Att segla i närheten av stranden innebar faror. Det var inte bra att gå för nära stranden, och djupet kunde ändras framför allt om det var en sandstrand. Sandbankarna rörde på sig i synnerhet vid kusten på den estniska sidan. Man kunde inte alltid veta hur mycket vatten det fanns under fartyget och hur mycket det skulle finnas om ett ögonblick. I värsta fall fastnade man i sanden och var då utelämnad åt vrakplundrare.
För att fastställa djupet användes en lodlina, det vill säga ett snöre med en konformad tyngd i ena änden. Den vägde vanligtvis drygt fyra kilogram, men på djupare vatten var lodet tyngre. Lodet svängdes snett framåt när fartyget var i rörelse och fick sjunka till bottnen, varefter djupet avlästes när lodet hängde lodrätt neråt.
Före kompassen var lodlinan det enda navigationsinstrumentet som kunde användas i mörker. Den var enkel, billig, tillförlitlig och lätt att använda. Dess huvudsakliga syfte var att förhindra att fartyget seglade på ett grund eller en grynna. Lodet berättade att det började bli grundare och visade om man kunde fortsätta med samma kurs. Lodningsmetoden hade dock sin begränsning. Det var till exempel besvärligt att loda vid hård sjögång.
Lodlinor var vanliga motiv i vinjetterna till 1600-talets sjökort över Östersjön. De var länge i allmänt bruk som standardutrustning på fartygen. Framför allt använde holländska fiskare i slutet av 1600-talet fortfarande endast lodlina i stället för kartor eller seglingshandböcker. Fiskare seglade utanför farlederna i närheten av grund, vilket krävde precisionsnavigering.
I föremålsförteckningarna för de auktioner som ordnades i Helsingfors på 1700-talet hörde loden till standardutrustningen för fartyg. På Östersjön är djupet i allmänhet högst cirka 100 meter, vilket innebär att en lodlina är ett bra verktyg till skillnad från på till exempel Medelhavet, som är flera kilometer djupt.
Ett lod var dock inte endast ett verktyg för att mäta djupet. Det var även ett slags bottenundersökande sensor. Sjöfarare bedömde nämligen inte bara djupet, utan även sin position genom att sondera bottnen och observera dess kvalitet genom att ta prover med lodet. Anvisningar om hur man använder ett lod för positionsbestämning ingick redan i en rutthandbok med namnet Das Seebuch, som gavs ut på 1450-talet. Handboken, vars upphovsman är okänd, sammanställde den lodningskunskap som redan länge hade använts. Boken redogjorde för rutten från Spanien till Finska viken. Rutten var samtidigt – dock i huvudsak först under de följande århundradena – även en viktig transportrutt för salt. Vändplatserna fastställdes i Seebuch på basis av djupet, i stil med ”segla från kusten till den plats där det är 27 famnar vatten (en famn är cirka 160 cm) och fortsätt i riktningen x tills bottnen inte längre hittas”. Lodet berättade när man hade nått gränsen för det farliga området. ”Vänd när du kommer till en punkt där det är mjuk botten och 14 famnar” eller ”till 7 famnars djup, inte längre”, instruerade boken. Anvisningarna känns i dag som en mycket inexakt navigeringsmetod.
I princip var det dock möjligt att i till exempel mörker eller dimma använda sig av lodning för att på öppet hav lokalisera deltaområdet för en större älv. Det slam som älven förde med sig drev ut i havet och fastnade på lodet. Eftersom lodet var konformat och ihåligt i bottnen, tog det ett prov av havsbottnen. Man kunde även sätta talg på bottnen av lodet, så att det var lättare att få ett prov. Vanligtvis följde sand, gyttja, lera eller fint grus med lodet upp ur havet, men provet kunde även innehålla musslor eller något annat som gav en antydning om positionen.
Det var även bra att känna till bottenkvaliteten med tanke på ankringen. Ankarets grepp berodde på bottnen. Sandbotten var ett dåligt alternativ, och stenbottnar var inte heller att lita på, eftersom ankaret där plötsligt kunde lossna eller fastna permanent, eller så kunde ankarrepet skavas av. Kunskap om bottenkvaliteten kunde rädda fartyget. Botteninformationen angavs senare på sjökorten, och när sjöfararna började få tillgång till uppgifter om djupet och bottnens kvalitet kunde de utreda sin egen position genom att jämföra informationen från lodningen med kartuppgifterna.
Sjöfartskunskaperna började så småningom gå från att vara erfarenhetsbaserad information som styrmännen hade i huvudet till att bli allmän kunskap, för att till sist bli kartböcker och affärsverksamhet. När fartygstrafiken tilltog ökade även efterfrågan på handböcker och kartor. I bakgrunden fanns kartografin, som inleddes på 1500-talet. Tack vare den blev landkartorna mycket mera precisa, eftersom man började utarbeta kartorna utifrån mätningar (triangulering). På sjökort bestod mätningarna av lodningar, som gav information om havsbottnens topografi. Denna egenskap infördes på landkartor (så kallade militära rekognoseringskartor) först i slutet av 1700-talet.
Lodet kunde till och med användas för att göra en grov bestämning av längdgraden. På världshaven kunde man med hjälp av det ta reda på när man hade lämnat bottenlösheten och kommit till mätbara djup. Lodningen berättade när man hade kommit till en kontinentalplatta. Den information om djupet som erhållits på detta sätt gav i kombination med djupinformationen på kartorna hyfsad precision, skriver Juha Nurminen och Donald S. Johnson i sin bok Meritie.
Vattnen kring Helsingfors var länge olodade. De första uppgifterna om djupen i Finska viken finns på Lucas Waghenaers sjökort. De innehåller dock endast information om djupen vid den estniska kusten. Det finns ingen information om havsområdena kring Helsingfors. Bland forskare finns det ingen säker kunskap om huruvida Waghenaer själv besökte Finska viken. Som jag ser det är lodningsinformationen dock ett bevis på att han verkligen rörde sig i dessa vatten och själv gjorde djupmätningar.
Före Waghenaer fanns det inte en enda karta eller annat verk som tillhandahöll denna information, och det känns även osannolikt att uppgifterna skulle vara andrahandsinformation. Man kan utgå ifrån att där det fanns lodningsinformation, där fanns även Waghenaer. Det är därför möjligt att utifrån lodningarna på Waghenaers kartor rita ut en rutt som visar hur han har rört sig. Waghenaer rörde sig i Tallinnviken samt i vattnen vid Nargö, dagens Ulfsö och Vrangö och fortsatte sin resa österut ända till dagens Ekholm (Mohni på estniska). Från östra Finska viken finns inte längre någon lodningsinformation, eftersom Waghenaer uppenbarligen inte besökte dessa vatten, som är fulla med grynnor. Han har dock en del diffus andrahandsinformation från dessa områden.
Däremot finns det mycket lodningsinformation från Tallinn västerut, från Dagös och Ösels kuster samt från Rigabukten. Waghenaer lodade även i centrala Finska viken, men färdades inte längre norrut än så. Han såg dock Finlands yttersta skärgård (Finlandtsche Schaeren) vid horisonten. Där hade man inget att göra utan lots på länge än.
Källor och litteratur
Huhtamies, Mikko: Seitsemäs vyöhyke – pohjoista merihistoriaa (1200–1600). Helsinki. Siltala 2022.
Huhtamies, Mikko: Maan mitta. Maanmittauksen historia Suomessa 1633–2008. Helsinki. Maanmittauslaitos, Edita 2008.
Johnson, Donald S. ja Nurminen, Juha S.: Meritie. Navigoinnin historiaa. John Nurmisen Säätiö 2007.
Kirby, David ja Hinkkanen, Merja-Liisa: The Baltic and the North Seas. London. Routledge 2000.
Koppman, Karl (toim.): Das Seebuch. Mit einernautischen Einleitung. Bremen: Verlag von J. Kühlmann's Buchhandlung 1876.
Miekkavaara, Leena 2008: Suomi 1500-luvun kartoissa. Jyväskylä: Atlasart.
Jan Strangs Merikarttatieto: https://www.strang.fi/merikarttatieto/(Länk leder till extern tjänst)
