Flytten från Mäntsälä till drängsysslan i Helsingfors
Karl Oskar Svensk föddes i Mäntsälä år 1881 och var en av de många servicearbetare som sannolikt kom till Helsingfors i hopp om bättre arbetsmöjligheter. Svensk flyttade till huvudstaden år 1902, då han var 21 år gammal. Enligt socialhistorikern Sven-Erik Åström flyttade särskilt personer i arbetsför ålder till Helsingfors, till en början från närområdena och senare också längre bortifrån. Vid övergången mellan 1800- och 1900-talet var ett arbete, eller möjligheten att hitta ett, en av de vanligaste orsakerna till att människor flyttade till huvudstaden. I början av 1900-talet fanns de mest eftertraktade arbetena framför allt inom industrin, men den livliga stadsmiljö som växte fram i Helsingfors, liksom olika näringsidkare och institutioner, behövde också servicearbetare.
”Nyktra och ordentliga” servicearbetare
Det tillgängliga källmaterialet berättar inte hur drängen Svensk hittade sin första tjänsteplats efter flytten till Helsingfors. Det fanns flera sätt att hitta lämplig arbetskraft eller en passande tjänsteplats, men ett allt vanligare sätt för både arbetssökande och arbetsgivare var att annonsera i någon av tidens stora dagstidningar, såsom Hufvudstadsbladet eller Uusi Suometar. Arbetsgivarna hoppades att platsannonserna särskilt skulle locka ”nyktra och ordentliga” män till servicearbete. Arbetssökandena försökte i sin tur övertyga arbetsgivarna genom att kortfattat beskriva sin kompetens och lyfta fram de egenskaper som arbetsgivarna efterfrågade.
Som dräng i kvarteret Noshörningen
Svensks första kända bostadsadress i Helsingfors låg i början av 1900-talet i kvarteret Noshörningen i första stadsdelen. Svensk hörde till en åkares hushåll. Utifrån yrkesbeteckningen dräng och arbetsgivarens yrke som åkare kan man dra slutsatsen att Svensks arbetsuppgifter omfattade skötsel av hästar och olika slags transporter.
Tidigare har servicearbete främst studerats ur kvinnors perspektiv, men också män har utfört många olika slags servicearbete. Exempelvis var gårdskarl och vaktmästare under åren 1880–1930 yrken där majoriteten av arbetstagarna var män. Båda arbetena omfattade uppgifter som hörde till servicearbete. En del av de yrkesbeteckningar som användes under perioden var könsbundna, såsom springpojke och dräng, vilket innebar att servicearbetarens kön framgick redan av titeln.
Utifrån tidigare forskning var arbetet som hembetjänt starkt kvinnodominerat. I Helsingfors bodde och arbetade ändå också manliga betjänter, även om de alltid var få till antalet jämfört med kvinnorna inom samma område. Antalet män som arbetade som hembetjänter minskade ytterligare under 1900-talet. För många män som utförde servicearbete är den enda bevarade uppgiften om arbetet den yrkesbeteckning de använde. Så är det också i Svensks fall, eftersom inga beskrivningar av hans arbetsuppgifter, lön eller arbetsförhållanden har bevarats.
Flyttning till adressen Djurgårdsvillan 3
Efter år 1907 bodde Svensk inte längre i kvarteret Noshörningen. Orsaken till flytten framgår inte av de bevarade källorna. Från och med år 1907 bodde Svensk på adressen Djurgårdsvillan 3, och han var mantalsskriven i hushållet hos en ny husbonde som arbetade som åkare. Svensks yrkesbeteckning var fortfarande dräng.
Tidigare forskning visar att särskilt arbetande män i arbetsför ålder förknippades med fördomsfulla föreställningar om dryckenskap och våldsamhet. Historikern Pertti Haapala har konstaterat att exempelvis bötesdomar var relativt vanliga bland män.
Drängen Svensk fick tre bötesdomar. Den första gällde djurplågeri, den andra fylleri och djurplågeri och den tredje påkörning. Alla bötesdomar hade samband med Svensks arbete som dräng. Därför kan de ge ytterligare information om drängens arbetsuppgifter, de risker som arbetet medförde och behandlingen av djur under den undersökta perioden. Hannu Nieminen, som har forskat om djurskyddets historia, har lyft fram att de tidiga djurskyddsföreningarna oroade sig för om personer som arbetade med hästar hade tillräckliga färdigheter och förutsättningar att hantera djuren på rätt sätt. Två av Svensks bötesdomar gällde också dålig behandling av en häst medan han arbetade som dräng.
Skämttidningar belyser samtida uppfattningar om drängens arbete
Beskrivningar av drängen Svensks arbetsförhållanden eller arbetsuppgifter har inte hittats, men de ansvarsområden som typiskt hörde till hans arbete och samtida skildringar av drängens sysslor kan härledas med hjälp av annat källmaterial. Förutom platsannonser ger till exempel skämt och karikatyrer som publicerades i skämttidningar en bild av samtida uppfattningar om mäns servicearbete. Skämt och karikatyrer med drängmotiv behandlade särskilt teman som hörde samman med arbetet. De tog bland annat upp arbetsförhållanden, lön och samspelet mellan drängar och husbönder. Skämten lyfte fram vardagliga sidor av arbetet.
Sociologerna Ralf Kauranen och Pekka Rantanen har i tidigare forskning påpekat att skämt om vardagliga ämnen, vid sidan av politiska teman, var populära. Vardagliga ämnen var väl representerade i drängskämten. I skämt som behandlade drängens arbete framgick också alltid både arbetstagarens kön och könet på den arbetsgivare som skildrades. Det publicerades många skämt om drängar, men de mest typiska drag som skildrades i dem återkom under hela 1900-talet.
Svensks långa anställning som dräng
De bötesdomar som Svensk fick tycks åtminstone inte ha haft någon uppenbar inverkan på hans arbetskarriär som dräng, eftersom hans arbete i åkarens tjänst fortsatte trots domarna. I de samtida platsannonserna krävdes enbart goda egenskaper av de sökande, och arbetssökandena betonade ofta samma drag. Åtminstone utifrån sina bötesdomar avvek Svensk från den grupp av ”nyktra och ordentliga” servicearbetare som efterfrågades i annonserna, men hans arbetskarriär visar att bötesdomar inte nödvändigtvis avslutade ett anställningsförhållande. I Svensks fall fortsatte arbetet som dräng trots domarna åtminstone fram till 1920-talet. Åkaren som var Svensks arbetsgivare avled år 1920, men hans änka och familj blev kvar på adressen Djurgårdsvillan 3. Enligt Helsingfors polisväsendes adressregister var Djurgårdsvillan 3 också Svensks adress fram till år 1933.
Svensks sista levnadsår
Sina sista levnadsår, 1933–1939, tillbringade Svensk först på en arbetsinrättning och senare på Forsby kommunalhem. Han avled år 1939, och Forsby kommunalhem hade antecknats som hans sista bostadsort. Det upprättades ingen bouppteckning efter Svensk, vilket innebär att han sannolikt saknade tillgångar när han dog. Enligt myndighetskällorna var Svensk ogift och hade inga barn.
Svensk tillbringade sina sista år på en arbetsinrättning och ett kommunalhem. Det tyder sannolikt på att Svensk, som under en stor del av sin arbetskarriär hade arbetat som dräng, inte längre nödvändigtvis hittade någon stadig tjänsteplats. Att han hamnade på kommunalhem hängde å andra sidan sannolikt samman med hans ålder och en möjlig försämring av arbetsförmågan.
Utifrån myndighetskällorna går det inte att skapa någon bild av de viktiga relationerna i Svensks liv, eftersom det knappt har bevarats några källanteckningar om dem. Enligt Forsby kommunalhems begravningsbok var det ändå sonen till Svensks tidigare arbetsgivare, i vars tjänst Svensk hade varit när han bodde på Djurgårdsvillan 3, som skötte hans begravning. Det tyder på att någon form av relation mellan Svensk och den tidigare arbetsgivarens familj hade bestått även efter hans tjänstetid.
Drängen Svensks livsskeden i Helsingfors
Drängen Svensk var en av de många män i arbetsför ålder som flyttade till Helsingfors och utförde servicearbete. Utifrån det bevarade källmaterialet arbetade Svensk som dräng under en stor del av sin arbetskarriär. Hans bostadsort varierade enligt tjänsteplatsen, vilket innebär att hans boendeförhållanden sannolikt berodde på arbetsgivarens möjlighet att, vid sidan av drängsysslan, erbjuda honom bostad och någon form av uppehälle.
Även om vi inte direkt kan undersöka vilka arbetsuppgifter Svensks vardag som dräng bestod av, kan vi följa hans livsskeden med hjälp av tidnings- och tidskriftsmaterial samt myndighetsmaterial. Platsannonserna var kortfattade, men de hjälper oss att förstå vad som förväntades av män som utförde servicearbete och hur de typiska arbetsbeskrivningarna såg ut inom olika serviceyrken. Med hjälp av olika källmaterial, såsom skämt i skämttidningar, kan man också granska de samtida föreställningar som formades kring mäns servicearbete.
Myndighetsmaterialet ger i sin tur en bild av Svensks bostadsorter i Helsingfors, hans olika tjänsteplatser och de bötesdomar han fick. Materialet gör det möjligt att få kunskap om hur han rörde sig i stadsrummet och hur hans bostadsort och boendeförhållanden förändrades under hans liv.
I Svensks fall berättar avsaknaden av bouppteckning och de sista levnadsåren på arbetsinrättning och kommunalhem om fattigdom och ensamhet. Å andra sidan finns det bevarade antydningar om att Svensk under sina sista levnadsår höll kontakten med sin tidigare arbetsgivares familj, vilket i sin tur berättar om nätverk och nära relationer som hade skapats i staden.
Varje man som utförde servicearbete hade sin egen livsberättelse, men genom drängen Svensks livsskeden kan vi bättre förstå olika skeden i en servicearbetande mans arbetskarriär, de nätverk han knöt och de möjligheter och utmaningar som män som flyttade till huvudstaden och arbetade med servicearbete mötte i stadsmiljön.
Källor
Helsingfors stadsarkiv:
Helsingfors polisinrättnings adresskontor – Adresskorten Bal:133, Frisk Kaarlo Heikki Armas – Fröberg Frans Viktor; https://yksa.fi/100211/142917307730400(Länk leder till extern tjänst) /; Helsingfors polisinrättnings adresskontor – Adresskorten Bal:953; Svanström Paul (Pauli) – Svensson Valborg; https://yksa.fi/100211/142927110664100(Länk leder till extern tjänst) /.
Kunnalliskoti Ai 2 Helsingin kaupunki kunnalliskoti Hautausluettelo 1937, 1938, 1939, 1940–1–2–1947. 48; Kunnalliskoti Bb:7, Helsingin kaupungin työlaitos, Aa3 Talonasukasluettelo, 19/4/-33- II 3/11/-36, Talonasukaskirja 1933–36.
Riksarkivet, Helsingfors:
Helsingfors rådstuvurätts arkiv 1907 B3 131/1, Cb IV:67 IV avdelnings brottmålsdombök 1.1.–31.3.1907; Helsingfors rådstuvurätts arkiv 1911 Maj–Juni B3 131/1 Cb IV: 87 IV avdelnings brottmålsdombok 1.5.–30.6.1911.
Nylands läns mantalslängd – U:205 1904 1.–3. ko.; U:215 1905 1.–3. ko.; U:228 1907 1.–3. ko.; U:232 1907 11. ko.; U:237 1908 1. ko.; U:239a 1908 9.–11. ko.; U:261 1910 8.–11. ko.; U:273 1911 11.–12. ko.; U:290 1912 11. ko.; U:314 1914 9.–11. ko.; U:326 1915 10.–11. ko.; U:730 1934 10–12. ko.; U:773 1935 10–12. ko..
Finlands Släkthistoriska Förening rf FSHF(Länk leder till extern tjänst)
Helsingfors, inflyttade 1890–1902 (MKO17-31); FSHF, sidorna för medlemmar
Mäntsälä, födda 1861–1882 (AP I C:2); FSHF, sidorna för medlemmar
Mäntsälä, Rippikirjat (Kommunionböcker) 1900–1909 (AP_I I Aa:16) Sidan 441 Mäntsälä, Irras-väki; FSHF.
Tidningar
Nationalbiblioteket, digitala samlingar
https://digi.kansalliskirjasto.fi/search(Länk leder till extern tjänst)
HBL 19.05.1911, nr 133, s. 10.
HBL 2.3.1912, nr 60, s. 10.
HBL 1.2.1920, nr 32, s. 2.
Ilta-Sanomat 2.2.1939, nro 27, s. 2.
Tuulispää 30.7.1920, nro 30, s. 6.
Työmies 16.3.1908 nro 63, s. 4.
Uusi Suometar 15.6.1904, nro 136, s. 8.
Forskningslitteratur
Haapala, Pertti, 1986. Tehtaan valossa – Teollistuminen ja työväestön muodostuminen Tampereella 1820–1920. Historiallisia Tutkimuksia 133. Osuuskunta Vastapaino, Tampere.
Impola, Petteri, 2021. ”Perukirjat”. Teoksessa Impola, P., Frigren, P., Karonen, P., Roitto, M., Räihä, A., & Eilola, J. (2021) (toim.). Vanhojen käsialojen lukuopas. Gaudeamus, 155–161.
Jaakkola, Jouko, 1994.”Sosiaalisen kysymyksen yhteiskunta – Kahden katastrofin välissä (Tehtaanpatruunat ja työväestö, Työläiselämä ja sen ongelmat)”. Teoksessa Jaakkola J., Pulma, P., Satka, M, Urponen, K. (toim.). Armeliaisuus, yhteisö ja sosiaaliturva – Suomalaisen sosiaaliturvan historia. Gummerus Kirjapaino Oy, Jyväskylä, 71–90.
Kauranen, Ralf & Rantanen, Pekka, 2008.” Naurettava lakko”. Teoksessa, Haapala, P., Löytty, O., Melkas K. & Tikka, M. (toim.). Kansa kaikkivaltias – Suurlakko Suomessa 1905. Teos, Helsinki, 269–293.
Nieminen, Hannu, 2001. Sata vuotta eläinten puolesta: kertomus Suomen Eläinsuojeluyhdistyksen toiminnasta 1901–2001. Suomen Eläinsuojeluyhdistys.
Nyström, Samu, 2013. Poikkeusajan kaupunkielämäkerta. Helsinki ja helsinkiläiset maailmansodassa 1914–1918.(Länk leder till extern tjänst) Historiallisia tutkimuksia Helsingin yliopistosta XXIX. Helsingin yliopisto, väitöskirja.
Rahikainen, Marjatta, 2006. Kotiapulaisena 1900-luvun kaupunkilaisperheessä. Teoksessa Rahikainen, M. & Vainio-Korhonen, K. (toim.). Työteliäs ja uskollinen: naiset piikoina ja palvelijoina keskiajalta nykypäivään. Gummerus Kirjapaino Oy, Jyväskylä, 224–252.
Reinikka, Fanny, 2026. Kunnolliset ja kelvottomat – Miesten palvelutyö Helsingissä vuosina 1880–1930. Työväen historian ja perinteen tutkimuksen seura, Verkkokirjat, 59. Väitöskirja.
Sulkunen, Irma, 1986. Raittius kansalaisuskontona: raittiusliike ja järjestäytyminen 1870-luvulta suurlakon jälkeisiin vuosiin. Historiallisia tutkimuksia 122. Väitöskirja.
Varje, Pekka, 2014. ”Palvelukseen halutaan” Työpaikkailmoituksen työntekijä. Teoksessa Suomalainen työntekijyys 1945–2013, Väänänen, A. & Turtiainen, J., (toim.). Vastapaino, 54–83.
Åström, Sven-Erik, 1956. Kaupunkiyhteiskunta murrosvaiheessa, Teoksessa Rosén et al (toim.) Helsingin kaupungin historia IV osa 2, Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Kirjapaino Oy, Helsinki, 10–285.
