Debutromanen Ruumiin ikävä (”Kroppens längtan”), 1930
Iiris Uurto debuterade som 25-åring år 1930 med novell- och diktsamlingen Tulta ja tuhkaa (Eld och aska). Samma år fick hon sitt litterära genombrott med debutromanen Ruumiin ikävä. Romanen är indelad i fyra kapitel och har inte översatts till svenska, men i den här artikeln används översatta citat.
Huvudpersonerna Olli och Paula Lassila har varit gifta i två år. Lassila är matematiklärare, Paula är hemmafru. De bor tillsammans på Andraegatan 38. De har ingen tjänsteflicka, utan Paula måste ensam sköta alla tunga och tröttsamma hushållssysslor. Hemmet är inte så välskött som dåtidens ideal för hemmafruar förutsatte. Paula studerade tidigare vid musikinstitutet och drömde om en karriär som sångerska, men gifte sig i stället. Arkitekten Carl-Eric Thorpe har en elegant bostad, bil och tjänsteflicka. Paula besöker honom ofta och följer med honom på bilturer.
Paula reser utomlands med Thorpe utan att berätta det för sin man; hon lämnar bara ett brev på bordet. I London dricker Paula och Thorpe vin och går i säng. Senare längtar Paula efter Thorpes beröring, men mannen är mest besvärad och förklarar att också han i Paulas ålder kände stor passion, men att han nu redan är 36 år. Paula framstår som nyckfull och barnslig i både Lassilas och Thorpes ögon. Iris Uurtos människoskildring och skildring av relationerna mellan könen hämtar näring ur den freudianska psykoanalysen, som i början av 1900-talet var en mycket modern och inflytelserik teori. Thorpe förklarar till exempel att han aldrig kan respektera eller älska någon annan kvinna än sin mor. Utöver psykoanalysen lånar Uurto också drag ur Friedrich Nietzsches kvinnosyn och den berömda sentensen om att man bör ta med sig piskan när man går till en kvinna.
Lassila utför sitt arbete mekaniskt och är frustrerad över sin hustrus frånvaro. Hemma är allt på tok, för en man kan ju inte själv bädda sin säng, lämna in sin tvätt och framför allt inte städa. Lassila driver omkring på Helsingfors gator, betraktar kvinnor och funderar. Hans tankar om kvinnor och om den egna hustrun är inte särskilt smickrande:
Det var tisdag. I ett par veckor hade han vandrat där ensam och svurit högt. Alla helvetets onda andar hade oavbrutet stått i ring omkring honom. Och de var outhärdliga. Paula var hans, skapad till njutning i hans liv, till hans dagliga bröd. Vem kan länge vara utan sitt dagliga bröd?
Medicinestuderanden Eetu Valjakka är ogift och besöker ofta familjen Lassila. Han kommer till den ensamme magister Lassila och talar länge om kvinnor och äktenskap. Valjakka får veta att Paula har rest, men menar i själva verket att hon har handlat klokt. Lassila svär att han klarar sig utan någon kvinna, men Valjakka formulerar en annons som ska införas i Hufvudstadsbladet: ”Bildad ung kvinna får plats som sköterska av en ensam ung herres hushåll. Svar med personuppgifter, helst med fotografi, t. 1. kont. sign. Hemmets skapare 124.”
Till Lassila kommer en jurist som meddelar att Paula vill skiljas. Valjakka dyker upp hos Lassila och har med sig 16 svar på tidningsannonsen. Scenen där männen går igenom dem åskådliggör klyftan mellan könen och samhällsklasserna i Finland i slutet av 1920-talet. Till hushållerska väljs Eeva, som inte är bildad men gärna slukar böckerna i magisterns bokhylla.
Förhållandet mellan Lassila och Eeva är motsägelsefullt av många skäl. Sakligt och professionellt är det åtminstone inte. Men Eeva är inte bara en undergiven och ödmjuk piga, utan kräver att Lassila ska lyssna på hennes berättelser och rör sig i bostaden som hon vill. Eeva låter magistern besöka hennes säng och hoppas få kärlek av honom. Hon kräver att magistern ska följa med henne på bio eller på promenad, men han vägrar. Eeva förstår inte att mannen utnyttjar henne sexuellt utan avsikt att binda sig, eftersom de hör till helt olika samhällsklasser. Lassila skulle inte våga visa sig med henne på en offentlig plats; någon bekant kunde ju se dem. Eeva förklarar:
Jag gråter inte för magisterns skull, även om ni skulle krossa mig i smulor. Men jag säger också det, att jag inte tar emot ert förakt. Jag har umgåtts med studenter och präster och vet att bildning inte beror på skolgång, och den bildade borde alltid vara ännu vänligare mot dem som står lägre än mot sina likar. Det är verklig bildning.
Samtidskritikerna berömde romanens träffsäkra dialog men klandrade tjänsteflickornas repliker som osannolika, eftersom en tjänare ansågs vara en enkel varelse som fanns till för bättre människor och lätt kunde förbises. Uurto har velat visa att en människas kön, ekonomiska situation och samhälleliga ställning inte utgör hela sanningen om henne. Rådande attityder och praktiker fjättrar människor och hindrar dem från att utvecklas och blomstra.
För att Eeva ska få sällskap och Lassila själv få vara i fred från hennes störande pladder hyr magistern ut sin matsal till Siiri Mikkonen, som är försäkringskontorist, alltså finare än andra kontorister, nästan lika fin som banktjänstemännen, som berättaren ironiskt uttrycker det. Mikkonen är kvinnosakskvinna, något Lassila förhåller sig hånfullt till. Mikkonen är stolt över att hon inte behöver glasögon och förklarar att det beror på att hon äter mycket smör. Varje dag måste Eeva köpa mjölk, grädde och smör åt henne, och hon förvarar sina egna matvaror på en separat hylla i skafferiet. Skildringarna av ätande och mat har en viktig roll i Ruumiin ikävä, och den samhälleliga ojämlikheten syns också i att alla inte får äta sig mätta varje dag.
Lassilas arbetsplats är den fiktiva fina samskolan Valonkoti, vars vardag berättaren först skildrar utifrån och sedan ur Lassilas perspektiv. Elevernas och lärarnas utseende kopplas samman med deras själsliga egenskaper: den magra som klär sig i svart är till exempel sträng och hård, medan den tjocka är gemytlig och snäll. Fetma var ovanligt i Finland på 1930-talet, undernäring var vanligare.
Lassila lär känna en kvinna vid namn Margit Hedman. De promenerar och går på restaurang. Där kan man få vin, trots att förbudslagen råder:
Lassila var tyst medan han åt och betraktade den andras ansikte, de där blå skuggorna under ögonen. Margit tänkte för sig själv att hon kanske inte borde ha kommit hit. Den där herrn tyckte inte om hennes sällskap. Ändå pratade hon tappert. När de hade druckit rödvin, som fyllde halva lemonadflaskan, blev Lassila enligt henne trevligare. Det kändes bra. Gammal burgunder verkar underbart på människan. De lutade sig mot läderryggstödet, berusades av att tala och se varandra i ögonen — två obekanta människor. Båda kände sin blick bli skarp och trodde sig berusa den andra med ögonen. Någonstans hördes piano och fiol, från ett annat rum.
Valjakka besöker Lassila efter en lång tid och förstår inte hans giftiga inställning. När sommaren börjar säger Eeva upp sig och reser ut på landet. Hon är i tredje månaden, men det berättar hon inte för någon. Lassila säger upp sig från sin lärartjänst. På hösten börjar han arbeta på bank. Även där tittar han på sina kvinnliga kolleger och kritiserar deras utseende i tankarna.
Vi möter Paula igen efter en lång tid, på landet i en nätgunga i en somrig trädgård. Hon blir ledsen när Eric återigen är ute och metar. Dessutom tycker hon inte alls om fisk. Ensam hemma har hon åter väldigt tråkigt. Där finns ingenting för henne att ordna eller erövra, eftersom kokerskan och tjänsteflickan har tagit hand om allt. Paula vill få all tänkbar uppmärksamhet av Eric men får den inte. Lyckligtvis är hon åtminstone gravid, vilket gläder Eric. Paula är nyckfull som ett barn men tycker inte om att Eric behandlar henne som ett sådant. Hon är till och med svartsjuk på tjänsteflickan Elsa när Eric berättar om allt Elsa har gjort och att han har gett henne dricks. Berättaren visar hur också arbetarklassen har sina egna hierarkier: Elsa har fast anställning hos familjen Thorpe, medan Ester Viitala bor i ett eländigt krypin i källarplanet och dagligen går till Kvarnen, det vill säga ”Helsingfors stads arbetsförmedlingsbyrå på västra stranden”, för att fråga efter arbete. Därifrån skickas hon några timmar till fru Thorpe för att hjälpa Elsa. Bostaden är fin, men frun behandlar henne nedlåtande. Berättarens sympatier ligger åter hos den mindre bemedlade:
Ett litet skratt hördes. Ester upprepade: Kaffe åt den här städerskan. — Det sårade en smula. Nog hade hon gått handelsskola och arbetat i butik, nog hade hon bott också i en god familj. Hon visste att människor kan tala behagligt och värdigt med varandra. Äta sig mätta. Gå och lägga sig i tid, använda nattlinne. Som Martta Salmi, som alltid satt i nattlinne i sin säng och läste Nyyrikki. Så fina hem människor har. Sådan luft som rökelse. Usch — så föraktad och dålig man är när man har en sladdrig jacka, slitna skor och tjocka strumpor. Som om man vore skapad till att vara grov, klumpig och långsam. Man plågar riktigt sig själv. Jag är kanske tjockare än den där frun, fastän jag är så här mager. Men hon har ju en sådan kroppsnära klänning, alldeles slickad längs huden, med vida svängande fållar, vitt skinn runtom. Hennes man köper allt åt henne, och för vilken förtjänst? För vilken förtjänst — samma maskineri som hos varje käring.
När det har gått två veckor sedan sonen föddes ordnar paret Thorpe en bjudning för sina vänner. Paula är fruktansvärt trött och mår dåligt, eftersom hon har en åtsittande korsett. Gästerna går ganska snart. Thorpe klandrar Paula för att hon använder korsett, men Paula måste förstås se moderiktigt smal ut också genast efter förlossningen.
Lassila går till Poly för att dansa. Än en gång talar han objektifierande om kvinnorna där tillsammans med de andra männen. Nästa dag ser han oväntat Paula vid Stockmann. Trots Paulas protester leder Lassila henne till en hyresbil och uppger sin adress. Väl framme våldtar Lassila sin före detta hustru och förklarar efteråt att han inte kunde hjälpa det, en man kan ju förlora förståndet.
Flera månader senare ringer Thorpe till Lassila och berättar att Paula är på Ensi sjukhus vid Havsgatan. Hennes tillstånd är kritiskt och hon har krävt att Lassila ska komma dit. Lassila vägrar. Thorpe kör med hyrbil till Lassila och kräver att han följer med.
Lassila följde med, han var som slagen när han hörde att det gällde förlossningskliniken. Thorpe var så rasande att han inte kunde tala. Han var minst lika arg på Paula som på den där oanständiga mannen som han måste sitta i samma bil med.
Paula vet att hon ska dö och vill berätta för Lassila att han är barnets far, så att Lassila kan ordna vård för barnet. Men förutom Paula dör också barnet.
Romanens berättande är färgstarkt och levande ända fram till det dramatiska och olyckliga slutet. Varför har den inte blivit pjäs eller film? Och varför har den inte översatts? Hur som helst, lämpar den sig väl för analys ur många olika perspektiv.
Ruumiin ikävä (1930) fick på sin tid ett motsägelsefullt mottagande. Den säkra människoskildringen berömdes, men frispråkigheten väckte bävan: ”Iris Uurto är en litterär kirurg som skär i människor med hård och föraktfull ironi i blicken”, skrev kritikern i Uusi Suomi (6.12.1930, s. 21).
Alla recensenter lade inte märke till eller uppskattade Iris Uurtos humor och ironi. En del kritiserade mängden bifigurer och detaljer och ansåg att den direkta skildringen av sexualitet var betänklig med tanke på moral och god smak. Till och med romanens omslag väckte anstöt, även om det för en nutida betraktare ter sig helt oskyldigt. I enlighet med tidens sed bedömdes verket ofta i relation till författarens kön: stilen ansågs vara ovanligt saklig och modig för en kvinna, men å andra sidan också grov. Man förundrade sig också över författarinnans förmåga att skriva trovärdigt om en mans själsliv, eftersom kvinnor och män ansågs vara varandras motsatser. Enligt vissa kritiker fanns det alltför många bifigurer och de förblev lösryckta, men enligt min mening är deras uppgift att föra in nya tonfall i berättelsen och åskådliggöra att det i en storstad finns många slags människor. De är en del av berättelsens samhälleliga och kulturella landskap på samma sätt som skildringarna av gator och platser.
I vissa ideologiska publikationer bedömdes litteratur i första hand i relation till en viss ideologi. I kristna publikationer, såsom Heräävä nuoriso (sv. Den vaknande ungdomen), ansåg man att litteratur som skildrade moraliskt tvivelaktiga händelser hade en förödande inverkan på läsarna. I Kevätvyöry ("Vårlavin"), som var ”de finskspråkiga skribenternas vårpublikation i Sovjetunionen”, visste man att den moderna litteraturen uttryckte det kapitalistiska samhällets förfall, och en lång rad verk skälldes ut.
Men Ruumiin ikävä fick också oreserverat beröm. Författaren och essäisten Olavi Paavolainen skrev till exempel en hyllande recension i Helsingin Sanomat 30.11.1930 under rubriken Den segerrika kvinnan. Paavolainen var dock, vid sidan av sin vän Mika Waltari, en banbrytare inom modernismen.
Uppmärksamhet fick Ruumiin ikävä i varje fall, för snart kom både en andra och en tredje upplaga. Tydligen gav verket upphov till efterföljare, eller också fogades det helt enkelt in i de unga författarnas Helsingforslitteratur, vars startskott var Mika Waltaris genombrottsroman Suuri illusioni (1928, Den stora illusionen 1930), och som skämttidningen Tuulispää blev ivrig att parodiera:
Kypsyminen (1935)
Romanen Kypsyminen (”Mognad”), som kom ut fem år senare, väckte inte samma uppståndelse, men också den trycktes i tre upplagor på kort tid. Det är en synnerligen intressant samtidsskildring, som bland annat innehåller skildringar av julfirande, den byråkrati som möter en arbetslös och ett läkarbesök. Läsaren får också information om bland annat boendeförhållanden och en students försörjning i Helsingfors i början av 1930-talet. Ofta tänker läsaren: Se där, redan på den tiden. Romanen översattes till svenska av Olof Enckell och utkom år 1936 under titeln Farväl Maria.
Romanen beskriver i högre grad sin tids sociala, ideologiska och moraliska miljö än den fysiska. Huvudpersonen är studenten Lauri Pallas, som har ett förhållande med den 30-åriga Maria, som delar bostad med fröken Reiman. Lauri föraktar sin styvmor, fru Pallas, som är hemmafru och mor till sex egna barn och två barn som hennes man har sedan tidigare. I början av boken lämnar herr Pallas sin familj och flyttar in hos fru Berg. Han betalar visserligen underhåll till sin hustru, men det gör han brevledes, eftersom han inte vill träffa henne.
Fru Pallas är skakad över sin mans beteende:
Onaturligt, alldeles onaturligt. Ett sådant stort ansvarslöst beteende hos en bildad människa. Om någon halvt bildad behandlade sitt hem så, vore det förståeligt, men han, en bildad, godhjärtad man. Han måste vara abnorm på något sätt, abnorm, åt det hållet.Tanken på att hennes man var abnorm åt det hållet fyllde i samma stund hela hennes sinne med sin förfärlighet; för henne fanns där något lika hemskt som om hon hade konstaterat om sin man: homosexuell.I samma stund tröstade och försvarade denna förfärlighet henne en smula; hennes gränslösa bitterhet blev utan tårar. Och hennes hjärta skulle inte heller ha funnit några tårar, för hon hade aldrig hunnit gråta i sitt äktenskap.
Kanske tänkte Iris Uurto själv inte så om homosexuella, men avsnittet ovan hör samman med den konservativa och naiva fru Pallas. Intressant nog tog samtidens kritiker inte fasta på homosexualitetstemat. Signe Stenbäck-Lönnberg, som nagelfar boken i tidskriften Astra, menar endast att fru Pallas och pastorskan som skyndar till för att trösta henne snarast hittar på mannens abnormitet som en förklaring till det inträffade; homosexualitet var ju inget salongsmässigt samtalsämne vid den tiden. Recensenten nämner fru Pallas fetma tre gånger på ett sätt som i dag skulle uppfattas som kränkande, till exempel: ”Och så får han då börja från början och komma till rätta med den fettomslutna infantilism den lagliga hustrun på dygdens väg bjuder honom.” (Astra 1.3.1936, 13)
Lauri tillbringar en kväll hos Maria och fröken Reiman. De samtalar om vad var och en önskar sig. Maria skulle vilja ha många böcker och resor i sitt liv. Fröken Reiman säger till Maria:
Jag känner en rik man, fruktansvärt rik; du borde se till att gifta dig med honom. Du behöver inte alls tänka att det skulle finnas något motbjudande i det, han är nämligen homosexuell, men han behöver en hustru till namnet för att få vara mera i fred. Tänk så lysande du kunde få det; du skulle inte behöva uppfylla några hustruliga plikter, han är en behaglig och human man, du skulle ibland gå vid hans sida, och du skulle ha alla en rik hustrus rättigheter; du kunde gå och beställa första upplagan av Kanervala och på våren resa till Italien för att se på gamla platser..
Romanens unga och vidsynta personer förhåller sig praktiskt till äktenskapet, inte romantiskt. De förstår att det är en samhällelig institution som inte bör blandas ihop med romantisk och erotisk kärlek.
Fru Berg är bildad, spirituell, vidsynt och humoristisk. Hon levde tidigare ett liv i överflöd som hustru till en rik officer, men tröttnade bland annat på att hennes man aldrig gjorde någonting själv utan fåfängt och självgott lät tjänstefolket springa i onödan. När mannen inte gick med på skilsmässa, pressade frun honom listigt genom att hota med att förneka att han var far till barnen. Mannen var ytterst handlingsförlamad – ”Att en kvinna alltid måste vara starkare än en man”, klagade hon då. (s. 184)
Fru Pallas är en biperson i romanen men, med litteraturvetenskapliga begrepp, ett motiv. Hennes svartsjuka och neurotiska gestalt uttrycker en gammaldags patriarkal kvinnlighet. När fru Bergs döttrar undrar varför herr Pallas är hos dem och inte hemma, förklarar fru Berg att fru Pallas ”kan få förfärliga anfall till och med mitt i natten, efter teatern, eller ute på gatan. Dessutom storstädar hon varje dag”.
Iris Uurto behandlar samhälleliga missförhållanden men predikar inte. I en tid då litteraturen var uppdelad i politiska läger stämplades hon som vänsterorienterad, men hon var snarare pacifist och humanist.
Den okända Iris Uurto
Iris Uurto var ett konstnärsnamn bakom vilket Lyyli Ester Ripatti, född Mielonen, dolde sig. Hon föddes den 28 januari 1905 i Södra Savolax under enkla förhållanden och flyttade till Helsingfors i hopp om ett bättre liv, liksom många andra. Skrivandet fascinerade henne redan som barn. Hon gifte sig med August Ripatti, som hade inlett sin författarbana under namnet Aku Rautala. Iris Uurto blev änka vid 26 års ålder, när hennes man dog efter att ha blivit påkörd av en spårvagn i Hagnäs. De hade ett barn. Uurto gav inga intervjuer och längtade inte efter offentlighet. Ibland vistades hon långa perioder utomlands och isolerade sig från andra människor.
Iris Uurtos son Aku-Kimmo Ripatti (1931–1994) var lärare, journalist och författare. Hans sista arbete blev romanen Iris (1988), som bygger på en dagbok från 1919 som hittades i boden på Iris Uurtos hemgård. Iris Uurto förblev avlägsen för sin son, eftersom han huvudsakligen växte upp i moderns barndomshem.
Källor
Aamulehti 23.1.1931, s. 5 Ruumiin ikävä.(Länk leder till extern tjänst)
Ajan Sana 17.11.1930, s. 5.(Länk leder till extern tjänst)
Helsingin Sanomat 30.11.1930, s. 16.(Länk leder till extern tjänst)
Heräävä nuoriso No 1, 1.1.1938, s. 130. (Länk leder till extern tjänst)
Kirjallisuuslehti 18–24, 1.12.1935, s. 124–126. Kypsyminen.(Länk leder till extern tjänst)
Lotta-Svärd 15.11.1935, s. 16.(Länk leder till extern tjänst)
Nya Argus no 13, 1.8.1931, s. 10.(Länk leder till extern tjänst)
Oksanen, Kimmo: Kirjailija Iris Uurto Ruumiin ikävän ja viisauden kertoja. Kuolleita. Helsingin Sanomat 6.4.1994.
Ruovesi no 2, 7.1.1931, s. 3–4.(Länk leder till extern tjänst)
Uusi Suomi 6.12.1930, s. 21.(Länk leder till extern tjänst)
Valvoja-Aika 1.1.1935, s. 61–62.(Länk leder till extern tjänst)
