Helsingforsbor av medelklass åkte i stora skaror under 1900-talets första decennier till landet, men inte till stugor i dagens mening, utan till villor. Om man inte själv ägde en villa kunde man besöka släktingar eller vänner eller hyra en villa. Det var också vanligt att ta in på pensionat på den tidens all inclusive-semester. På villorna vistades man inte klädd som ett skogstroll, utan man klädde sig enligt etiketten för olika måltider. Det var fart och fläng på Helsingfors skönhets- och frisörsalonger före midsommaren år 1937, när det rådde högkonjunktur. Sportigt friluftsliv, båtutflykter och camping var också populärt, vilket å sin sida framgår ur artiklar enligt vilka man hade sålt rekordmängder av baddräkter och tält.
Arbetare firade midsommar i folkparker, koloniträdgårdar eller på föreningsägda ställen, till exempel Fårholmen. Camping var väldigt populärt, och på midsommaren restes hundratals tält bland annat på Stenudden, Rönnskär och Fölisholmen. Dagsutflykter gjordes till folkparker där övernattning inte var möjligt, exempelvis Högholmen.
Midsommaren är en gammal hednisk fest som senare har gjorts till en kyrklig högtid. Till midsommaren hör fortfarande även i stan traditioner av agrar härkomst såsom midsommarbjörkar och -brasor. Folkdanser och folkdräkter representerar det agrara, men också fosterländskhet som är en väsentlig del av midsommaren, eftersom midsommaren officiellt blev Finlands flaggas dag år 1934.
Ilta-Sanomat skriver 23.6.1934 att man har sålt rekordmånga Finlands flaggor och att Itsenäisyyden Liitto (= självständighetens förbund) ordnar flaggfester på olika håll i hela landet. Tidningen citerar förbundets anvisningar för hur man ska fira. Det är önskvärt att högtiden är kortast möjlig – ett tal får inte räcka längre än tio minuter så att publiken inte tröttas ut. Exakt klockan tolv blottar publiken sitt huvud och en ung kvinna, helst klädd i folkdräkt, räcker flaggan till en ung man som fäster den vid flagglinan och hissar upp den i flaggstången så att den inte snuddar vid marken. Sedan ska man spela Björneborgarnas marsch, men om man inte har tillgång till orkester må kören sjunga Edsången, instruerar artikeln. Efter diktuppläsning och tal utbringas ett trefaldigt leve för fosterlandet och högtidligheten avslutas med nationalhymnen.
Förutom traditionella midsommarfester fanns det i Helsingfors redan på 1930-talet mera urbant program såsom eleganta supéer med dans på restaurang. I huvudstaden kunde man gå på bio på 1930-talets midsommar, och restauranger ordnade särskilda midsommarevenemang, såsom nedanstående tidningsannonser visar. Även om samtida media upprepar berättelsen om den folktömda staden, precis som nuförtiden, så stannade ändå majoriteten av invånarna i sin hemstad över midsommaren. Till exempel enligt en dokumentärfilm från midsommaren 1964 åkte var fjärde Helsingforsbo till landet.
Att bada bastu hör utan vidare till midsommaren på landet, men i staden är det inte lika viktigt.
