Arbetarbefolkningens bostadsmisär ett orosmoment
”Medan forna dagars parker i första hand betjänade behovet av extravagans hos ett fåtal privilegierade personer, kommer de nu att i tidigare oanat mått att utgöra en viktig livsfaktor för stadsföreningarnas hundratusentals invånare och för de nedtyngda massorna i de djupa leden representera den natur som stadens murar för alltid har isolerat dem ifrån.”
Så idealiskt beskrivs de effekter som vistelse i naturen har på stadens arbetarbefolkning i 1903 års berättelse om Helsingfors stads kommunalförvaltning. I Helsingfors var man orolig för det osunda stadsboendets inverkan på framför allt de fattigaste stadsborna till följd av flyttningen från landsbygden och den snabbt växande folkmängden i staden.
Om bostadsmisären i Helsingfors skrev bland annat tidningsmannen Zacharias Topelius, som i sina ”socialreportage” i Helsingfors Tidning på 1850-talet skildrade hur man i Helsingfors bodde ”dyrare och sämre än knappt någon annanstans i Europa”. Folkmängden i Helsingfors hade mångdubblats efter att staden fått ställning som huvudstad. Invånarantalet 1812 var cirka 4 000, men på 1850-talet hade det redan ökat till 20 000 invånare. Denna folkmängd blev sedan fyra gånger större före år 1900 och överskred 150 000 i början av 1920-talet.
Bostadsområdena för stadens arbetarklass hade vuxit snabbt och okontrollerat och väckte oro också inom stadens hälsovård. Stadsläkare Wilhelm Sucksdorff var särskilt intresserad av boendehygienen och dricksvattnets renhet. Han genomförde en omfattande enkät om arbetarklassens bostäder vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Enkäten visade hur eländig bostadssituationen i Helsingfors var. Enligt Sucksdorffs undersökning bodde det i medeltal 3,43 invånare per rum i arbetarklassens bostäder. I Berghäll var denna siffra 4,03 invånare per rum. Detta innebar att en fjärdedel av bostäderna i Helsingfors var mycket trånga också enligt den tidens uppfattningar.
Osunt stadsliv
Helsingfors var inte den enda staden på sin tid där man oroade sig för de usla boendeförhållandena i de fattiga stadsdelarna. Industrialiseringen och den urbanisering som följde på den på 1700- och 1800-talet gjorde problemen med stadsboende till ett diskussionsämne runt om i västvärlden. Den vetenskapliga utvecklingen vid samma tid hade även gett allmän kännedom om bakterier, kloakgaser och farorna med dålig ventilation.
Särskilt ivrigt diskuterades arbetarklassens bostadsfrågor av de så kallade socialreformisterna, som verkade för förbättringar av den fattigare befolkningsdelens levnadsförhållanden. Ett inslag i den ideologi som olika reformrörelser verkade för var ofta åtminstone en viss grad av stadsfientlighet och lovordande av naturnärhet. Stadslivet ansågs inte bara utsätta industriarbetarbefolkningen för hälsoproblem, utan även för dåliga moraliska influenser. Som en lösning på stadsbornas usla boendeförhållanden och stadslivets nedbrytande inverkan föreslogs parker som framför allt var avsedda för arbetarbefolkningen. Där skulle arbetarna erbjudas möjlighet till frisk luft och vila mitt i det osunda stadslivet.
Parker för folket
De första offentliga parkerna grundades i mitten av 1800-talet. Dessförinnan bestod grönområdena i städerna ofta av parker och trädgårdar som ägdes av privatpersoner eller kronan och där tillträdet begränsades med till exempel inträdesavgifter eller klädkoder. Parker av det här slaget i Finland var bland annat Monrepos i Viborg och Karlberg i Tavastehus.
Under 1800-talet spred sig idén om parker som framför allt var avsedda för arbetarbefolkningen runt om i Europa. Med benämningen folkpark ville man göra skillnad mellan de offentliga grönområden som riktades till överklassen och dem som var avsedda för den fattigare delen av befolkningen. Volkspark i Tyskland, people’s park i Storbritannien och folkets park i Sverige planerades för att ge arbetarklassen i städerna en sund plats att spendera fritiden på. Folkparkerna hade visserligen fastställda etikettregler, men de var friare än i de parker som var avsedda för överklassen. Folkparkerna var även mindre välskötta än stadsparkerna.
Det fanns landspecifika skillnader mellan de folkparker som hade grundats på olika håll i Europa. Skillnaden mellan folkparkerna i Finland och Sverige var att folkparkerna i Sverige i stor utsträckning innehades av arbetarrörelsen, medan sundhet – eller närmast bekämpning av farorna med alkoholanvändning – i sin tur hade en central ställning i de finländska folkparkerna. Enligt Maunu Häyrynen, som forskat i de finländska parkernas historia, ville man genom att grunda folkparker även lindra spänningarna i samhället genom att skapa en landskaplig inramning för harmoniskt umgänge mellan olika grupper.
Helsingfors första folkparker Högholmen och Fölisön
I Helsingfors grundades två folkparker i slutet av 1880-talet: Högholmen och Fölisön. Högholmen hade varit ett populärt utflyktsmål ända sedan 1860-talet. Att dricka sig berusad och härja hade dock hört till fritidssysselsättningarna på ön, och därför arrenderade Helsingfors stad 1883 ut ön till Helsingfors Utskänkningsaktiebolag, som reglerade alkoholanvändningen.
I Finland var alkoholförsäljning i slutet av 1800-talet endast tillåten för utskänkningsbolag som övervakades av kommunerna. Helsingfors Utskänkningsaktiebolag, som styrde sin avkastning till välgörenhet, hade som verksamhetsidé att ”grunda näringsställen som var avsedda för arbetarklassens behov” och samtidigt reglera sina kunders alkoholanvändning. Helsingfors Utskänkningsaktiebolag grundade stadens första folkpark på Högholmen. Djurparken på ön grundades sex år senare, 1889.
När förbudslagen trädde i kraft 1919 tvingades Helsingfors Utskänkningsaktiebolag avstå från Högholmen och dess djurpark och ön övergick i stadens besittning.
En tvist om stadsrummet
Grundandet av Helsingfors andra folkpark på Fölisön föregicks av en tvist om användningsändamålet för ön. Helsingfors stad hade ursprungligen för avsikt att avstycka Fölisön, som köptes 1870, som sommarstugetomter för förmöget folk. Samtidigt byggdes sommarstugeområden i Mejlans och Djurgården, och modern sommarstugebebyggelse hade även uppförts i Brunnsparken.
Situationen, där den förmögna befolkningens och arbetarklassens behov av stadsrummet ställdes mot varandra, orsakade hätsk diskussion på opinionssidorna i Helsingforstidningarna. Debattartiklarna stödde nästan enhälligt att ön skulle reserveras för arbetarklassen. Motiveringarna var att arbetarna i Helsingfors västra stadsdelar saknade offentliga strandområden. Helsingfors arbetarförening skickade också ett brev i ärendet till staden, i vilket man förklarade att arbetarbefolkningen behövde en plats för rekreation efter den tunga arbetsveckan. Staden beslutade sig för att hyra ut Fölisön till Helsingfors Utskänkningsaktiebolag på samma sätt som Högholmen, och Fölisön blev därmed stadens andra folkpark 1889. På Fölisön grundades 1909 ett friluftsmuseum, dit allmogebyggnader från olika delar av Finland flyttades.
Borgerlig parkkultur för arbetarna
Bakom grundandet av folkparkerna Fölisön och Högholmen låg en önskan om att erbjuda arbetarklassen naturnära fritidsställen. Trots detta försökte man på båda ställena skapa värdiga parkmiljöer enligt internationella ideal. Detta betonades bland annat med hjälp av anlagda dammar och ädla lövträd. Man önskade även att arbetarna skulle uppföra sig värdigt och dämpat. Idealet var alltså en så kallad borgerlig parkkultur. Alkoholkonsumtion ansågs icke önskvärd. Dessa ideal förverkligades inte, utan på Fölisön blev man till exempel strax efter grundandet av folkparken tvungen att bygga förvaringsutrymmen för berusade och vakthållningslokaler för övernattning på platsen.
Folkparkerna blir populära
Folkparkerna i Helsingfors blev mycket populära under den förra hälften av 1900-talet. Hundratals familjer och kompisgäng styrde kosan mot öarna särskilt på söndagar, som var arbetarnas enda lediga dag i veckan. Till Högholmens och Fölisöns stora popularitet bidrog även att de var de enda öarna i närheten av Helsingfors där det var tillåtet att ta i land med egen båt. Staden upprätthöll även förmånlig ångbåtstrafik till folkparkerna.
När folkparkernas popularitet ökade började det redan på 1910-talet framställas krav på att en tredje folkpark skulle grundas i Helsingfors. I Helsingin Sanomat skrev man om hur familjer med matsäckskorgar satt nästan sida vid sida på Fölisön under vackra sommarsöndagar. På 1920- och 1930-talet grundades folkparker på Blåbärslandet och i Turholm samt på Fölisholmen, Rönnskären och Stenudden.
Längre bort från folkparkerna
Att arbetstiden förkortades till fyrtio veckotimmar åren 1966–1970 och att semestern förlängdes till fyra veckor 1973 påverkade finländarnas fritidssysselsättningar och fritidsställen. I städerna innebar den ökade fritiden möjlighet att göra längre resor bortom hemtrakterna. Samtidigt fick stadens grönområden ökad betydelse som utflyktsmål under lediga dagar. På 1960- och 1970-talet blev det även vanligare med sommarstugor. Folkparkerna och andra offentliga parker blev en tydligare del av stadsvardagen, i stället för att arbetarna skulle tillbringa sina få semesterdagar i dem.
Litteratur
Eerikäinen, Tiina: Seurasaari – Laidunmaasta perinnesaareksi, Helsingfors stad 1988.
Häyrynen, Maunu: Kansan puistot i verket Seurasaari – Puisto meren syleilyssä, red. Aila Nieminen, Maahenki, Fölisöstiftelsen 2016.
Knapas, Marja-Terttu: Seurasaari ja Korkeasaari. Helsinkiläisten ensimmäiset kansanpuistot, Helsingfors-Samfundet 1980.
Lento, Katri: Seurasaari – Luontoa ja kulttuuria kaupunkilaisille i verket Seurasaari – Puisto meren syleilyssä, red. Aila Nieminen, Maahenki, Fölisöstiftelsen 2016.
