Skomakarböle och dess omgivning
Skomakarböle, på finska Suutarinkylä, var en av de äldsta byarna i Helsinge socken och låg strax intill kyrkobyn. Den gamla landskommunens kyrkoby ligger fortfarande där, på andra sidan Kervo å. I Kervo å finns kyrkobyns gamla kvarn som har stått där åtminstone från och med 1500-talet. Bredvid den finns en damm och nedanför den Kyrkobyforsen. I dammen finns en fisktrappa och en del av dammen ska ännu rivas så att vandringsfiskar kan röra sig ännu bättre i framtiden.
Skomakarböle nämns i dokument för första gången med namnet Böleby 1517 och med namnet Skomakarböle 1523. År 1540 bodde fem bönder i byn: Hinrik Pärsson, Poll Henriksson, Erick Halvarsson, Jöns Bänctsson och Olof Olofsson. Det är oklart om någon av dem var en skomakare eller om en skomakare tidigare hade bott i byn. Hur som helst fanns det år 1708 fyra hus i byn vars namn har bevarats i gatunamnen Halvarsstigen (Halvars), Hannusasvägen och -stigen (Hannusas), Bengtsvägen och -stigen (Bengts) och Böstasvägen (Böstas) samt ytterligare Kortmansvägen (Kortmans) en bit österut. Husen fanns på ungefär samma platser där gatorna numera finns.
Söder om byns centrum, bredvid den nuvarande rondellen vid den nuvarande parken fanns Lästbackens avrättningsplats. Naturligtvis tror man att det spökar där. De kriminella som skulle bli avrättade väntade på sin tur vid den nuvarande korsningen mellan Lidmalmsvägen och Kyttlandsstigen. Liken begravdes i Ödetsängen, ett sandhaltigt område som fanns vid den nuvarande lågstadieskolan Siltamäen ala-aste. Området hade ofta namnet Lidamalmen på grund av dess plågsamma historia. När Finland i början av 1800-talet hamnade under ryskt styre, gick dödsstraff till historien.
Lite norr om Skomakarböle, vid norra ändan av den nuvarande Skomakarbölevägen vid Himlavalvet, fanns Skäggas gård, som hörde till byn Dickursby och som senare har hetat Lillskäggas, Erikas och Nystuga. Gränsen mellan Dickursby och Skomakarböle fanns ungefär på samma plats där Ring III korsar Kervo å, diagonalt norr om Parkstads nuvarande station.
De södra delarna av den nuvarande stadsdelen Skomakarböle hörde till byn Staffansby. Strax intill byarnas gräns, på samma plats där den gamla riksvägen (nuvarande Kyrkobystigen) numera korsar Kervo å, fanns Brobacka gård. Lite söderut i närheten av sammanflödet mellan Vanda å och Kervo å fanns Backas tjänstebostad eller boställe. Hela nejden var tämligen jämn och bestod för det mesta av åkermark, men i mitten av den fanns ett skogsområde som hörde till Backas boställe. Skogen finns fortfarande till en stor del kvar och kallas för Boställsskogen.
Från ett gästgiveri till en boendeenhet
Lite norr om Skomakarböle, vid norra ändan av den nuvarande Skomakarbölevägen vid Himlavalvet, fanns Skäggas gård, som hörde till byn Dickursby och som senare har hetat Lillskäggas, Erikas och Nystuga. Gränsen mellan Dickursby och Skomakarböle fanns ungefär på samma plats där Ring III korsar Kervo å, diagonalt norr om Parkstads nuvarande station.
De södra delarna av den nuvarande stadsdelen Skomakarböle hörde till byn Staffansby. Strax intill byarnas gräns, på samma plats där den gamla riksvägen (nuvarande Kyrkobystigen) numera korsar Kervo å, fanns Brobacka gård. Lite söderut i närheten av sammanflödet mellan Vanda å och Kervo å fanns Backas tjänstebostad eller boställe. Hela nejden var tämligen jämn och bestod för det mesta av åkermark, men i mitten av den fanns ett skogsområde som hörde till Backas boställe. Skogen finns fortfarande till en stor del kvar och kallas för Boställsskogen.
År 1888 byggde man bredvid Brobacka vid den nuvarande Åkerbyvägen ett fattighus eller kommunalhem, det vill säga en vårdinrättning för sockens fattiga föräldralösa barn, äldre, funktionshindrade och personer med psykiska problem. I anslutning till inrättningen byggdes en ladugård och andra ekonomibyggnader, där också de boende arbetade. Med tiden behövde kommunalhemmet mer utrymme, och 1929 byggde man ett mentalsjukhus i närheten av det vid den nuvarande Bollbackavägen. Inrättningarnas verksamhet utvecklades och ändrades under årtiondenas lopp. I byggnaderna har funnits bland annat ett barnhem, en arbetsanstalt, ett barnsjukhus, en boendeenhet, en alkoholistanstalt och ett servicehem för äldre. År 1970 byggdes Parkkila-huset på andra sidan Bollbackavägen för personer med missbruksproblem. Numera används det gamla kommunalhemmets lokaler av stadens funktionshinderservice, det gamla mentalsjukhuset har omvandlats till bostäder och på platsen för det rivna Parkkila-huset finns en rusmedelsfri boendeenhet.
På 1900-talet försörjde man sig både i Skomakarböle och en bit söderut i Staffansby allt mer på trädgårdsodling. Gamla stamfastigheter styckades av till mindre gårdar och lotter, där man odlade grönsaker, kryddor och blommor för stadsborna i Helsingfors. Ungefär där var de nuvarande vägarna Örtagårdsvägen och Högsvedsvägen finns byggdes mellan världskrigen en husgrupp som liknade en by och fick namnet Norrby, Pohjankylä.
Öster om Boställsskogen och norr om Mosabacka fanns länge bara åkrar. Parkstads station fanns lite mer norrut än i dag och vid den fanns några hus också väster om banan. År 1926 grundade man i Skomakarböle, i närheten av Parkstads station, statens försöksstation för svinuppfödning som var verksam där i drygt fyrtio år. År 1968 flyttade den till Hyvinge.
En stadsdel i Helsingfors
I den stora kommunsammanslagningen 1946 inkorporerades bland annat Staffansby, Skomakarböle och den södra delen av Dickursby med Helsingfors stad. Gränsen mellan kommunerna gick längs Kervo å och böjdes av mot banan lite söder om Dickursby färgfabrik och centrumet.
Airam Oy var och är en finländsk lamptillverkare och hade en fabrik i Rödbergen. Under fortsättningskriget 1944 byggde Airam en ny fabrik i Skomakarböle, strax före den stora kommunsammanslagningen. Under de bästa tiderna sysselsatte fabriken över tusen personer, men med tiden gick glödlampor till historien och lampfabriken stängdes i slutet av 2017. Airams fabriksbyggnader finns fortfarande kvar och används av andra företag.
Gatan som ledde till lampfabriken hette naturligtvis Lampvägen, och de närliggande gatorna fick namn som Lyktvägen, Ljusbågen och andra lämpliga namn. I området började också drivas annan industri, till en början i liten skala och mellan 1980-talet och 2000-talet allt mer. Kaso Oy, som började med att tillverka kassaskåp, flyttade till Skomakarböle på 1960-talet och är fortfarande verksamt där. Dessutom fanns Sadolinin Painoväritehdas Ab länge i området. Vissa företag har kommit till området och slutat eller flyttat bort, medan exempelvis Etola och Sjömans lyftanordningsföretag fortfarande är verksamma där.
I början av 1960-talet började man bygga en ringväg runt Helsingfors. Avsnittet från Helsinge kyrkoby till Håkansböle blev färdigt 1963. Till en början var Ringvägen en tvåfilig landsväg. Vägen fick senare namnet Ring III när man började planera andra ringvägar – Ring II skulle ha gått vid den nuvarande gränsen mellan Lidmalmen och Staffansby, men byggdes aldrig. År 1974 fick Ringvägen en till körbana, varvid den numera fyrfiliga vägen tydligt avskilde Nedre Dickursby till ett separat, allt mindre område mellan Ringvägen och Kervo å.
Från Norrby till Lidmalmen
Efter andra världskriget fortsatte byggandet i den norra delen av Staffansby. I Norrby byggdes frontmannahus på Nyröjarvägen, Högsvedsgränden och Högsvedsvägen. Utöver frontmannahusen byggdes även nya hus på bägge sidorna av Örtagårdsvägen och norrut, också på Skomakarböles sida vid det gamla byacentrumet.
Skomakarbölevägen och Staffansbyvägen byggdes i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, när de gamla farlederna inte längre var tillräckliga för genomfartstrafiken. Området mellan dessa vägar och Boställsskogen gjordes år 1984 till ett delområde som delvis hör till Staffansby stadsdel, delvis till Skomakarböle stadsdel. Namnet Norrby användes inte längre och det nya området började kallas för Lidmalmen. Områdets svenska namn härstammar från Lidamalmens gamla avrättningsplats, men på finska nöjde man sig med ett mer återhållsamt namn, Töyrynummi.
På 1980- och 1990-talet började man bygga allt tätare i Lidmalmen. Åkrarna och trädgårdslanden fick väja för husen och husbolagen och på gamla tomter byggdes ännu fler hus. Husen bildar ofta stora bolag, men det finns också många enskilda hus. Av de gamla trädgårdsodlingarna på området återstår ännu en kommersiell trädgård. Områdesindelningen i Lidmalmen är något konstig: Lidmalmen är ett enhetligt delområde, men gränsen mellan stadsdelarna Staffansby och Skomakarböle slingrar sig på ett rätt överraskande sätt inom det.
Brobacka och övriga Skomakarböle
Strax efter kriget började man bygga småhus vid Kervo å mynning, och det bostadsområde som uppstod till följd av byggandet började kallas för Siltamäki på finska och Brobacka på svenska. På 1960-talet byggdes hus även norr om de gamla husen i Skomakarböle. Vid den nuvarande Polstjärnevägen och omkring Vattumansvägen byggdes Skomakarböles nya egnahemsområde.
När staden hela tiden växte började man planera höghus i Brobacka. Byggandet av den nya höghusförorten inleddes 1967. Brobacka byggdes inte till en skogsförort med gator som följer terrängen i enlighet med dittillsvarande ideal, utan det nya idealet var en stadsförort eller kompakt stad. Nu ville man bygga en tätare förort än tidigare, med en klart rektangulär detaljplan. Brobacka planerades till en riktig exemplarisk förort, där det endast byggdes höghus med högst tre våningar och husen placerades glest. Dessutom planerade man inte bara parkeringsplatserna noggrant utan också parkområdena, gårdarna och lekplatserna för barn. I modellförorten byggdes naturligtvis också ett köpcentrum. Köpcentrumet är ännu i bruk på 2020-talet, men på dess plats planeras något annat.
Söder om höghusförorten byggdes för det mesta småhöghus, låga hus med två eller kanske tre våningar. Flera små hus bildar vanligtvis ett stort bolag i en parkliknande miljö. Under detta årtusende har det även byggts några höga höghus i områdets södra del vid Staffansbyvägen.
Mellan bostadsområdena i Brobacka och Kervo å har man iståndsatt ett stort parkområde som också omfattar en idrottspark. Direkt norr om höghusen i Brobacka finns det en damm och en uppdämningsbassäng i Kervo å samt en gammal kvarn på Vandas sida. I dammen finns också en fisktrappa och nedanför kvarnen den fina Kyrkobyforsen.
Byggandet av egnahemshus och radhus ökade till öst, nordöst och norr om höghusförorten särskilt på 1980-talet. På 1990-talet hade de gamla åkrarna och skogarna redan bebyggts helt och de återstående planlades och iståndsattes till parker. Från och med 1960-talet började stora radhusbolag byggda av byggbolag och även bolag med småhus bli vanligare. De största av dem är som små byar. Dessutom byggde man fler hus på tomter i redan byggda områden. Området kallas i allmänhet Skomakarböle, eftersom man inte upplever att det hör till Brobacka.
Från svingårdsåkrar till Stapelstaden
Parkstad var ett område öster om banan, men dess station fanns på banans västra sida. I närheten av stationen fanns sedan tidigare några hus, och mellan Parkstads station och Airams nya fabrik byggdes ett stort antal nya egnahemshus på 1950-talet. Området hade hört till Dickursby och hette nu Nedre Dickursby, om än man troligen har pratat om Parkstad i närheten av Parkstads station även på banans västra sida.
Efter att svingården hade flyttat bort, började man planera en ny förort söder om Nedre Dickursby. Planen var att bygga en ny höghusförort och samtidigt ett nytt centrum för Parkstad. Nu ansåg man alltså att också området väster om banan hörde till Parkstad. Parkstads station flyttades söder om den nuvarande Arttolavägen till sin nuvarande plats 1978 och samtidigt byggdes ett helt nytt område väster om stationen och banan.
Gatorna i området fick namn ur gammal stadsvokabulär – bland namnen fanns Brandvaktsvägen, Kämnersvägen (kämnärsrätten behandlade tvistemål i städer) och Stapelstadsvägen (stapelstäderna hade rätt att handla med utlandet på 1700-talet). Stapelstadsvägen var och är den viktigaste infartsleden till den nya förorten och kantar området i norr och öst. Den nya stadsdelen var klart olik Parkstad på andra sidan banan, och å andra sidan visste människorna inte riktigt vad ’stapelstad’ betydde. Således började människorna kalla sitt eget område för Stapelstaden enligt gatan. Namnet som folket gav blev senare också områdets offentliga namn: Stapelstaden.
Den nya förorten byggdes till största delen på 1970-talet till ett tätt område som är genomkorsat av gågator och där bilarna parkeras på separata parkeringsplatser och husens gårdar är helt reserverade för människor och planteringar. I området byggdes också parker och senare även en idrottspark mellan Stapelstaden och Mosabacka. Den gamla svingårdsbyggnaden fanns ännu kvar på 1970-talet och höjden bredvid den fick snart namnet Svingårdsskogen. Områdets officiella namn blev ”Stapelstadens skog”. Ingen använde dock namnet och platsen fick därför ett nytt officiellt namn, Svingårdsbacken. På svingårdens plats finns numera daghemmet Päiväkoti Minttu.
Stapelstaden byggdes ganska snabbt, men man har ändå fortsatt att bygga där fram till i dag. Bredvid stationen har byggts högre hus och längre bort lägre hus. Bosättningen har spridit sig västerut ända till Skomakarböle industriområde. I söder finns det bara en smal parkremsa mellan Stapelstaden och Mosabackas område norr om Mosabackabågen – även den hör till Stapelstaden enligt delområdesindelningen. Området norr om Mosabackabågen ända till Landtullsparken hör till Mosabacka stadsdel men till Stapelstadens delområde och distrikt.
Den gamla stationsbyggnaden norr om Stapelstadsvägen blev tom och revs slutligen 2001. I övrigt fortsatte byggandet i området och det började vara ett relativt tätbyggt småhusområde på 1980-talet. Ring III delade upp området i två delar på 1970-talet och området söder om det hörde inte längre till Nedre Dickursby. Invånarna började kalla områdets västra del Skomakarböle och den östra delen kopplades först till Parkstad och sedan till Stapelstaden. Officiellt hör både området söder om Ring III och området mellan industriområdet och banan till Skomakarböle stadsdel och till delområdet Stapelstaden, men är en del av Parkstads distrikt.
Nedre Dickursby syftar numera endast på området utanför Ring III som nuförtiden officiellt också hör till Stapelstaden. Det fanns inte många hus där tidigare, men området blev ganska tätbebyggt kring millennieskiftet. Där byggdes utöver bostäder även företagslokaler och en servicestation. Shell-stationen i Nedre Dickursby är rentav en historisk servicestation: Finlands skidlandslags medicinväska glömdes där 2001 och väskans innehåll ledde till den stora dopingskandalen under världsmästerskapstävlingen i nordisk skidsport. Under 2005–2006 talade man om att ansluta Nedre Dickursby till Vanda, då Vanda centrum finns strax på andra sidan ån. Invånarna ville dock bli kvar i Helsingfors.
Som två stadsdelar
Numera är Skomakarböle i stort sett fullbyggt, som en färdig stadsdel. Området är inte särskilt enhetligt och på basis av hur invånarna pratar kan man i stället för de tre officiella området urskilja fem olika områden. Det västligaste området är då Brobacka, på finskt talspråk Siltis, och bredvid det finns Lidmalmen, Töyris. Öster om Lidmalmen finns Stapelstaden, eller Tapuli, och till nordöst om Brobacka på båda sidorna av industriområdet finns Skomakarböle, Sutku, och bakom Ring III Nedre Dickursby. Området kan också betraktas som två områden, Brobacka-Skomakarböle och Stapelstaden. Bägge bildar en ganska naturlig helhet, den ena mot Staffansslätten och Tusbyvägen, den andra mot Parkstad och järnvägen. I båda områdena finns småhöghusområden, radhus och egnahemshus kring en höghusförort, båda har parker och en idrottspark samt egna skolor och andra tjänster. Det finns många slags hus från en lång tidsperiod – från slutet av 1800-talet till 2000-talets första årtionden. Bland byggnaderna finns lantgårdars gamla huvudbyggnader och ekonomibyggnader, frontmannahus, betongelementhus från 1970-talet och rödtegelhus från 1980-talet samt allt annat som byggts under en lång tid.
Källor
Brobacka. Sivustolla Norr om Stan rf (Länk leder till extern tjänst)
Helsingin kadunnimet. Toinen korjattu paino. Helsingin Kaupungin julkaisuja 24, Helsinki 1981.
Litzén, Aulikki & Vuori, Jukka: Helsingin maalaiskunnan historia 1865–1945. Kunnallishallinnon uudistuksesta suureen alueliitokseen. Vantaan kaupungin juuret. Vantaan kaupunki, Vantaa 1997.
Matapupu-alueen kansalaishistoria(Länk leder till extern tjänst)
Salovaara, Hannu: Puutarhatiet osa 4: Yksi puutarhoista jäljellä. Sivustossa Tarinoita Tapaninvainiosta(Länk leder till extern tjänst) .
