linje med varandra. En ny holk var dubbelt så dyr.
Fullriggare och kravellteknik
Koggen ersattes på 1400-talet av fullriggare av två typer, holk och kravell. Dessa skilde sig från varandra med tanke på bordläggningen av skrovet. Holken var klinkbyggd, medan kravellen hade slät skrovsida. Kravelltekniken var en betydande förändring i början av 1500-talet, fastän den har sina rötter på 1400-talet.
Innovaatiot levisivät rakentajien mukanasipurje taaimmaisessa eli mesaanimastossa.stossa. teenä oli runkolaudoitus. Holkissä limMed den nya tekniken kunde man bygga så stora skepp som man ville. Segelytan kunde ökas genom att fördela den mellan tre master. Det var lättare att hantera flera segel än ett stort segel. Risken för att förlora riggen blev mindre. Under den senare hälften av 1500-talet började man installera kanoner på stora kraftigt byggda skepp, vilket förändrade sjökrigens natur och inledde den egentliga tidsåldern för krigsskepp. Denna möjlighet kom som på beställning för nationalstaters nya regenter. Utan flottan skulle Gustav Vasa inte ha kunnat komma till makten och regera den stora kuststaten med en lång kust och ett stort antal öar. Lutherdomen stödde flottprojektet, eftersom flottprogrammet finansierades med egendom som togs i beslag från den katolska kyrkan. Kyrkklockor i brons smältes och återanvändes för att bygga kanoner.
Vid sidan av de nya skeppstyperna förvarades också de gamla. Galärer, som var en roddfartygstyp, hade en viktig roll i transporterna på Finska viken under skärgårdskriget. En galär var ett tryggt fartyg, eftersom det var osannolikt att det skulle kapas eller förlisa.
Innovationer spred sig med skeppsbyggare
Kravelltekniken kom till Sverige med utländska skeppsbyggare som Gustav Vasa rekryterade. Det fanns inget annat sätt att överföra denna innovation. Det fanns inga böcker och skeppsbyggare kunde inte läsa. Det enda sättet var att lära sig genom att göra: lärpojkar följde hur ett kravellskrov byggdes med den så kallade skeleton first-metoden. I metoden byggde man först skeppets stödskrov och brädorna lades på det. Således fanns det i Sverige redan på 1500-talet traditionsbyggare och utländska skeppsbyggare som behärskade den nya kravelltekniken.
Gustav Vasa verkar ha varit insatt i skeppsbyggnad. Han varnade framsynt för att bygga för höga skepp på grund av deras stora vindyta. Detta hämnade sig 1628, då Vasaskeppet kantrade och sjönk i Stockholms hamn.
Sveriges specialitet var holkar av furu, som huvudsakligen byggdes under den äldre vasatiden. En välkänd holk av furu är Furuholken, som byggdes i Åbo. I den övriga Östersjöregionen byggdes holkarna i regel av ek. Holkarna av Finlands medeltida biskopar var sannolikt av ek, eftersom de byggdes utanför det svenska riket. I Tallinn hittades nyligen ett skepp som daterats till slutet av 1400-talet och är byggt av furu, vilket stämmer överens med det ovan nämnda.
Det första kravellskeppet i Finland blev färdigt i Raumo 1581. Man hade övergått från kogg till holk och fullriggare och därefter till kravell. Ökningen av fartygsstorleken påverkade också hamnar, som i Finland var alltför grunda. Därför flyttades Helsingfors från sin gamla plats till Estnässkatan.
Källor och litteratur
Diplomatarium Fennicum (DF)
Ehrnsten, Frida 2019. Pengar för gemene man? Det medeltida myntbruket i Finland. Archaelogia Medii Aevi Finlandiae XXVI. Helsingfors.
Glete, Jan 1977. Svenska örlogsfartyg 1521–1560: flottans uppbyggnad under ett teknisk brytningsskede. Forum Navale 31.
Glete, Jan 2010. Swedish Naval Administration 1521–1721. Resource Flows and Organisational Capabilities. Leiden/Boston 2010
Läntinen, Aarre 1978. Turun keskiaikainen piispanpöytä. Studia historica Jyväskyläensia 1978.
Porvoon läänin maakirja 1608, KA 3539:7v.
Unger, Richard W. 1980. The Ship in the Medieval Economy 600–1600. London: Croom Helm.
