Minnesplatser över året 1918: Sveaborg

Till en början var organiserandet av Helsingfors fångläger ett lokalt projekt, men redan i slutet av april grundades ett riksomfattande krigsfångeväsende, som tog som sin uppgift att också sköta om organiserandet av fånglägren på Helsingfors område. Man började koncentrera fångar till ett fåtal platser i Helsingfors och på det sättet uppkom nu fånglägren på Stora Mjölö, Sandhamn och i Skatuddens kasern, vilka alla var underställda Sveaborgs läger. Allt som allt fanns det i Helsingfors fångläger under sommaren och hösten 1918 ungefär 20 000 röda fångar. Av dessa fångar var över 8000 placerade på Sveaborg.

I slutet av våren 1918 förde man på de vitas sida interna diskussioner om vad man borde göra med de tillfångatagna röda. Armen drev på krigsrätt och stränga domar, men till slut enades man om Finlands senats ståndpunkt och de fängslade dömdes enligt Finlands lag i domstolen för statsförbrytelser. Dessa domstolar inledde sin verksamhet 18.6.1918, men redan före detta hade man utfärdat domar till de röda i fältdomstolarna. Fältdomstolarna utfärdade oftare dödsdomar med omedelbar verkan än domstolarna för statsförbrytelser.

Grundandet av fånglägren samt deras skötsel var närmast en omöjlig uppgift såväl på Helsingfors- som på riksnivå. Förutom landets interna problem försvårades situationen av världskriget som fortsättningsvis pågick i Europa, vilket gjorde att man till exempel inte fick livsmedel till Finland för att lätta upp hungersnöden. Livsmedelsbristen var särskilt svår i fånglägren.

Krigsfångeväsendet kunde inte handskas med det stora antalet fångar. Bortsett från dem som var misstänkta för de mildaste brotten höll man alla fångar i fånglägren ända till rättegången. Väntan i rannsakningshäktet var ödesdiger för hundratals av dem som befann sig i Helsingforsområdets fångläger, för under lägrens trånga och smutsiga levnadsvillkor utan något hyggligt att äta, dog många i hunger och sjukdomar medan de väntade på sina domar.

När domstolen för statsförbrytelser började utfärda domarna, började fångarnas antal snabbt att sjunka, för på domarna tillämpades ganska snabbt de benådningsregler som Finlands senat fastslagit. Med hjälp av benådningar strävade man till att minska på fångarnas antal i lägren och på det här sättet lätta upp skötseln av fånglägren. Genom effekten av benådningarna sjönk antalet fångar så att det i september hade sjunkit till hälften av det maximala antalet och när år 1919 inleddes fanns det bara lite över 100 fångar kvar. Benådningsbesluten kom emellertid för sent för de hundratals fångarna i Helsingforslägren som dog under sommarens fånglägerkatastrof.

I september 1918 sammanslogs krigsfångeväsendet med det civila fångvårdsväsendet. Med förändringen övergick Sveaborgs fångläger till att bli en anstalt för tvångsarbete. I slutet av året beslöt man att avsluta tvångsarbetsanstalten och flytta fångarna till tvångsarbetsanstalterna i Tavastehus och Ekenäs. De sista fångarna lämnade Sveaborg 14.3.1919, det vill säga 11 månader efter det att de första fångarna hade förts till ön.

Trots att man benådade och frigav fångar, miste hundratals människor sitt liv i lägren. På Sveaborgs fångläger verkställdes 71 dödsdomar innan man i december 1918 utfärdade ett riksomfattande benådningsbeslut, med vilket man förhindrade verkställandet av dödsdomarna.  Allt som allt miste ungefär 1550 människor sitt liv på Helsingfors fångläger. Av dem dog 934 på Sveaborgs läger. För de flesta var dödsorsakerna undernäring eller sjukdomar såsom lungsot

Monumentet över Sveaborgs fångläger

Stora Östersvartö, nära färjehamnen

De som dött på Sveaborg begravdes i stället för på dess steniga öar i sandmon på Sandhamn. Sandhamn blev officiell begravningsplats för Helsingfors fångläger, där ungefär 1400 avrättade och döda röda från Helsingfors fångläger begravdes. På Sandhamns gruppgrav restes ett gravmonument år 1949 över de röda som avrättats och som dött i fånglägren. Monumentet över Sveaborgs fångläger restes först 86 år efter inbördeskriget och fånglägren år 2004. Monumentet är ett miljöverk som planerades av bildkonstnär Marja Kanervo och med landskapsgestaltningen hjälpte Saara Pyykkö. Minnesplatsen som är belägen i Kasinoparkens bergssluttning på Stora Mjölös norra strand förenar berg, mossa, stenar och rinnande vatten. Monumentets enda text är årtalen ”1918–1919” som har ingraverats i berget.

1918 års händelser blir också ihågkomna med minnesstenen som har rests på Sveaborgs Vargö 1951. Det obeliskartade monumentet Mortuis (till de döda, de avlidna) som arkitekt Elsi Borg har planerat har rests till minne av dem som mist sina liv i olika katastrofer. På monumentet har ingraverats årtalen 1808, 1855, 1906, 1917, 1918, 1937 och det är placerat på begravningsplatsen för offren i explosionsolyckan på Skanslandet på östra sidan av Pipers park.

Monumentet över dem som dött för sin övertygelses skull

Centralskogen, Mjölö

Läger som var underställda Sveaborgs fångläger fungerade också på Sandhamn, Skatudden och Stora Mjölö (Isosaari)

Stora Mjölö var som en del av Sveaborgs fästning i ryssarnas händer ända till Helsingfors ockupation. Efter att de ryska soldaterna lämnat ön utvecklade man planer på att också ta Stora Mjölö i fånglägerbruk. De första fångarna fördes i slutet av maj 1918 till Stora Mjölö och som mest fanns det på ön 1500 fångar i slutet av juni.

Till Stora Mjölö koncentrerades ryssar som blivit dömda i Finland samt de röda som de vita ansåg att var politiskt mest farliga. Till ön förflyttades också sådana som dömts till döden i olika delar av Finland, och som i Överdomstolen för statsförbrytelser överklagade sina dödsdomar som en domstol för statsförbrytelser utfärdat.  Av de dödsdomar som domstolen för statsförbrytelser i Helsingfors utfärdat verkställdes 11, men eftersom man flyttade dödsdömda till Stora Mjölö också från andra håll i Finland, är den slutgiltiga siffran över avrättade på Sveaborgs fångläger 71 personer.

På Stora Mjölö inhystes fångarna i ryssarnas kaserner och fästningsbyggen, där levnadsvillkoren var dåliga. Fångarna hölls inspärrade i lägren ända till dess att deras ärende behandlades i domstolen för statsförbrytelser. I fånglägret på Stora Mjölö dog på annat sätt än som dödsdömda 261 finländare och ryssar. De första av dem begravdes i gruppgraven i sanden på Stora Mjölös södra kust. Efter dessa begravningar begravdes på ett centrerat sätt nästan alla som dött i Helsingfors fångläger på Sandhamn, i vars sandiga terräng det var lättare att begrava än på det steniga Stora Mjölö. I Helsingfors fångläger dog allt som allt ca 1550 personer.

Fånglägret på Stora Mjölö var verksamt ända till mitten av augusti 1918, då de sista fångarna flyttades till Sveaborg. Stora Mjölö blev en av Finlands armés slutna fästningsöar. I mitten av 1950-talet började man på öns södra strand att gräva upp grus för garnisonens nybyggnad. I det här sammanhanget uppenbarades en gruppgrav i strandsanden som var från tiden för fånglägren under inbördeskriget. De avlidna som hittades flyttades och begravdes på nytt på öns mittersta del i Centralskogen.

På den nya begravningsplatsen restes år 1955 ett monument över dem som dött för sin övertygelses skull, finansierat genom arbetarorganisationernas insamling. Monumentet är av svart sten. På stenen har ingraverats konturerna av en flagga och innanför den har med guldbokstäver skrivits årtalet 1918. Nedtill på flaggan finns texten: ”Till minnet av dem på de rödas sida som gett sitt liv för sin övertygelse”. Begravningsplatsen omges av en svart järnkedja.