Saneringens första skede 1933–1945
Förändringen i den byggda miljön i Berghäll på 1930–80-talet kan beskrivas som en sanering, där man rev det gamla trähusdominerade byggnadsbeståndet för att bygga nytt. Från 1980-talet och framåt blev bevarande sanering, där man rustade upp gamla byggnader och höjde boendestandarden, vanligare i Berghäll.
Saneringsivern slog till mot Berghäll redan i början av 1930-talet. Helsingfors byggnadsinspektör, arkitekten Harald Andersin, föreslog år 1933 i tidningen Arkkitehti att detaljplanen för ”den försummade stadsdelen” Berghäll, som tillåtit slutna kvarter, skulle saneras. Andersins saneringsförslag omfattade två alternativa förslag till omorganisering av kvarteren längs Tavastvägen. I båda förslagen öppnade sig de nya byggnaderna mot Tavastvägen, i stället för att vara slutna mot gatan. I samband med ett öppet byggande kunde man få en enhetlig solig gård, lägenheter av genomgående typ och utsikt över ”den ö- och naturrika Kronobergsfjärden”.
Vid samma tid beredde man också en ”sanering” av detaljplanen för Berghäll på stadens detaljplaneavdelning. Arkitekten Berndt Aminoff var huvudansvarig för arbetet. Man oroade sig särskilt för Linjernas framtid, eftersom området trots sina låga trähus var mycket tätbefolkat. Staden kunde främja en sanering av detaljplanen genom att fastställa striktare gränser för byggande på de tomter som såldes och göra om en del tomter som varit avsedda att bebyggas till parker (t.ex. Alli Tryggs park och Terrassparken). Majoriteten av tomterna var ändå privatägda och kunde bebyggas i enlighet med den gällande detaljplanen och byggnadsordningen.
Byggandet var livligt före vinterkriget, och det var koncentrerat till Linjerna och Torkelsbackens utkanter. I Torkelsbacken kompletterade byggnaderna de kvarter av stenhus som fanns där sedan tidigare, men i området Linjerna restes husen oftast som de första stenhusen i kvarteret i den låga trähusstaden. Till skillnad från trähusen hade de flesta av stenhusen bland annat gasspis, vattenledning, avlopp och toalett. Några hus hade en liten schaktliknande förgård (ljusgård) före den egentliga innergården. Husen byggdes huvudsakligen av byggmästare. Under krigen stod byggandet nästan stilla och många planerade projekt sköts upp eller ställdes in.
Kritik mot byggrätten och centrumplaner 1946–1954
Efter kriget fick utbyggnaden av Helsingfors stadskärna en viktig roll. Berghälls framtid var kopplad till denna utveckling. År 1948 ordnade staden en detaljplanetävling för centrum, vars viktigaste resultat var att man lade ner planerna på att fylla igen Tölöviken. Efter tävlingen utarbetades en plan för centrumområdet av arkitekterna Yrjö Lindegren och Erik Kråkström. I deras förslag (bilden) var området norr om Djurgårdsviken reserverat för byggnader för kultur och verksamhet av offentlig karaktär. Bostadsområdet Linjerna längre bort hade förnyats med nya flervåningshus som band eller punkthus i stället för trähusen och vid sidan av de äldre flervåningshusen. I planen ingick också en central led väster om banområdet. Stadsteatern (1967), Berghälls ämbetshus (1968) och Kommunernas hus (1982) samt tornhuslösningen på Andra linjen placerades ut i enlighet med riktlinjerna i förslaget.
Reformen av byggnadsordningen för Helsingfors, som gjordes för att främja funktionalismens mål, slutfördes när den nya byggnadsordningen trädde i kraft i början av 1946. För första gången minskades nu byggrätterna i stadsdelarna 1–14 med 6–33 procent beroende på tomt. Arkitekten Berndt Aminoff kritiserade redan år 1947 de stora byggrätter som fortfarande tilläts enligt byggnadsordningen. Enligt honom skulle bestämmelserna ha lett till likadant byggande som i Främre Tölö, det vill säga slutna kvarter utan gårdsflyglar, vilket gick emot funktionalismen. Aminoff fick ett brett stöd för sina tankar från andra av den tidens auktoriteter inom stadsplanering
Som svar på kritiken tillsatte stadsstyrelsen en kommitté för att se över byggnadsordningen. Den föreslog betydande inskränkningar av byggrätten för tomterna. Stadsstyrelsen föreslog dock mindre inskränkningar för fullmäktige, eftersom den ansåg att de enskilda tomtägarnas rättigheter skulle ha kränkts på ett orimligt sätt. 1954 beslöt fullmäktige att byggrätten i stadsdel 1–14 skulle minskas med 20–30 procent beroende på tomt. Byggrätterna för affärstomter ändrades inte. I expertkretsar betraktades minskningen fortfarande som otillräcklig.
Det byggdes ganska lite i Berghäll under kristiden efter kriget och under det förbud mot byggande som utfärdats i samband med att byggnadskommittén inledde sitt arbete 1950. De flesta byggnader byggdes där det tidigare stått trähus som helt eller delvis förstörts i bombningar.
Saneringsplaner och byggande med inskränkta byggrätter 1955–1960
Planeringen av saneringen fortsatte på fastighetsverkets detaljplaneavdelning. Med den nya byggrätten utarbetades ett saneringsförslag (bilden) för den sydvästra delen av Berghäll, det så kallade Främre Berghäll, som omfattar kvarteren i området Linjerna mellan Broholmsgatan och Alpgatan. Planen utarbetades sannolikt av arkitekten Anneli Wallenius, som var områdets huvudsakliga planläggare åren 1955–1980. Saneringsplanen var inte en officiellt godkänd plan, så den genomfördes genom detaljplaneändringar.
Planen bidrog i betydande grad till en förändring av området, eftersom byggandet var mycket livligt i slutet av 1950-talet och vid ingången till 1960-talet tack vare den ekonomiska tillväxten. Byggandet gynnades också av statens aravalagar som främjade bostadsbyggandet och lagar om skattelättnader som främjade produktionen av hyresbostäder, varav de senare ledde till en stor andel små bostäder bland de bostäder som byggdes. Stora projekt utanför planen vid samma tid var Berghälls ämbetshus och Cirkelhuset, som stod klara lite senare.
Stadsdelarna i Helsingfors fick sina officiella namn 1959. Samtidigt fick stadsdelen Berghäll sina nuvarande gränser, då området Broholmen, som tidigare hört till Sörnäs, anslöts till den. Linjerna och Torkelsbacken blev namn på egna delområden.
Sanering med minskad byggrätt 1961–68
Vid ingången till 1960-talet började byggandet i Berghäll väcka stark kritik. Orsaken var den stora tillåtna byggrätten, bristen på grönområden och att byggandet dominerades av små bostäder. Den 11 oktober 1961 godkände fullmäktige en ny förändring, som inskränkte byggrätten. Byggrätten för tomterna minskades, men en betydande faktor var också att hörn- och mellantomter fick lika stor byggrätt, till skillnad från i tidigare beslut om byggrätt. För att förhindra små bostäder bestämde man att lägenheternas genomsnittliga yta skulle vara minst 50 m2. Byggrätten för affärstomter minskades till samma nivå som för bostadstomter.
I enlighet med det nya beslutet utarbetade arkitekt Anneli Wallenius på detaljplaneavdelningen ett detaljplaneförslag för den 10:e och 11:e stadsdelen, där byggrätten för tomterna hade minskat, parkområdena utökats och bostädernas yta fastställts till minst 50 m2.
Byggandet under denna tid var koncentrerat till Linjerna och baserade sig huvudsakligen på det nya detaljplaneförslaget. Det mest betydande byggprojektet var Helsingfors stadsteater. Tre villor i Djurgården revs för att ge plats för den. Ett betydande planeringsobjekt var också Berghälls folkskola, där planerna på en tillbyggnad blev till renovering och ombyggnad av den gamla byggnaden. Banker, försäkringsbolag, förbund och organisationer började allt mer involveras i byggandet då de byggde kontor och även bostäder i området. Bostadshusen byggdes fortfarande huvudsakligen av företag med byggmästarbakgrund.
Saneringen fortsätter med ökad byggrätt 1969–1990
Helsingfors befolkning växte fram till 1969. I stadskärnan minskade befolkningen ändå med nästan hundratusen personer åren 1950–75, då gamla bostäder revs för att ge plats för affärsbyggnader eller gjordes om till kontor; man talade om smygkontorisering. Även i Berghäll minskade befolkningen och boendetätheten, då arbetarfamiljer flyttade från de trähus som revs till större bostäder i förorterna.
Nya ändringar i byggrätterna togs upp till behandling sedan stadsplaneringsnämnden konstaterat att de effektivitetstal som användes ledde till oenhetliga kvarter i stadskärnan och att de typiska slutna kvarteren försvann. Det var svårt att skapa en ”harmoni” med de byggnader som skulle bevaras. Enligt nämnden borde de inre delarna av kvarteren få ”ljus och utrymme för planteringar samt lek och vistelse”. I linje med dessa mål beslöt fullmäktige den 18 juni 1969 att öka byggrätten i stadsdelarna 1–8 och 10–14, och även återgå till en större byggrätt för hörntomter.
Genom planläggning och en jakt på dolda kontor på 1980-talet lyckades man stoppa kontoriseringen av bostadsområdena i centrum. Å andra sidan byggdes under åren 1970–1985 lika många lokaler för företag och förvaltning i Helsingfors centrum som i Esbo och Vanda sammanlagt. Detta märktes också som ett omfattande byggande av kontor i Berghäll. Till de mest betydande byggprojekten hörde Hagnäs metrostation och de nya ämbetshusen, Församlingarnas hus och Kommunernas hus, som byggdes längs Broholmsgatan. Från ingången till 1980-talet och framåt omfattade byggandet också iståndsättande saneringar, det vill säga renoveringar, av gamla bostadshöghus i sten med hjälp av statliga lån.
Saneringen av Berghäll avslutades i mitten av 1980-talet, då de sista trähusen och små stenhusen ersattes av nya flervåningshus. Inget av de trähus som använts som bostäder för arbetare blev kvar i Berghäll, men några trähus som använts för andra ändamål bevarades.
Källor och litteratur
Aminoff, Berndt. ”Helsingin terveyttämiskysymys”. Arkkitehti 8/1947: 109–110.
Andersin, Harald: ”Laiminlyöty kaupunginosa”. Arkkitehti 2/1933: 20–21.
Helander, Vilhelm ja Sundman, Mikael. Kenen Helsinki – raportti kantakaupungista 1970. Helsinki: WSOY 1970.
Kervanto Nevanlinna, Anja. ”Voimat jotka rakensivat Helsinkiä”. Teoksessa Helsingin historia vuodesta 1945 osa 4. Helsinki: Helsingin kaupunki ja Edita 2012.
Mäkelä, Mika. Laiminlyöty kaupunginosa – Puu-Kalliosta kivikaupungiksi 1933–1986. AtlasArt Oy 2025.
Manninen, Antti. Puretut talot – 100 tarinaa Helsingistä. Helsinki: Helsingin Sanomat 2004.
Mäkelä, Mika. ”Puu-Kallion saneeraus oli vuosikymmenten palapeli.” Kvartti 1/2015.
Mäkelä, Mika. Uudistuva Kallio – saneerauksen ihanteet ja todellisuus 1933–1986. Väitöskirja. Helsinki: Helsingin yliopisto 2022.
Nenonen, Kaija ja Toppari, Kirsti. Herrasväen ja työläisten kaupunki. Helsingin vanhoja kortteleita 2. Helsinki: Sanoma Osakeyhtiö 1983.
Siltasaaren kotikaupunkipolut(Länk leder till extern tjänst)
Kansallinen audiovisuaalinen instituutti (KAVI): Uudistuva Kallio (1962)(Länk leder till extern tjänst) .
Historia Helsingfors artiklar:
