Helsingfors som militärstad 1914–1917

Helsingfors var en viktig länk i den ryska huvudstaden S:t Petersburgs försvarskedja under första världskriget. Strider fördes inte i Helsingfors förrän under den ryska revolutionen och finska inbördeskriget, men militären var en oskiljaktig del av stadsbilden redan från krigsutbrottet. Den ryska armén och flottan var viktiga för Helsingforsbornas sysselsättning, men samlevnaden var inte alltid problemfri.

Soldater på stadens gator

Före första världskriget var den ryska arméns närvaro i Helsingfors inte särskilt påtaglig för den vanliga stadsbon, utom i undantagssituationer. Flera infanteriregementen var förlagda till staden, men soldaterna höll sig vanligtvis i sina kaserner. Finlands egna truppförband hade lagts ner, och finländarna skötte sin försvarsplikt genom skatter.

Att kriget bröt ut gjorde plötsligt armén till en synlig del av stadsbilden. I och med mobiliseringen blev Helsingfors först en samlingsplats för armén och senare ett viktigt kompletterings- och logistikcenter. De militära enheter som var förlagda till staden steg på tåg och fartyg för att ge sig i väg till fronten, och staden fylldes under kriget av män som inkallats till tjänstgöring, det vill säga lantvärnet. De gamla kasernerna räckte inte på långt när till för att inkvartera trupperna, så man tvingades söka efter utrymme på annat håll. Armén tog framför allt skolor i besittning för inkvarteringen av trupperna. På grund av den utrymmesbrist som detta ledde till fick Helsingforsbarnen vänja sig vid att gå i skolan i skift, precis som fabriksarbetare. Många skolklasser började studera i tillfälliga utrymmen, bland annat bibliotek.

Att soldaternas närvaro var synligare än förr och att undantagstillståndet medförde olika påbud och åtgärder ledde också till spändare relationer mellan stadsborna och militären. I Ryssland hade man även i övrigt en skeptisk inställning till finländare efter generalstrejken 1905, och armén hade färdiga planer för att slå ner eventuella nya uppror. Det förekom tidvis konflikter mellan finländare och ryssar, och de tog sig uttryck i till exempel ett slagsmål mellan brandkåren i Helsingfors och ryska matroser, när det uppstod meningsskiljaktigheter kring hur branden på ett passagerarfartyg skulle släckas.

För upprätthållandet av den allmänna ordningen i staden under krigsåren ansvarade dock både polisen, de halvmilitära gendarmerna och soldaterna gemensamt, till att börja med uppenbarligen även framgångsrikt. Under de första åren av kriget var staden, trots den skrämda atmosfären, till och med säkrare än vanligt mätt i antalet brott.

Krigets mödor i Helsingfors

Krigets mänskliga pris syntes i staden när sårade började anlända till den. Även om Helsingfors låg ganska långt från striderna, var antalet sårade så enormt att även sjukhusen i Helsingfors snabbt fylldes av illa tilltygade soldater. Vanliga patienter började skrivas ut från sjukhusen, och all tänkbar sjukvårdskapacitet måste tas i bruk. När tågen och fartygen förde med sig allt fler sårade, räckte inte heller sjukhusens lokaler längre till. Till exempel omvandlades den nya järnvägsstationen, som nyss hade blivit klar, till krigssjukhus, likaså det kejserliga palatset (numera Presidentens slott) och Societetshuset, det vill säga det nuvarande stadshuset.

Industrianläggningarna i Helsingfors började också snabbt utnyttjas för krigsekonomins behov. Åren 1914–1916 var stadens ekonomi mycket beroende av den ryska arméns beställningar. När kriget hade brutit ut kunde en omedelbar ekonomisk kollaps förhindras genom att de viktigaste industrisektorerna i staden enkelt kunde användas för produktion av krigsförnödenheter. Efter de intensiva åren av krigsekonomi var kraschen dock hård när arméns beställningar efter 1916 så småningom upphörde till följd av att den ryska ekonomin vacklade.

Flottbas

Helsingfors var huvudbasen för Rysslands Östersjöflotta. Helsingfors och den flotta som hade placerats där skyddades av Sveaborgs fästning, stadens lås mot havet. Omedelbart efter att storkriget hade brutit ut offentliggjorde fästningens kommendant Bauer en kungörelse, där han påminde om att det var varje stadsbos skyldighet att vid behov bistå fästningen i dess verksamhet.

Flottan bredde ut sig över stränderna i Helsingfors. Fartygen stod till exempel alldeles sida vid sida i Södra hamnen. För stadsborna tedde sig flottan rent av som en fast del av landskapet under kriget: fartygen patrullerade nämligen inte särskilt aktivt efter att mineringen av Finska viken var klar. Några sjöstrider sågs inte utanför Helsingfors. Allianserna under världskriget förde även mer långväga gäster till flottbasen i Helsingfors: en brittisk ubåtsflottilj var stationerad i Helsingfors under kriget.

Flottans manskap höll sig i stor utsträckning på sina fartyg och baser före 1917. Den ryska flottan hade en tidigare historia av revolter, och officerskåren höll säkert trupperna under noggrannare uppsikt än vanligt. Den revolution som flammade upp i Ryssland våren 1917 hann dock sprida sig till Helsingfors med våldsamma följder. På kvällen den 16 mars ekade skott i Norra hamnen, och röda flaggor började dyka upp i flaggstängerna på flottans fartyg. Flottan hade rest sig till uppror, marinsoldater dödade sina officerare och steg i land på stadens gator för att förklara att en revolution hade inletts. Under oroligheterna, som varade ett veckoslut, dog 50–90 av flottans officerare och soldater, dödade av sina egna. Detta uppror spred sig dock inte i någon större utsträckning bland stadsborna, med undantag av den stillastående spårvagnstrafiken, paraderna och det massmöte som ordnades på Senatstorget.

Litteratur

Nieminen, Jarmo et al. Helsinki ensimmäisessä maailmansodassa. Sotasurmat 1917–1918. Helsinki: Gummerus 2015.

Nyström, Samu. Poikkeusajan kaupunkielämäkerta – Helsinki ja helsinkiläiset maailmansodassa 1914–1918. Helsinki: Helsingin yliopisto 2013.