På medeltiden fanns Helsingfors stad inte ännu, men byarna i socknen var bebodda och laxfiskeriet i Vanda var i full gång. Vid flodens mynning fanns en bondehamn, och Sandhamn kunde även nås med båt. Viktiga centra i Finska viken var Raseborgs och Viborgs slott, och i synnerhet hansastaden Tallinn och Narva längre österut. Sjöröveri har varit en del av sjöfarten i Östersjön, Finska viken och längs Nylands kust ända sedan handelsfartyg har rört sig i dessa vatten. Namnen på öarna Kaparen och Rövaren utanför Esbo vittnar om sjöröveri, men det är oklart vilken period dessa namn härstammar från. Även Vargön utanför Helsingfors hänvisar eventuellt till sjöröveri, liksom Wolfsund som ligger mittemot på den estniska sidan. Förutom trafikerande fartyg plundrades och samlades även skeppsbrutna fartyg eller vrakgods. Detta var ett slags allemansrätt.
Från vitaliebröderna till jutefejden
Under medeltiden var vitaliebröderna den mest kända gruppen pirater i Östersjön som kapade fartyg på 1390-talet. Hansastäderna samlade en gemensam flotta för att motstå dem. Vitalianerna var sin tids organiserade kriminella grupp, och bestod av adelsmän och borgare. Organisationen tjänade ursprungligen Sveriges kung Albrekt av Mecklenburg och verkade under fullmakt av ett kungligt kaparbrev. Vitaliebröderna spred även skräck i Finska viken. Situationen till sjöss var hotfull, vilket framgår av korrespondensen mellan rådet i Tallinn och de finska slottsherrarna.
Från mer eller mindre slumpmässigt sjöröveri förvärrades situationen i norra Östersjön till ett krigstillstånd under den så kallade jutefejden 1502–1512. Under denna försökte Danmark återupprätta Kalmarunionen (1397–1523), som det hade lett men som höll på att falla sönder. Danmarks fiende till sjöss var hansan. Pirater i Danmarks tjänst gjorde plundringståg djupt in i den finska skärgården. Åbo rånades och vid Naissaar kapades handelsfartyg på väg till och från Tallinn. Tallinn var en hansastad och därmed också Danmarks fiende. Danmark försökte försvaga Tallinn genom en handelsblockad. I markkrig är motsvarigheten till en handelsblockad belägring av ett slott. Blockaden av saltimport var ett särskilt allvarligt hot.
Handelsfartyg omvandlades till krigsfartyg
Vid denna tid fanns inga egentliga krigsflottor i Nordeuropa. Krigsfartygen var handelsfartyg med soldater ombord, vilket gjorde ett handelsfartyg till ett krigsfartyg. Fartygen modifierades även strukturellt för att lämpa sig för sjökrig. Upphöjda kastell för skyttar byggdes i fören och aktern. Vissa forskare anser att pallarna togs i bruk då effektiva bågvapen – långbåge och armborst – blev vanliga i sjökrig. Långbågens pil kunde genomtränga en rustning. Därmed återspeglade koggens strukturella utveckling tidens vapenteknik. Armborstet (en kombination av skaft och båge) är ett exempel på en potentiell innovation som togs i bruk när ett behov uppstod. Enligt uppgift uppfanns vapnet i Kina 340 f.Kr., men blev aktuellt först i början av medeltiden när man behövde ett vapen mot ryttare klädda i harnesk. Det visade sig också komma väl till pass till sjöss. Ännu fanns det inga kanoner i sjökrig. Deras tid kom först under senare hälften av 1500-talet.
Under medeltidens sjökrig försökte man erövra fiendens skepp genom äntring, det vill säga stormning. Som vapen användes svärd och spjut. Bågskyttarna placerades i skeppets kastell på motsvarande sätt som i tornen av ett slott. Spjut kastades från märskorgen. Höjden var en avgörande fördel, liksom besättningens storlek. Man försökte skada fiendens skepp genom att kollidera och utnyttja koggens höga förkastell vid stormning. Hansan hade också tillgång till ballister. Dessa var stora antika vapen av armborsttyp som stod på stativ, och med vilka man avfyrade trubbiga pilar, stenar och brinnande projektiler. Ballister användes redan på 1200-talet under det livländska kriget mellan påven och hedningarna, och åtminstone på 1300-talet i kampen mot vitalierna till sjöss. Eftersom järn var sällsynt sköts stenar i sjökrig.
Även om krigföringen till sjöss påminde om krigföring på land, hade sjökriget redan sina egna taktiska element. Man beaktade vinden och solen som kunde blända fienden. Ett skepp som låg på lovartssidan hade en fördel, liksom ett skepp som närmade sig från solens riktning. Koggens höga skrov var en fördel. Koggen var långsam men tung och hållbar. Koggens styrman var skyddad i akterkajutan och även besättningens position var bättre än på ett öppet skepp. Piraternas taktik var att kapa fartyg i de smala sunden nära städer. Sådana var bland annat de smala sunden vid Naissaar och Wolfsund (numera Aegna) vid Tallinnvikens mynning. Antalet kända farleder var begränsat, och fartygen tvingades passera genom smala sund. I dessa var vindarna ofta turbulenta eller obefintliga, vilket gjorde skepp som fastnat i dem till ett lätt byte.
Under navigering i skärgården var fienden beroende av lotsar och inte ens den egna flottan kunde nå städerna i Finska viken utan lotsar, vilket Viborgs slottsherre Erik Tureson klagade på år 1507. Lotsen i Sandhamn hade försvunnit och lotshjälp fanns inte längre tillgänglig. Under sjökrig behövde man hjälp av lokalbefolkningen. Den fick man antingen genom tvång eller med pengar..
De första egentliga krigsskeppen på 1400-talet
De tidiga nationalstaternas – Englands, Danmarks, Frankrikes och Sveriges – örlogsstrategi var att bygga minst ett möjligast stort fartyg. Detta ledde ofta till en katastrof. Henrik V av England byggde sin tids största krigsfartyg, Grace Dieu, år 1418. Fartyget var det första av sitt slag i världen. Fartyget var en karack och avvek genom att det var klinkbyggt (de längsgående borden låg delvis ovanpå varandra, som i en roddbåt av trä). Skeppet var avsett att kämpa i Hundraårskriget i Engelska kanalen mot Genuas karacker, Frankrikes allierade. Eftersom fartyget var en överdimensionerat klinkbyggd båt, var det förmodligen så svagt att det inte gjorde mer än en resa. Skeppets tredubbla bordläggningsplankor hjälpte inte heller. Till slut brann det upp efter att ha träffats av blixten.
I slutet av 1400-talet spred sig byggandet av stora krigsfartyg från England till södra Östersjön. Kung Hans av Danmark (regerade 1481–1513) lät bygga den stora Gribshunden år 1486. Fartyget hade en slät skrovsida, det var alltså en kravell (bordläggningsplankorna var fästa vid varandra längs sidan). Till följd av vårdslös hantering av krut exploderade Gribshunden år 1495 medan det låg för ankar utanför Blekinge i södra Sverige. Krut var fortfarande relativt nytt vid denna tid, särskilt på fartyg. I dag är Gribshunden ett unikt medeltida marinarkeologiskt objekt som för närvarande undersöks.
Kung Hans fartyg rörde sig också på Finska viken under jutefejden. Finlands största fartyg skickades ut mot dem. Under medeltiden ägdes dessa av biskopar, exempelvis hade Arvid Kurck och Olof Magnusson stora holkar. Vid storm klarade man sig inte ens i dessa stora skepp. Kurck omkom år 1522 i ett skeppsbrott nära Öregrund.
I mitten av 1500-talet förändrades sjökrigföringen då krigsfartygen fick kanoner. Endast ett tillräckligt robust och stort fartyg kunde ha kanoner ombord. Av denna orsak undanträngde kravelltekniken klinktekniken. Den nya tekniken möjliggjorde bygge av fartyg där kanoner kunde lastas på flera våningar. Skeppsbygge var dock fortfarande förknippat med många försök och misstag. Det mest kända av dessa har bevarats som ett museiföremål i Stockholm.
Gribshunden – samtida med Columbus(Länk leder till extern tjänst)
Källor och litteratur
Diplomatarium Fennicum
Frankot, Edda: "Of Laws of Ships and Shipmen". Medieval Maritime Law and its Practice in Urban Northern Europe. Scottish Historical Review Monograph nr. 20. Edinburgh University Press 2013.
Gardiner, Robert (ed.), Richard W. Unger (consultant ed.): Cogs, Caravels and Galleons. The Sailing Ship 1000–1650. Convays History of the Ship 1994.
Henrik av Lettlands krönika. Helsingfors: SKS 2003.
Huhtamies, Mikko: Kapeat meret, rahakkaat rannat. Tapio Bergholm (red.): Suomi saarena. Nautica Fennica 2018. Helsingfors.
Hutchinson, Gillian: Medieval ships and shipping. London: Leicester University Press 1994.
Konstam, Angus: Sovereigns of the Sea. The Quest to Build the Perfect Renaissance Battleship. John Wiley & Sons, Inc. New Jersey 2008
Konstam, Angus 2008: Piracy The Complete History. Oxford: Osprey 2008.
Lane, Fredric: Ships and shipbuilders of the Renaissance, Baltimore and London: The Johns Hopkins University Press 1992.
Rose, Susan: Medieval Naval Warfare 1000–1500. Warfare and History. Routledge 2002.
Salminen, Tapio: Medeltiden i Vanda och Helsinga socken. Vanda stad 2013:
Salminen, Tapio: Jumalan ystävät ja koko maailman viholliset. Merirosvot, kaapparitoiminta ja vitaliaanit keskiajan Itämerellä. I verket Jarmo Peltola och Pirjo Markkola (red.) Kuokkavieraiden pidot. Tammerfors: Vastapaino 1996.
