Kantig enmastare med råsegel
Den vanligaste skeppstypen i Östersjön på medeltiden var kogg (kugg), en kantig, klinkbyggd enmastare med råsegel, som användes framgångsrikt under perioden 1200–1400. Koggar byggdes av ek, då det ännu på medeltiden fanns gott om ek till buds i Europa. Vid den tiden var en tredjedel av Europas areal ännu skog. Ekskogarna höll dock på att minska i synnerhet i norr. I Finland fanns ekskogar endast i landets sydvästra delar.
Ett kännetecknande drag för koggen är den skarpa förstäven – vinkeln mellan kölen och stäven var diagonalt rak. Koggen saknar fyllighet och rundhet. Skeppet var brett i förhållande till dess längd, och dess djupgående var litet. Man kunde segla med det i grunt vatten och lägga i land även på en sandstrand. Detta var en fördel då det inte fanns några egentliga byggda hamnar. Med en kogg kunde man också lätt ta sig till Forsby strandvatten i Vanda ås delta.
Det bästa möjliga fartyget under sin tid
Koggen var kostnadseffektiv, eftersom den enkla och kostnadsmässigt förmånliga riggen kunde skötas av några män. Det fanns dock över tio besättningsmedlemmar och passagerare ombord på koggar, eftersom även de köpmän vars last fartyget transporterade ofta var med på resorna. I hamnen sålde de sina egna varor. På medeltiden fanns det ingen chef på ett skepp – ordet kapten fanns ännu inte – utan besluten fattades tillsammans. Även skeppets formella chef var bara en i raden av besättningsmedlemmar. I en nödsituation fattade man ett gemensamt beslut om att kasta lasten i havet, och hoppades samtidigt att senare få tillbaka godset när det driver i land.
Koggens höga skrov skyddade den mot kapare, men den stora vindytan orsakade avdrift, det vill säga glidning i sidled. Detta var dock en ganska teoretisk olägenhet, eftersom man vanligtvis inte kryssade med en kogg, utan seglade i slör, det vill säga i medvind och sidvind. Man började kryssa endast om det var nödvändigt. Om det var motvind vände man tillbaka, lade om kursen om möjligt, eller kastade ankar och väntade – vid behov i flera veckor. Man kände endast vissa rutter till sjöss och seglade gärna inte utanför dessa. Utanför rutterna fanns så kallade blinda, det vill säga okända stenar, som låg så långt under ytan att man inte kunde upptäcka dem med hjälp av bränningar. Man kunde se grunda ställen från märskorgen just tack vare bränningar.
I den medeltida världen var koggen det bästa möjliga fartyget. Dess seglingsegenskaper var dåliga endast enligt nuvarande kriterier. Lastgods rörde sig men långsamt. Det var en del av livet på medeltiden. Även på Sandhamn i Helsingfors väntade man ett halvt år på att isen skulle gå upp och koggarna anlända i maj. Då var det dags för fest.
Repliker och vindtunnelprov
Seglingsegenskaperna hos den kantiga koggen har undersökts genom att bygga repliker och testa miniatyrer av fartyget i vindtunnlar. Replikaprov i Tyskland på 1990-talet visade att koggen kunde resa sig upp mot vinden i en vinkel på 55 grader under ideala förhållanden, det vill säga i lätt sjögång. Vindtunnelproven däremot gav ett sämre resultat. Enligt dem producerade koggens råsegel inte tillräcklig propulsion, det vill säga drivkraft, för att skeppet kunde ha seglat i motvind. I slör var koggens stora råsegel däremot rentav optimalt.
En nackdel med koggen var att den endast hade en mast. Om man förlorade masten, drev skeppet vind för våg till och med långa avstånd, i värsta fall till Livlands stränder där det fanns sjörövare. Ett problem med de största koggarna var att man måste hantera ett stort segel. På 1400-talet började man därför fördela fartygens segelyta på två och tre master. Det uppstod en ny fartygstyp: holken.
Riskerna inom sjöfarten delades genom att fördela lasten på flera fartyg och röra sig i flottor. Sjöresor under senhösten var farliga på grund av väderförhållandena, men nödvändiga till följd av jordbrukets produktionscykel. Fisk, spannmål och kött fanns på marknaden efter sommarens skördesäsong.
Ortnamn, bilder av skepp och arkeologi
Många av de namn på öar och skär i Finlands kustområden som omfattar ordet kugg berättar om platser där skepp väntade på vind. Sundet mellan de nuvarande öarna Skanslandet och Kungsholmen i Helsingfors heter Kuggsund. Det är en gammal naturhamn och en typisk sådan, en hamn som är öppen i båda ändarna och som man kunde nå oberoende av vindriktningen eller vid fara. Den skyddade vanligtvis väl mot den sydsydvästliga vinden utanför Helsingfors. I skriftliga källor om medeltida Finland och i deras databas, Diplomatarium Fennicum, nämns dock ordet kogg/kugg inte en enda gång som namn på en fartygstyp. Det förekommer endast i platsers och personers namn.
Även skeppsteckningar i Finlands kustkyrkor är bevis på koggar. Teckningarnas betydelse och tecknare är delvis okända, men man har ändå föreslagit olika tolkningar. Enligt svenska forskaren Christer Westerdahl var skeppsteckningarna ”en fattig mans votivskepp”. Vanliga votivskepp var miniatyrer, som förmögna köpmän och skeppsredare donerade till kyrkor som tack för att de klarat en sjöresa eller som en förhandsdonation – en slags försäkring – som de önskade skulle skydda dem på en kommande resa. En teckning däremot var medellösas gåva till kyrkan. Skeppsbilderna i kyrkor är vanligtvis som skisser, men de skepp som avbildas i dem är helt klart koggar med en mast.
Koggfynden i Tallinn under de senaste tiderna å sin sida tyder på att koggar har rört sig i vatten nära Helsingfors. Skeppstypen var bekant för bondeseglare som reste mellan Nylands kust och Tallinn. Man såg koggar till sjöss och säkert också havererade på den finska kusten. Det har ändå inte hittats en enda kogg på havsbotten. Alla medeltida koggar har hittats på åars och stränders dyiga brinkar.
Hanseförbundet förenade öst och väst och medförde välstånd
Koggen är också känd som hansakogg, eftersom den var en ikonisk skeppstyp som handelsförbundet Hansan använde. Koggens betydelse för Hansans image beskrivs bra av att den förekommer i vapnen för nordtyska städer. Efter andra världskriget blev Hansan och hansakoggen aktuella forskningsobjekt. Detta påverkades bland annat av att den så kallade Bremerkoggen återfanns 1962 i floden Weser. Den har daterats till omkring 1380 och finns utställd i ett museum i Bremerhaven. Det fanns också en annan orsak. Efter kriget uppstod det i Västtyskland ett behov av att också presentera Tysklands historia ur perspektivet för det fredliga Hanseförbundet som förenade folk. Hansakoggen lämpade sig bra för detta ändamål.
Hansan förenade öst och väst kommersiellt. Handelsförbudet exporterade spannmål, pälsvaror, järn, honung, virke, tjära, sältran, det vill säga tran, samt torkad fisk från Ryssland och Finska viken till Europa. Fisk och torkade gäddor från Nylands kust var en viktigt produkt under fastan i det katolska Europa. Man fastade i tre dagar under en vecka och flera dagar under året. Det fanns stor efterfrågan på fisk, rentav så stor att man blev tvungen att ge avkall på förbudet att äta kött: Det var tillåtet att äta svan och bäver, som trivs i vatten. Pälsar från det kalla Finland var av hög kvalitet och en viktig statusvara inom de gamla och nya överklasserna i Europa.
Till följd av Hansans verksamhet uppstod det vid sidan av den traditionella adeln ett förmöget borgerskap som bedrev sjöhandel. Det hade kommersiella kontakter via Tallinn till Helsingfors avlägsna skogar i Tavastland. Från väst transporterade koggarna livsviktigt salt, dyra tyger, kärl, vapen, kryddor, frukter och viner, på vilka det fanns efterfrågan i herrgårdar, slott och städer. Största delen av importen från utlandet till Finland skedde via Tallinn. Över Finska viken färdades en livlig ström av bondefartyg. I Helsingfors vapen finns träffande nog en båt och inte ett skepp som i hansastädernas vapen.
Källor och litteratur
Diplomatarium Fennicum. Suomen keskiaikaisten lähteiden tietokanta. https://df.narc.fi/(Länk leder till extern tjänst)
Nimisampo: Nimistötutkijan työpöytä. https://nimisampo.fi/fi/(Länk leder till extern tjänst)
Baumann, Peter 1992. Abenteuer Hansekogge. Stuttgart: Deutsche Verlags-Anstalt
Springmann, Maik-Jens 2008. The Ebersdorfer Cog Modell as a basis for a reconstruction of a late medieval sailing vessel. Historical Boat and Ship replicas: Conference Proceedings on the scientific perspectives and the limits of Boat and Ship Replicas,
Unger, Richard W. 1980. The Ship in the Medieval Economy 600–1600. London: Croom Helm.
Westerdahl, Christer 2014. The Maritime Middle Ages. Past, Present, and Future. Some Ideas from a Scandinavian Horizon. European Journal of Archaeology 17 (1) 2014, 120–138.
