Nordsjö

Tidig historia

Efter istiden svallade havet över området för dagens Nordsjö i tusentals år. De högsta naturliga höjderna i området, Svarta backen, Vantberget och Havs-Rastböle, var ännu för 7 000 år sedan små öar i utkanten av den yttre skärgården och höjderna i Ole Kandelins park var bara små skär och grynnor, där vågorna bildade brottsjöar vid hård vind. Det finns knappt några minnen kvar i landskapet av de första invånarna som bodde i Nordsjöområdet. Det svårt skadade stenröse som finns i den norra delen av Vantberget har misstänkts vara en eventuell metallåldersgrav. Det kan dock vara fråga om naturliga strandstenar från forntiden, där det kan finnas spår av mänsklig verksamhet. På den västra stranden av Botbyviken låg under tidig medeltid en fornborg på toppen av Borgberget.

Nordsjö var fortfarande en ö åtminstone fram till 1550-talet, men redan i slutet av 1600-talet hade den praktiskt taget vuxit ihop med fastlandet. Landhöjningen gjorde att Botbyviken och Borgarstrandsviken, som skilde ön från fastlandet, så småningom blev allt grundare och till sist blev ön en halvö. Det finska namnet Vuosaari kommer ursprungligen från det svenska ortnamnet Norsöö, som betyder en ö vid ett smalt sund. Det svenska namnet Nordsjö fick sin nuvarande form på 1800-talet.

Nordsjö utgjorde på medeltiden gränsmark mellan socknarna: under den tidigare medeltiden hörde det till Borgå modersocken, därefter till Sibbo kapell, som grundades under den förra hälften av 1300-talet, och den senare kyrksocknen. På 1500-talet betalade Nordsjöborna sin kyrkoskatt till Helsinge kyrksocken och bland annat sin jordskatt till Sibbo förvaltningssocken. I slutet av 1500-talet låg kronans fartygsvarv, Norsö Bankstad, i Nordsjö. Varvet låg ungefär där Rastböle Camping ligger i dag.

Nordsjö gård

Nordsjö gård är en av de viktigaste herrgårdsmiljöerna i Helsingfors. Gården finns för första gången utmärkt på en karta 1540. Öster om gården gick en gammal byväg som ledde från den historiska Borgå landsväg till Kallvik, och från den tog en rak allé av till gården ännu på 1800-talet.

Nordsjö gård är Henriksbergs eller Backmans före detta rusthåll. I mitten av 1600-talet anslöts två hus till stomlägenheten. Utöver dessa slogs Postlars rusthåll samman med gården i två skeden, först på 1870-talet och senare på 1910-talet, och på 1880-talet anslöts Skatas familjeegendom till gården. På 1500–1600-talet ägdes gården av släkten Henriksson, vid övergången mellan 1600- och 1700-talet av släkten Backman.

År 1723 gavs en förordning om skatteköp av kronohemman och augment, det vill säga hjälphemman. Detta påskyndade överföringen av bondgårdar och rusthåll i ståndspersoners ägo. Nordsjö gård bytte ofta ägare, och ägarna bodde tydligen inte på gården, utan i Helsingfors. Vid 1800-talets början och fram tills den ryska tiden inleddes 1809 ägdes gården av köpmannen Mathias Enning från Helsingfors och hans maka Sophia Sederhorn. Gården bytte ägare flera gånger också på 1800-talet. Bland ägarna fanns bland andra major Karl Fredrik Hagelstam och överkommissarie Anders Johan Chydenius och deras arvingar. När gården byggdes ut vid övergången mellan 1800- och 1900-talet ägdes den av släkten Jansson, och senare har ägarna varit arvingar till kommerserådet Robert Emanuel Mattson.

På den tiden var godssystemet så gott som självförsörjande, och livsmedel producerades även för att säljas på torget för huvudstadens behov. Nordsjö gård hade under den förra hälften av 1900-talet ett stort antal anställda, totalt 70–80 personer, av vilka hälften var barn. I ladugården fanns ett hundratal kor, i stallet flera tiotals arbetshästar. På grund av de täta ägarbytena har gården aldrig varit en riktigt typisk släktgård. Det här skedet upphörde slutgiltigt när gården 1937 övergick i tegel- och lättbetongfabriken Oy Saseka Ab:s ägo. Gården fungerade som bostadsbyggnad för de anställda på Sasekas fabriker ända tills verksamheten vid fabriken lades ner på 1970-talet. Byggåret för gårdens nuvarande huvudbyggnad är inte känt, men det har framlagts att gårdens äldsta bevarade del, flygelbyggnaden i anknytning till den södra änden, skulle vara från den förra hälften av 1800-talet. Rumsplanen i byggnaden bestod då av fem rum, varav ett var en sal i mitten.

Rastböle gård

Rasbölle (Rastböle) nämns för första gången i 1540 års jordebok. Rastböle bys ställning som jordeboksby upphör när byn slås samman med tre andra byar i Nordsjö för att bilda den sammanhängande Nordsjö by i Helsingfors fögderis första jordebok 1556.

Rastböle hade i egenskap av en liten gård en annorlunda ställning jämfört med de gamla stora frälsehemmanen. Borgerskapet och de oadliga tjänstemännen i Helsingfors köpte gårdar i städernas närområden som sommarställen från och med slutet av 1700-talet. Detta blev vanligare i mitten av 1800-talet, när till exempel Rastböle gård omvandlades från ett rusthåll till ett sommarställe. Samtidigt blev benämningen gård vanligare. Den användes om rusthåll, bondgårdar och sommarvillor. Gård syftar i det här sammanhanget på skattefri frälsejord, som det delvis blev tillåtet för oadliga stånd att äga 1789. Ägarna började ge fastigheterna benämningen gård och ville skapa intryck av en sådan genom att bygga en ”herrgårdsliknande” huvudbyggnad med park.

Byggåret för Rastböles huvudbyggnad kan dateras till 1850-talet. En utbyggnad av huvudbyggnaden planerades 1908. På de ritningar för utbyggnaden som arkitekt Birger Federley har utarbetat har byggnaden försetts med ett andra hörntorn. Rastböle gård såldes till Helsingfors stad 1951. Huvudbyggnaden fungerade som vandrarhem, lägerområde och friluftsstuga i Rastböle. På 1950-talet flyttades små semesterstugor från den före detta campingplatsen på Turholm till Rastböle. En del av semesterstugorna revs och en del flyttades till det nya stugområdet på 1970-talet. Staden utnyttjade odlingsmarkerna vid före detta Rastböle gård som campingplats för tältare. På den västra sidan om huvudbyggnaden byggdes en strandbastu för friluftare 1952. På den norra sidan av fastigheten avstyckades tomter för frontmannahus, och det bostadsområde som de bildade separerades från friluftsområdena med en granhäck. Finländarnas ökade fritid, det allt större bilbeståndet och den snabba utvecklingen av vägnätet gjorde att campingturismen kunde öka snabbt på 1960- och 1970-talet. Det var inte bara antalet tältare som ökade på campingplatserna, utan även husvagnarna blev också fler. De gjorde att man behändigt kunde turista inte bara i hemlandet, utan även i Norden.

Nordsjö under världskrigen

Under första världskriget byggdes fästningar i Nordsjö i avsikt att skydda den ryska Östersjöflottans bas, som låg på Skatudden och i Kronbergsfjärden. Svarta backen och stranden vid Borgarstrandsviken började befästas 1916. Befästningarna var en del av den kedja av de artilleribatterier, skyttegravar och eldställningar som omgav hela huvudstadsregionen. På Skataudden började ett artilleribatteri med fyra tunga kustartillerikanoner byggas 1916. Det massiva betongbatteri som färdigställdes vid foten av udden hann inte utrustas med vapen, eftersom revolutionerna i Ryssland 1917 bromsade upp befästningsarbetena och till sist ledde till att de upphörde.

Under andra världskriget gjorde Sovjetunionen fler flyganfall mot Helsingfors. När stadens luftvärn hade utvecklats tack vare att övervaknings- och eldledningsradar skaffades 1943 tvingade luftvärnsartilleriets effektiva spärreld flygplanen att fälla sina bomber och vända om redan en bra bit före stadskärnan. Nordsjö fick då sin del av bomblasterna i de flygplan som kom från fiendens huvudsakliga inflygningsriktning, sydost.

Vårvintern 1944 blev Helsingfors föremål för tre stora flyganfall som pågick i flera timmar. Efter de första nätternas stora bombningar upptäckte man att en del av flygplanen till följd av de bränder som uppstått öster om staden och i riktning mot Borgå förirrade sig och fällde sin bomblast i glest bebodda områden, till exempel Nordsjö och dess omgivningar. Genom att placera ut strålkastare runt Helsingfors och använda dem på ett genomtänkt sätt, så att endast strålkastarna på den östra sidan tidvis var tända, kunde man under flyganfallen skapa intryck av att staden skulle ha legat längre österut. Under det sista storanfallet den 16–17 februari 1944 tände man i Nordsjöområdet genast efter den inledande fasen av anfallet ett tjugotal bål som byggts upp i förväg av trävaror. Det fick Nordsjöområdet att se ut som Helsingfors stadskärna i lågornas rov. På en åker som hörde till Nordsjö gård placerades en luftvärnssektion med fyra artilleripjäser som hade i uppgift att skjuta spärreld i vilseledande syfte. Dessa vilseledande åtgärder har på senare tid getts överdriven betydelse i berättelserna om hur framgångsrikt luftförsvaret i Helsingfors var i slutet av fortsättningskriget, men de har utan tvekan spelat sin roll i att staden sparades från den massiva förstörelse som hotade den.

Närheten till det växande och allt förmögnare Helsingfors förde från och med slutet av 1800-talet och under den förra hälften av 1900-talet med sig villabosättning till området. Ångbåtstrafikens ankomst gjorde även att sommarbosättningen kunde sprida sig, och sommargästerna byggde strandvillor åt sig. Villabyggandets popularitet i området fortsatte långt in på mitten av 1900-talet. I samband med planeringen inför byggandet av nya Borgå landsväg på 1920-talet väcktes även tankar om att skapa förortsbosättning i områdena i Nordsjö by.

När landsvägen var färdig på 1930-talet knöts byn ännu fastare än tidigare till huvudstadens influensområde. Näringsstrukturen och landskapet i Nordsjö började förändras i slutet av 1930-talet i och med att Lojo Kalkverks dotterbolag Oy Saseka Ab:s tegelfabrik byggdes. Sasekas fabrik placerades i den södra delen av Nordsjö. Fabrikens markområden bebyggdes planmässigt redan från och med 1940-talet. Den växande industrin förde även med sig invånare, som behövde viss basservice, till exempel skolor. I det här skedet hörde Nordsjö alltså fortfarande till Helsinge landskommun (som numera heter Vanda).

SASEKA (namnet Saseka kommer av orden santa, sementti och kalkki, det vill säga sand, cement och kalk) beslutade 1938 att bygga en fabrik för tillverkning av Siporex-lättbetong och Kahi-tegel i Nordsjö, där förekomsten av sand var god. Efter krigen växte efterfrågan och fabriken byggdes ut i flera omgångar. Verksamheten i Sasekafabriken upphörde i december 1978. Staden hade köpt hela fabriksområdet och dess sandgropar och inlett planeringen av Södra Nordsjö.

Matsalsbyggnaden från 1952, som planerades av arkitekt Pirkko Wesamaa, fungerar numera som ett klubbhus under namnet Saseka och är den enda före detta fabriksbyggnaden som har blivit kvar bland de nya höghusen som byggdes i området. Heteniitty skola, som stod klar 1950, har också planerats av Wesamaa.

Efter krigen började Nordsjö så småningom bebyggas allt mer. Utarbetandet av en detaljplan som omfattade hela Nordsjö inleddes på 1950-talet på Saseka Oy:s initiativ. Bolaget ville sälja sitt markinnehav som byggnadsmark. Arkitekt Olof Stenius fick i uppdrag att utarbeta planen, och det första utkastet till generalplan var färdigt i början av 1960-talet.  Mellersta Nordsjö har i huvudsak bebyggts enligt planerna från 1960-talet. Asuntosäästäjät ry var en viktig byggherre. Byggnaderna från 1960-talet består i huvudsak av 1960-talets trädgårdsliknande storgårdskvarter.

Asuntosäästäjät ry (Bostadsspararna rf)

Asuntosäästäjät ry har låtit bygga ungefär tre fjärdedelar av det byggnadsbestånd som uppfördes i Nordsjö på 1960-talet. Asuntosäästäjät ry grundades 1957 för att göra det lättare för vanliga löntagare samt ungdomar och pensionärer att skaffa sig en ägarbostad. Föreningen köpte redan samma år de första tomterna i Nordsjö.

Asuntosäästäjät ry:s verksamhetsledare Martti Ilveskorvi hade en central ställning i byggentreprenaden. För det praktiska genomförandet av byggandet, byggherretjänsterna, ansvarade byggstiftelsen Asuntosäästäjien rakennussäätiö (ARAS). Stiftelsen hade ingenjörer, byggmästare, ekonomiplanerare och arkitekter i sin tjänst. Utöver bostadshusen i Nordsjö planerade ARAS även skolor och idrottsplatser samt kommunaltekniken i anslutning till dem. Man försökte planera byggnaderna så att elementteknik skulle kunna tillämpas vid byggandet.

Asuntosäästäjät ry inledde och genomförde självbyggande i Nordsjö. Radhusbolagen Säästösaari, Säästöpari, Säästölampi, Säästöfasaani och Säästölokki hade uttryckligen planerats för självbyggande. Av höghusbolagen byggdes As Oy Säästömasto med metoden för självbyggande. Utgångspunkten vid planeringen av radhusen var enkla, ofta återkommande konstruktioner och element. Alla bostäder planerades så att de var precis likadana, vilket innebar att ingen under byggnadsskedet visste vem som skulle få vilken bostad. Bostäderna fördelades genom lottning.

Eftersom Helsinge landskommun och Helsingfors stad inte ville göra stora investeringar innan inkorporeringen hade genomförts lät Asuntosäästäjät ry även bygga Nordsjö bro åren 1965–1966. Bron förenade stadsdelen Nordsjö i Helsinge landskommun med Botby i Helsingfors. Helsingfors stad löste senare in bron och lät på 1990-talet bygga en bro för metrotrafiken i anslutning till den.

Självbyggandet upphörde i slutet av 1960-talet, trots positiva erfarenheter. Att höghusobjektet Asunto Oy Säästörasti i Mellersta Nordsjö slutligen färdigställdes 1972 innebar slutpunkten för den byggnadsproduktion som Asuntosäästäjät ry idkade. Asuntosäästäjät ry:s verksamhet och självbyggandet har lett till att boendeverksamhet har långa traditioner i Nordsjö. Stiftelsen Vuosaari-säätiö och stadsdelsföreningen Vuosaari-Seura härstammar från byggtiden.

Nordsjö som förort

I den så kallade stora inkorporeringen 1946 anslöts fyra grannkommuner (Hoplax, Haga, Åggelby, Brändö) och stora delar av Helsinge landskommun, bland annat kommunens viktigaste centralort Malm och Hertonäsområdet, till Helsingfors stad. Nordsjö förblev i det här skedet dock en del av Helsinge landskommun, som därmed bevarade sin uråldriga havsnära karaktär. Stadens expansionbehov kvarstod dock, och det var enklare att växa på sitt eget område än på grannkommunens. Därför expanderade staden alltjämt österut, och Nordsjö anslöts till Helsingfors stad 1966. Det gjorde att det tidigare villa- och industriområdet kunde omvandlas till en förort.

I Finland hade man på 1950-talet börjat bygga områdesvis. Det betydde att man byggde en helt ny stadsdel i taget. Utgångspunkten vid byggandet av bostadsområdet i Mellersta Nordsjö var på 1960-talet den skogbevuxna åsryggen och det låglänta, öppna dalrummet. Nordsjö gård samt gårdarna Marielund och Porslars låg i ett gammalt kulturlandskap, omgivna av åkrar. Landskapet dominerades av vidsträckta åkerfält och de skogsområden som omgärdade dem. Vid planeringen av området utnyttjades 1950-talets landskapsstruktur och det befintliga vägnätet. Kallviksvägen följer den gamla vägsträckningen på åsen, som även fungerar som vattendelare mellan dalen i Rastböle och dalen i Nordsjö. Porslaxvägen följer kanten mellan åsryggen och dalen, som har fungerat som en gammal körväg. Vägen skiljer dalområdet i den södra delen av centralparken från det övriga dalrummet i Nordsjö. Grustäkt har satt spår i landskapet i Nordsjö och delvis styrt byggandet.

Mellersta Nordsjö är en representant för vad som enligt förortsprinciperna kallas skogsstäder. Skogsstadsidealen påverkade även skapandet av grönområden och parker i Mellersta Nordsjö. Planeringen av hela området koncentrerades kring den gröna ryggrad i nord-sydlig riktning som centralparken utgjorde och som förenade de olika bostadsområdena med varandra. Detaljplanen innehöll målsättningar som respekterade landskapsstrukturen i området: bebyggelsen och vägnätet följde terrängen och de högsta höjderna, och de lägsta delarna av dalen blev parkområden utan bebyggelse. Det finns parkområden mellan kvartersområdena, och parkområden har även anvisats som skyddszoner intill gatuområdena.

Området fick sin särprägel av de varierande hustyper som representerar den tidstypiska experimentaliteten. Experimentalitet i byggplaneringen hörde till tidsandan när Mellersta Nordsjö planerades. Motsvarande variationsrikedom i byggandet förekommer även i andra bostadsområden från den här tiden.

Bakgrunden till det mångsidiga byggnadsbeståndet i Nordsjö har ansetts vara Asuntosäästäjät ry:s verksamhetsledare Martti Ilveskorpis fördomsfrihet. Ilveskorpi påverkade inte direkt arkitekternas arbete, men han gav inspiration till planeringen.

Byggnaderna i 1960-talsområdet i Mellersta Nordsjö har de klara drag som är typiska för tidens arkitektur. Det första intrycket av Nordsjös byggbestånd från 1960-talet är att det är grafiskt svartvitt, precis som många samtida förorter. Färger har dock ofta använts som effektmedel på byggnaderna. Användningen av färg kan till och med ses som ett sammanhållande tema för arkitekturen i Nordsjö. I området finns lamellhus, punkthus och radhus.  Det finns flera varianter av lamell- och punkthus, och det finns rikligt med experimentella lösningar.

Lamellhusen har tre eller fyra våningar och är ganska långa. Hos en del av byggnaderna i lamellkvarteren har den ena sidan bandfasad och den andra rutelement. Balkongen vetter med några undantag mot gården eller mot det väderstreck som är mest fördelaktigt. Bland punkthusen förekommer det fler olika variationer i fråga om byggnadstypen.

Asuntosäästäjäts arkitekter i Nordsjö var Ilkka Pajamies, Antti-Pekka Miettinen och Touko Neronen. Dessutom planerade Niilo Kokko, Pentti Syväoja, Ilmo Valjakka samt Viljo Revell och Heikki Castren stora kvartershelheter på uppdrag av Asuntosäästäjät ry. Andra arkitekter som har påverkat området är bland annat Lauri Silvennoinen och Hilding Ekelund.

Arkitekterna har planerat byggnaderna i området som storkvartershelheter. Inuti de kvarter som kantas av lamellhus och som är planerade av Niilo Kokko finns några experimentella byggnadstyper, till exempel en byggnad som har lyfts upp på pelare vid gavlarna och hus med innergårdar (1966). De terrasshus (1971) som Touko Neronen har planerat är en specialitet i den södra kanten av området.

Ett av Nordsjös mest kända landmärken är en grupp av tornhus (1967) som reser sig från ett betongdäck. Den är planerad av Viljo Revell och Heikki Castren. I den norra delen av Mellersta Nordsjö finns två tornhus (1965) med sneda vinklar som är planerade av Lauri Silvennoinen och byggda på ett backkrön. I det kvarter av terrasshus som Touko Neronen har planerat ingår en formfulländad värmecentral (1966).

Till de byggnader som har rivits hör bland annat en tillfällig kyrkobyggnad som låg i det bergiga högområdet i den västra delen (Laiho & Levón, 1969), det södra köpcentret och köpcentret Raken liikekeskus samt vattentornet som stod klart 1964 och revs 2005 och som var en av de första byggnaderna i området.

Metron fanns med redan i de ursprungliga planerna för Nordsjö i början av 1960-talet. Vid den här tidpunkten rådde även utopistiska uppfattningar om trafikutvecklingen. Privata helikoptrar och vertikalhissar som skulle ersätta bilen var allmänt förekommande i planerarnas visioner. Att Asuntosäästäjät ry:s ledning senare på 1960-talet undersökte möjligheten att ordna kollektivtrafiken till Helsingfors stadskärna med svävfarkosten Hover Craft, som skulle kunna avlägga sträckan Nordsjö–Hertonäs på cirka 10 minuter, kan anses särskilt utopistiskt. Av dessa visioner har endast metroförbindelsen förverkligats, och även den fick Nordsjö först 1998.

Läs mera (på finska):

Keski-Vuosaari – maisema- ja kaupunkikuvallinen selvitys. Helsingin kaupunkisuunnitteluvirasto, 2006.

Keski-Vuosaaren rakennusinventointi 1999. Helsingin kaupunkisuunnitteluviraston julkaisuja 1999:7.

Nordsjön kartano – Rakennushistoriallinen selvitys. Arkkitehtitoimisto Lehto Pelkonen Valkama, 2016.(Länk leder till extern tjänst)

Rastilan kartano – Ympäristöhistoriallinen selvitys ja kehittämistavoitteet. Kaupunkiympäristön julkaisuja 2020:2.