Baggböle

Baggböle by

Östra och Västra Baggböles historia börjar med en man vid namn Magnus, som år 1417 var nämndeman vid lagmanstinget. Magnus, som bodde i Baggböle, på den tiden ”Byggiabola”, var en av de tolv nämndemän som utredde och bevisade att munkarna i klostret Padiste på estniska sidan olovligen hade fiskat lax i Vanda å, på Forsbys fiskevatten.

Administrativt var Baggböle en av byarna i Helsinge socken. Livet där gick sin gilla, om än omväxlande, gång från 1500-talet fram till slutet av 1800-talet. I medlet av 1500-talet fanns det fem hemman i byn, på 1700-talet bara fyra, och år 1905 sju hemman. Påminnelser om hemmanen på 1700-talet, nämligen Erikas (eller Klasas, som det också kallades), Murmästars, Landtmätars och Prästbacka, kan baggböleborna fortfarande stöta på i sin vardag. Erikas storstuga från 1700-talet finns ännu kvar, känd under namnet Baggis. Murmästars lever ännu kvar i gatunamnet Murmästarvägen, ett avsnitt av Ring I. Samma öde har rönts av Landtmätars, som givit namn åt Lantmätarsvägen, och Prästbacka, över vars marker Prästbackavägen numera går.

På våra nuvarande kartor påminns vi om Storskiftet (på 1700-talet) av de långa, raka raderna av tomter i Baggböle. Villatomterna ligger idag i ungefär ost-västlig riktning längs de gator som utgår från den gamla byakärnan (Svalustensvägen och Samhällsvägen) och sträcker sig ända till Britas. Vanda å på andra sidan byakärnan var ännu på 1800-talet en viktigare färdled än vägarna.

Baggböle lockande för helsingforsbor

Baggböle och dess för det mesta svenskspråkiga invånare hörde till Helsinge socken, men omkring år 1900 började byns utveckling påverkas av det växande Helsingfors, till en början i form av sommargäster. Överklassen i Helsingfors längtade ut till lugnet och ron på landsbygden, och lät bygga sommarvillor utanför staden, även i Baggböle – i synnerhet där som västra ändan av Alkuvägen och Lepolavägen ligger idag. Till området i västra ändan av Mellangårdsvägen flyttade man villor ända från Terijoki på Karelska näset. En del av sommargästerna, bland annat teosofen Pekka Ervast, bodde i Baggböle året runt.

Den starka industrialiseringen i Helsingfors från och med 1880-talet skapade arbetstillfällen och behov av arbetskraft. Bostadsbyggandet höll inte jämna steg med stadens tillväxt, så man bodde trångt i Helsingfors. En lösning för i synnerhet dem som hade mera pengar och för arbetare med familjer var att skaffa tomtmark utanför staden.

I Baggböle sköttes spjälkandet av hemman i parceller av tre andelslag för jordanskaffning. Dessa grundades av arbetare eller yrkesmän, till exempel byggmästare, från Helsingfors. Syftet med andelslagen var att skaffa tomter förmånligt för medlemmarna, och sålunda kom de att köpa hela Prästbacka hemman och hälften av Lantmätars. Andelslaget Alku bildades år 1905, andelslaget Lepola år 1907 och andelslaget Elo år 1909. Allesammans upplöstes senast år 1911, då alla tomter blivit sålda. Största delen av tomterna var en halv hektar stora, men en del av andelslagsmedlemmarna köpte flera tomter och bildade större egendomar. Andelslagens gärning lever kvar i gatunamnen Alkuvägen, Lepolavägen och Elovägen, och förstås Andelslagsvägen.

Arbetarna jobbade inne i Helsingfors

År 1908 förklarades Baggböle villasamhälle som tätort, fortfarande som en del av Helsinge kommun. Befolkningen hade till största delen blivit finskspråkig i och med att marken delats upp i parceller och det flyttat in nytt folk. År 1930 var nästan nio av tio baggbölebor finskspråkiga – en mycket större andel än i Helsinge i övrigt.

Samtidigt blev trafiken livligare i Baggböle, i och med att de nya invånarna dagligen åkte till sitt arbete i Helsingfors. År 1930 arbetade omkring var femte familjeöverhuvud inne i staden. Pendlandet, som det numera heter, var möjligt tack vare lokaltåget mellan Helsingfors och Åggelby, men från de västra delarna av Baggböle var vägen till järnvägen lite väl lång. Därför ansökta andelslaget Lepola om att en haltpunkt skulle byggas i Kottby, och haltpunkten togs i bruk år 1910.

Men ännu bättre trafikförbindelser behövdes. De vägar som fanns var ju byggda för hästdragna fordon, så de behövde repareras och förbättras titt och tätt för att klara av biltrafiken. Under Första världskriget byggde den ryska militären sten- eller oljegruslagda vägar till sina förskansningar, och de var en klar förbättring jämfört med de tidigare smala sandvägarna. Bland annat Elovägen och Mellangårdsvägen var slitstarka kanonvägar. Privatbilar var ännu ovanliga, men busstrafiken gjorde det möjligt att, med en modernare term, ”pendla till jobbet” i Helsingfors även för dem som bodde längre från järnvägen. Busslinjernas vändpunkt var till en början i korsningen mellan nuvarande Baggbölevägen och Lepolavägen. År 1925 gick det elva bussturer per dag i bägge riktningarna – den första kvart över sex på morgonen från Helsingfors till Baggböle, den sista 22.45 från Baggböle till Helsingfors. Resan tog en halv timme ena vägen – vilket den ju ofta tar ännu idag.

Näringar och service i Baggböle

Det fanns också företag och arbetsplatser i Baggböle. De närbelägna järnvägsstationerna möjliggjorde lönsamhet för till exempel handelsträdgårdar, i och med att produkterna kunde fraktas på räls till Helsingfors och annanstans. I Helsingfors såldes de främst på torgen. Den första handelsträdgården i Baggböle anlades av bröderna Väinö och Onni Koskinen, som år 1918 flyttat in från Tavastland. Till en början var trädgårdarna en binäring för ägarna, men efterhand tilltog verksamheten, och i ett skede hade Koskinens trädgård de största växthusen i Finland. Den sista handelsträdgården i området, mellan Lepolavägen och Byalagsvägen, tillhörde Pekko och Ilmari Koskinen. Växthusen i Kokkonens handelsträdgård revs tillsammans med det kokkonenska hemmet hösten 2017. Odlingsmarken där rönte samma öde som de andra handelsträdgårdarna: där byggdes bostäder.

De få bondgårdarna i Baggböle var till stor del självförsörjande, men för detta var andelslagstomterna alltför små. Det uppstod ett behov av handelsbodar. De första som öppnade i Baggböle låg i nuvarande Östra Baggböle, i korsningen mellan Svalustensvägen och Byggmästarvägen – i vars närhet bosättningen till en början anhopade sig. Men det fanns andelslagsparceller också längre västerut, och de behövde service på närmare håll de med. Från nuvarande Västra Baggböle var det lång väg till ”handeln” vid gränsen till Åggelby. Det berättas sålunda att det ett litet tag skulle ha funnits en handelsbod i korsningen mellan Alkuvägen och Alkugränden.

Krigsåren 1914–18 drabbades också köpmännen av den livsmedelsbrist som rådde, och butikshyllorna var ganska tomma. Andelslaget Elanto var en stor aktör och kunde skaffa in mera säljvaror än de andra köpmännen. Vid dåvarande Parkvägen, nuvarande Lepolavägen 17 öppnades tack vare aktivt påverkningsarbete från baggböleborna Elantos kolonialvaruhandel nr. 20 i november 1916. Att andelshandeln öppnade där kan tänkas ha berott också på att Väinö Tanner, som då satt med i Elantos ledning, ägde två parceller vid Elovägen. Elantobutik nr. 20 var länge den viktigaste butiken i byn. Den hade tre ingångar, för den bestod av tre avdelningar, nämligen för diversevaror, mjölk respektive kött.

Affärscentrum i Baggböle kom att bestå av grannskapet kring Lepolavägen 17 och, längre upp, Skiftesvägen. Förutom Elanto fanns där en elaffär, en vedaffär, en allmän bastu och en skomakare. Mitt emot Elanto fanns det länge ett kafé, och sedermera ett apotek och en barberar-frisörsalong. Åren 1945–75 fanns också biografteatern Bio Tarja.

Under 1920- och 30-talet spreds bosättningen i Baggböle längre västerut norr om Mellangårdsvägen och väster om nuvarande Baggbölevägen, i ”Petsamo”. År 1930 öppnade andelslaget Elanto en butik till i ett hus det låtit bygga i hörnet av Baggbölevägen och Lepolavägen. Denna elantobutik revs på 1970-talet för att ge plats för aktiebolaget Valtameri Oy:s huvudkontor. Läget är fortfarande bra för en butik – ännu idag ligger det en matbutik strax intill.

Man gick i skola enligt vilken kommun man bodde i

Det första skolhuset i Baggböle var Metsola finskspråkiga folkskola, som byggdes år 1906 på en parcell utbruten ur Lantmätars hemman. De svenskspråkiga barnen gick i skola i Åggelby. Antalet barn växte i takt med folkökningen. Beslutsfattarna i Helsinge såg inget behov av att utvidga skolan, då en del av barnen fortfarande var skrivna i Helsingfors, därifrån familjerna hade flyttat. Den enda läraren för de 54 barnen i skolan kom sig sedan för att besöka barnens föräldrar och berätta att de borde ändra sin hemkommun till Helsingfors – eljest fanns det inga möjligheter att få en lärare till.

Vartefter bosättningen bredde ut sig västerut uppstod behov av att få en hel skola till. I en sidobyggnad till Lepolavägens Elanto verkade det en folkskola på 1920- och 1930-talet, tills det år 1939 byggdes en ny skolbyggnad vid nuvarande Baggbölevägen. Byggnaden kom senare att fungera som högstadieskola, tills den revs sommaren 2022. Nuvarande lågstadieskolan Pakilan ala-astes byggnad blev färdig år 1954. Bredvid den färdigställdes våren 2022 en byggnad för en högstadieskola.

Finskspråkiga folkskolan Toivola grundades år 1922 i anknytning till ett barnhem för föräldralösa barn till stridande i de finländska röda trupperna. Under sitt första verksamhetsår hyste barnhemmet Toivola 121 barn. I tavastländska kommunen Hausjärvi, vid Ryttylä gård, som ägdes av Helsingfors stad, hade det år 1918 verkat ett barnhem för föräldralösa barn grundat av den röda sidan. I september 1922 flyttades barnhemmet till Baggböle, där det på den mark som kommunalrådet Toivonen sålt åt staden fanns lämpliga byggnader för ett barnhem med därtill hörande lantbruk. Namnet Toivola torde ha kommit sig av kommunalrådets namn. Skolan skulle inte ha grundats så nära Metsola folkskola om inte dess elever varit skrivna i Helsingfors – och därmed inte kunde gå i Metsola, som hörde till Helsinge kommun.

I samband med inkorporeringen 1946 gjordes Toivola till en internatskola för barn på hjälpskolenivå, och skolan till en hjälpskola. Denna typ av skola var avsedd för barn som inte klarade av undervisningen i en vanlig folkskola. Därför var inlärningstakten långsammare, och elevgrupperna mindre. I och med grundskolereformen blev Toivola år 1975 en specialskola.

Nytta och nöje med fritiden

Redan år 1905 grundade arbetare i Baggböle, tillsammans med arbetare i Åggelby, arbetarföreningen Salama. Sedermera flyttade föreningens verksamhet helt och hållet till Baggböle. Den första samlingslokalen inrättade man i en gammal ria, som låg där Alkugränden idag viker av från Alkuvägen. Ett egentligt Folkets hus anskaffades år 1917, men det konfiskerades på 1930-talet med stöd av de så kallade kommunistlagarna, och såldes år 1934 på tvångsauktion åt en understödsförening för en kyrka i Baggböle. År 1947 fick arbetarföreningen köpa tillbaka sitt hus.

Då ”lillkyrkan”, som Folkets hus hade börjat kallas, återgick till arbetarföreningen var Baggböle, som hunnit bli ganska stort, utan egen kyrka igen. Därför byggdes i närheten av den dåvarande byakärnan en helt ny kyrka, som stod färdig år 1950. Byggandet hade gått raskt och påhittigt till: som exempel fungerade kyrktornet samtidigt som skorsten. En egen församling blev Baggböle först år 1961, och fyrtio år senare, 2002, lades sista hand på en rad utvidgnings- och ändringsarbeten, samtidigt som Baggböle kyrka fick sitt nuvarande namn Den Gode Herdens kyrka.

Till arbetarföreningens historia anknyter även idrottsföreningen Pakilan Visas [dvs. ung. Baggböle tävlare] historia. År 1908 grundades i Baggböle en idrottsförening vid namn Yritys [dvs. ung. Ansatsen], som år 1914 fortsatte under namnet Pakinkylän Veljet [baggbölebröderna]. Sistnämnda lades år 1932 ner i kraft av de så kallade kommunistlagarna. Däremot är Pakilan Visa, som grundades 1936 och som också tränade på Folkets hus, fortfarande aktiv, liksom också gymnastik- och idrottsföreningen Veto [dvs. ung. Fin form] grundad 1934. Sistnämnda är visserligen numera helt inriktad på skidåkning, och heter Pakilan Veto.

Frivilliga brandkåren i Baggböle grundades år 1922, främst i nyttosyfte. Närmaste brandkåren låg till dess i Åggelby, och då den hunnit fram till Baggböle hade ofta hela huset hunnit bli övertänt. Att Baggböle FBK fortfarande heter Pakinkylän VPK fastän Baggböle på finska ändrat namn till Pakila, beror på att det i relativt närbelägna Mörskom redan fanns en Pakilan VPK. Idag är Baggböle FBK en av Helsingfors stads avtalsbrandkårer, som kan rycka ut när man ringer nödnumret 112.

Från social bostadsproduktion till designhus

Följande skede av intensivt byggande inföll strax efter Andra världskriget, då Helsingfors stad slöt avtal med Sosiaalinen asunnontuote Oy Asutus, ett aktiebolag för social bostadsproduktion, om byggande av små enfamiljshus vid Vedakärrsvägen. Husen, vars bostadsyta var 59 kvadratmeter, i två rum och kök, levererades av koncernen Tehdastalo Yhtymä. Bastu, vedlider och uterum fanns i ett skilt uthus, och en gemensam vattenpost fanns vid Byalagsvägen. År 1948 var redan 95 av dessa hus färdiga eller under byggnad. Vid samma tid byggdes vid Vedakärrsvägen, Stacksvägen och Slåtterkarlsvägen främst tvåfamiljshus. För att driva gemensamma saker och för fritidssysselsättningar grundades villaföreningen Pakilan omakotiyhdistys ry.

Olika detaljplaneändringar under 1960-talet och ända till 90-talet förde med sig ett nytt slags hus, radhuset, till Baggböle. Samtidigt började man bygga tätare, i och med att det blev möjligt att spjälka upp tomterna i mindre delar. En del av de nya byggnaderna byggdes på tomter som förblivit tomma, en del på nedlagda handelsträdgårdars tomter. Likaså revs en hel del gamla småhus för att ge plats för radhus. Under 1960- och -70-talet växte Baggböles folkmängd med upp till 3-4 procent om året. Samtidigt blev byggnadsbeståndet nyare, och områdets framtoning förändrades. Små vedeldade hus fick som granne eller ersattes av över hundra kvadratmeter stora designhus med alla bekvämligheter. Innan oljekrisen på 1970-talet kunde det till och med i radhus hända att man inrättade små simbassänger – pooler. Sålunda hade arbetarsamhället där någonstans ”på vischan” förändrats till en förort för välbärgat folk, där man bodde rymligare än i förorter i allmänhet.

Baggböle förtjänar till och med ett verb

Ordet bagge är den rikssvenska formen av det man på finlandssvenska kallar bässe, alltså hannen av ett får, en gumse. Ännu in på 1600-talet lär ordet ha använts som öknamn på tjocka och klumpiga människor. År 1908 fick Baggböle det finska namnet Pakinkylä, direkt översatt från svenskan, men år 1946, då Helsingfors gjorde sina stora inkorporeringar, blev områdets finska namn Pakila. Som officiellt namn på området fastslogs Pakila, på svenska Baggböle, år 1959, då det också spjälktes upp i Östra resp. Västra Baggböle – alltså Itä-Pakila och Länsi-Pakila – i och med att Tusbyleden hade delat Baggböle itu.

På finska har man myntat termen pakiloituminen, alltså ungefär baggbölisering, som syftar på det som hänt i Baggböle, nämligen att man på de halvhektarsparceller som andelslagen delat upp marken i började bygga kompletterande rad- eller parhus mitt bland villor och frontmannahus mot slutet av 1960-talet. Detta hade i tiden en negativ klang – man tyckte inte om att olika hustyper och arkitekturstilar från olika årtionden blandades. Samtidigt gentrifierades dock den gamla arbetarstadsdelen.

Källor och litteratur:

Pakilan seudun historia(yhdistys) ja Kaarlo Pettinen. Pakilan Seudun Historia. Pakilan seudun historia, 1981 [om Baggböleområdets historia och Kaarlo Penttinen].

Laakso, Maria. Pihoilla ja ploteilla: Lapsuusmuistoja Pakilasta 1930 - 1950-luvuilla. Pakila-seura, 2003 [om barndomsminnen från Baggböle på 1930-50-talen].

Länsi-Pakilan rakennushistoriaselvitys: https://www.hel.fi/static/liitteet/kaupunkiymparisto/kerrokantasi/lansi-pakila/lansi_pakila_yhs_historia.pdf [utredning om Västra Baggböles byggnadshistoria]

Pakila-Seuran historiasivut: https://kaupunginosat.fi/pakila/category/pakila-seura/pakilan-historia/(Länk leder till extern tjänst) [lokalföreningen Pakila-Seuras historiesajt].

Pakilan omakotiyhdistyksen historiasivut: https://pakilanomakotiyhdistys.net/historia/(Länk leder till extern tjänst) [Baggböles villaförenings historiesajt].

Pakilan Visan historiaa: https://www.pakilanvisa.fi/seuran-esittely-ja-yhteystiedot/historia/(Länk leder till extern tjänst) [idrottsföreningen Pakilan Visas historia].

Viita, Ossi. Visa Pakilasta. Pakilan Visan 75-vuotisjuhlateos, Helsinki 2011 [75-årsjubileumsskrift för idrottsföreningen Pakilan Visa].

Pakinkylän työväenliikkeen historiaa [om arbetarrörelsens historia i Baggböle]

Hakanen, Maija: Salamasta se kaikki alkoi : Pakilan työväentalon 100 vuotta, Pakilan Demokraattinen Kulttuurisäätiö 2017 [om Folkets hus i Baggböle, 100 år].

Pakinkylän punakaartin historia: Maija Hakanen, Pakinkylän Punainen Kaarti, TA-Tieto Oy, Helsinki 2019, http://hdl.handle.net/10138/319471(Länk leder till extern tjänst) [om röda gardets historia i Baggböle].

Pakinkylän VPK:n historiaa: http://pakinkylanvpk.net/(Länk leder till extern tjänst) [om Baggböle FBKs historia])

Landgren, Lars. 70 Vuotta Vapaaehtoisvoimin Tulta Vastaan: Pakinkylän VPK 1922-1992, Pakinkylän VPK 1992 [om Baggböle FBK, 70 år av frivillig utryckning].

Pakilan kadunnimien historiaa, osat 2 ja 3: https://www.hel.fi/static/tieke/digitoidut_asiakirjat/helsingin_kadunnimien_historia/index.html [gatunamnens historia i Baggböle, del 2 och 3]