Den dyrbaraste och bästa egendomen – Nyland, Helsingfors och skogarna på 1700-talet

År 1850 utkom lantmäteridirektör C. W. Gyldens karta över skogarnas tillstånd i Finland. Detta var den första så kallade temakartan i Finland, det vill säga en karta som beskriver ett visst fenomens geografiska förekomst och variation. Enligt skogshistorikern Tapani Tasanen åskådliggör den tydligt hur svedjebruket, tjärbränningen, sågindustrin och andra långvariga former av skogsbruk påverkat skogarnas tillstånd. Kartan baserade sig på den information som lantmätarna samlat in i terrängen. Skogstillgångarna angavs med olika färger, från rött till blått. Rött betydde total avskogning, medan blått betydde att det fanns rikligt med grova träd. Mellan dessa fanns fyra färger. Helsingfors och Nylands kust från Lovisa till Hangö var markerad med brunt: där fanns mycket ved och måttligt med byggvirke men det rådde brist på grova träd. Enligt den tidens myndigheter hade de stora stockträden försvunnit från Nylands kust. Den bakomliggande orsaken var att hela den materiella kulturen baserade sig på trä, och att förbrukningen av trä ökade särskilt på 1700-talet. När man ser på hela landet fanns röda områden i de gamla tjärbränningsområdena i Uleåborg och Vasa samt i söder i områdena med stor förbrukning i Åboregionen och särskilt i det så kallade Gamla Finland, som tillhörde Ryssland åren 1743–1812 och där sågarna – till skillnad från i det övriga Finland – fick verka nästan utan restriktioner.

Tjärbränning, husbehovssågning och skärgårdskrig slet på skogen

Nylands skogar förbrukades på 1500-talet genom tjärbränning, svedjebruk samt husbehovssågning och kronans sågkvarnar (se texten Skärgårdsstaden ). Helsingfors, som grundats av Gustav Vasa vid Vanda ås mynning 1550, blev Finlands första tjärstad, skriver Seppo Aalto. Svedjebruk idkades på 1500-talet i stadens utkanter, till exempel i Tölö och i skärgården (Svedjeholmen). Tjärbränningen och svedjebruket fick skulden för avskogningen, och de begränsades och övervakades. Den ekonomiska politiken på 1600-talet gynnade järnbruken, och man ville trygga deras tillgång till trä.

Sågkvarnen på kungsgården i Helsingfors, som var verksam en tid på 1550-talet (benämningen såg började användas först på 1800-talet), var kronans första sågkvarn i Finland. Såväl tjärbränningen som kronans sågkvarn blev kortlivade i Helsingfors, vilket pekar på de orealistiska ekonomiska förhoppningar som ställdes på staden. Bönderna och adeln hade många sågkvarnar i Nyland, men de sågade mest för eget bruk och för specifika ändamål, som ett skepp som skulle byggas. De baserade sig på en teknik med grova sågblad, som var långsamma och producerade mycket sågspån. Sågat virke exporterades sällan längre än till Tallinn.

Exporten av virke kom igång på 1680-talet. Hugget och också en del sågat virke började exporteras från Finland via Öresund till Nordsjön. Förbrukningen av skogen – ibland direkt slöseri – blev ett betydande problem i början av 1700-talet. Enligt samtida vittnesmål hade i synnerhet krigen i början av 1700-talet förstört skogarna och skadat miljön längs kusten. Stora nordiska kriget och lilla ofreden var kustkrig. Fiendens fartygstrafik i skärgården, avverkning av träd längs kusten, pålning och undervattenshinder i naturhamnar ledde till att skogarna vid stränderna skövlades, naturhamnar förstördes och fiskstim skrämdes bort. 

Exportsågarna och Sveaborg ökade konsumtionen

I början av 1700-talet började man hugga balkar för export i Helsinge socken. Balkarna var Helsingfors första betydande exportprodukt av trä. I Holland sågades balkarna till bräder eller användes som sådana för att förstärka kanalernas kanter. Skeppsmasken, som förstörde trä, ökade efterfrågan. Denna handel med balkar var inkomstbringande för bönderna, men slet för hårt på skogarna och varade bara i ett par decennier. Förbrukningen av trä ökade kraftigt på 1720-talet då handelssågarna började använda så kallad finbladig teknik. De finbladiga sågarna var effektiva och sparade på materialet. Handelssågarnas produktion gick på export. År 1747 började man bygga Sveaborgs fästning och en skärgårdsflotta i skydd av den. För bygget och skeppen behövdes mycket virke. I området runtomkring började det märkas att skogen utarmades. Man fruktade att den skulle ta slut, eftersom man inte ännu hade någon helhetsbild.

Avstånden bromsade förbrukningen

Den tidens tankar om att skogen kunde ta slut var överdrivna, men inte ogrundade när man såg till tillgången på virke. Finland hade skog, men en stor del av den var långt från vattendrag. Bönderna kunde transportera stockar till sågarna, men inte hur långa sträckor som helst. Till Naarkoski såg i Borgå transporterades stockar fem mil längs vattendrag. Helsinge sockens såg i Tolkby fick inte tillräckligt med tallstockar på grund av svårigheterna att transportera dem, vilket kompenserades med granstockar. Om vattenvägarna inte var framkomliga användes landsvägarna. Bönderna i Forsby, Pernå transporterade stockar 2–2,5 mil, alltså ungefär 20 km. Enligt en rapport av Ulrik Rudenschöld, tjänsteman vid kommerskollegiet som reste runt i Finland 1738–1741, kunde bönderna göra två resor per dag för transport av stockar och transportera två stockar per resa (se texten Flodpärlmusslan, Finlands ekonomi och Helsingfors (1500–1800) ). Transport landvägen var möjlig endast vintertid, när vintervägarna var i bruk. Bra virke skulle enligt den traditionella uppfattningen fällas i januari eller februari, när det var torrt. Fagerö vindsåg i Sibbo var ett logistiskt undantag. Stockarna bogserades till kvarnen som stod på en konstgjord ö i Sibbofjärden. (Texten Sibbos Atlantis ).

Ekar och masteträd

Skogarnas tillstånd var det viktigaste temat för ämbetsmännens rapporter på 1700-talet. Ekonomin kretsade kring skogarna och tillgången till virke. Om skogarna försvinner ”måste städerna och handeln försvinna med dem, eftersom vår utrikeshandel nu och framöver främst måste basera sig på skogens produkter”, skrev Gyllenborg, som var landshövding för Nylands och Tavastehus län, år 1755. Gyllenborg sade att skogarnas tillstånd var mycket dåligt i hans län. I en del socknar räckte skogen bara till ved och inhägnader för åkrar. Orsaken var arbetet med Sveaborgs fästning. För att lösa problemet försökte man utveckla övervakningen av skogsbruket och planteringen av ek och bok. Ingen omedelbar lösning fanns i sikte. Ekar växte på vissa platser i Raseborgs och Ingå skärgård (se texten Robert Dudley och Havens hemligheter ). En av platserna var Älgsjölandet i Ingå, som numera är en friluftsö för Helsingfors stad.

Förutom ek rådde särskilt stor brist på masteträd. De var höga, raka och gärna gamla och finfibriga tallar. Enligt Rudenschöld fanns sådana i södra Tavastland. Namnbeståndet stöder detta. Enligt webbtjänsten Nimisampo finns en koncentration av ortsnamn med förledet Masto i norra Nyland. Den hittade 15 sådana ortsnamn i stort sett i det område som avgränsas av Loppis, Orimattila och Tusby, alltså i ett område som enligt Gyldens karta hade ett rikt trädbestånd. 

F. H. af Chapmans skogsresa i Finland

Ett par år efter Gyllenborgs rapport gjorde skeppsbyggmästare F. H. Af Chapman en mindre känd skogsinventeringsresa längs Finlands kust norrut, varefter han fortsatte runt Bottenviken och återvände längs Sveriges kust till Stockholm. Om sin resa skrev han rapporten Resan genom Finland, Öster och Westerbotn at bese Skogarne. Han undersökte skogarna längs kusten i Finland och reste också djupt in i Tavastland, bland annat till det som nu är Liesjärvi nationalpark, och vidare i riktning mot Bottniska viken. I ödemarken tog sig af Chapman fram med häst och släde för att kartlägga såväl trädbeståndet som transportförbindelserna och tillgången till arbetskraft. Syftet med resan var att utreda tillgången till grovt skeppsvirke. Och det fanns. Af Chapman fällde provträd, vars årsringar i Tavastland och Satakunta pekade på en ålder på 220–240 år och i Torneåregionen upp till 300 år. De stora furorna hade en diameter på upp till 1,2 meter vid roten. Vid den här tiden planerade af Chapman Sveaborgs skärgårdsflotta, där de föråldrade galärerna skulle ersättas med skärgårdsfregatter. Skeppsbyggmästaren försökte ta reda på om det gick att bygga skärgårdsfregatter vid kusten, närmare skogarna. Bottniska vikens stränder var ändå för grunda för det. Han funderade också på furu som alternativt byggmaterial, men eken behöll sin ställning. Bygget av flottan koncentrerades till Sveaborg, där man började bygga skärgårdsfregatter. Dessa fartyg, som namngavs efter landskapen, hade stor eldkraft men var tunga och långsamma. De var en kombination av roddfartyg och traditionella segelfartyg. 

Pommerska kriget och ekskogarna

Virke för skeppsbyggnad och masteträd var på 1700-talet, under segelfartygens och sjökrigföringens guldålder, strategiska råvaror, och brist på dem ledde till krig. Den lokala oron över skogen och skeppsvirket syntes också på hela rikets nivå. Amiralitetets kansli i Karlskrona ägnade en stor del av sin korrespondens åt anskaffning av ek. I breven talas om Pommern som en plats där det fanns ekar. Mot den här bakgrunden förstår man Sveriges inblandning i Pommerska kriget 1757–1762. I Pommern fanns ännu stora ekskogar. När ekvirket i det egna riket var slut måste man skaffa det utomlands. Sveaborgs kommendant Augustin Ehrensvärd och skeppsbyggmästare af Chapman deltog båda i Pommerska kriget, där de med egna ögon fick se områdets ekskogar.

Arkivkällor

Riksarkivet, kartor

Översiktskartor Ia 12/ C. W. Gylden, Karta öfver Finland utvisande skogstillgångarne i landets särskilda delar.

Kungliga örlogsmannasällskapets bibliotek, Karlskrona.

F. H. Af Chapman. Resan genom Finland, Öster och Westerbotn at bese Skogarne.

Riksarkivet, Stockholm

Amiralitetskollegium, Kansliet G IV Register till registratrur

Webbtjänster

Nimisampo – Nimistöntutkijan työpöytä

https://nimisampo.fi/fi/(Länk leder till extern tjänst)

Litteratur

Aalto, Seppo. Helsinki, tervakaupunki. I Niklas Jensen-Eriksen m.fl. (red.) Kansallinen kapitalismi, kansainvälinen talous. Juhlakirja professori Markku Kuismalle Siltala 7.12. 2012.

Ahvenainen, Jorma. Suomen sahateollisuuden historia. Borgå 1984.

Cederberg R. och Alho. K. O. (1939) Läntisen ja itäisen tutkijakunnan asiakirjoja vv. 1725–1727. Suomen historian lähteitä III, Helsingfors Finska Historiska Samfundet, 255-256.

Cederberg, A. R. Suomen maaherrojen valtiopäiväkertomukset 1755–1756. Suomen historian lähteitä. Finska Historiska Samfundet Helsingfors 1950.

Huhtamies, Mikko. Nordenbergien manufaktuuriutopia Sipoossa hyödyn ajan toiveajattelun ilmentäjänä. Historiallinen Aikakauskirja 3/2014

Kuisma, Markku. Kauppasahojen perustaminen Suomessa 1700-luvulla (1721-1772). Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk. Helsingfors 1983.

Rudenschöld, Ulrich. Ulrich Rudenschöldin kertomus taloudellisista y.m. oloista Suomessa 1738–1741. Todistuskappaleita Suomen historiaan VI. Utgiven av Finska Historiska Samfundet. Helsingfors 1899.

Tasanen, Tapani. Lähti puut ylenemähän: Metsien hoidon historia Suomessa keskiajalta metsäteollisuuden läpimurtoon 1870-luvulla. Skogsforskningsinstitutet 2004.