Under lilla istiden frös Finska viken, vilket kunde leda till överraskningsanfall från båda sidorna. I januari 1577 kom drygt tusen kavallerister över isen till den nyländska kusten. Helsingfors stad sparades, men inte byarna i dess omnejd.
31. mars 2023
Havet och förbindelsen till Tallinn var orsaken till att Helsingfors grundandes och ett levnadsvillkor för staden, men även ett hot. I Tallinn fanns det efterfrågan på allmogeprodukter, och man kunde flytta till Estland för att få arbete eller för att byta landskap, om det behövdes av en eller annan orsak. Vintertid förbättrade det frusna havsområdet kring Helsingfors trafikförbindelserna i närområdet, eftersom is- och vintervägar kunde tas i bruk – trafiken blev betydligt snabbare. Enligt den estniska historikern Raimo Pullat restes till och med tillfälliga ”pop up”-krogar för resenärer på isen mellan Helsingfors och Tallinn. Där var försäljningen skattefri redan på 1500-talet, även om krögare i allmänhet beskattades.
Sämre var att Tallinn även var ett militärt mål och drog till sig krigshandlingar – både egna och fiendens. För kustbefolkningen i Finland innebar det en underhålls- och försörjningsbelastning. Krigshandlingarna ökade beskattningen, skjutsningsskyldigheterna och risken för att hamna i lantvärnet eller härarna. Närheten till en viktig hansastad var en konkret hotfaktor för Helsingfors och byarna i dess omnejd framför allt på vintern, när havet frös till is, och i synnerhet under den kalla klimatfas på 1500-talet som kallades lilla istiden: den möjliggjorde krig på isen.
Iskrig var en nordlig specialitet och stred mot tidens krigsteoretiker Machiavellis läror. Vanligtvis krigade man inte på vintern på grund av underhållssvårigheterna. Skildringarna av den nordiska krigföringen på isen väckte uppmärksamhet också i Sydeuropa: Iskrig beskrevs på Olaus Magnus karta Carta Marina, som trycktes i Venedig 1539, och i hans Historia om de nordiska folken 1555. Isen innebar en operativ möjlighet för Ryssland, eftersom landet före Östersjöflottans uppkomst 1714 inte hade några ordentliga fartyg, bara fartyg av pråmtyp som var avsedda för transporter.
Karta över Ryssland från 1574, gjord av kartografen Abraham Ortelius från Antwerpen. Tatarerna var ett ryskt stäppfolk, som Ivan den förskräcklige använde i sin armé. Kartan framställer Ryssland som ett gåtfullt, vidskepligt, exotiskt och vidsträckt land som genomkorsas av floder. Ju längre österut man rör sig, desto mer vidskepligt ter sig landet. I den västra kanten av kartan syns en del av Finska viken, dit hela Ryssland strävade under hela 1500-talet, dock utan att lyckas ordentligt. Trycket från det stora landet kändes dock i de östra och södra gränstrakterna i Finland under hela den senare hälften av 1500-talet. Helsingfors var också en gränstrakt på grund av förbindelsen med havet. Oroligheterna upphörde med den för Sverige fördelaktiga freden i Teusina 1595. Russiae, Moscoviae et Tartariae descriptio 1574. Nationalbiblioteket, Nordenskiölds samlingar. Foto: Nationalbiblioteket, Nordenskiölds samlingar
I januari 1577 vällde 1 200 av den ryske tsaren Ivan den förskräckliges soldater, däribland uppenbarligen även tatarer eller mongoler, fram över isen utanför Helsingfors. Hären hade belägrat Tallinn, men de starka stadsmurarna hade förhindrat att staden erövrades. Plutonerna ville ha sitt arvode, det byte som de inte fick när belägringen misslyckades – arméerna underhölls genom plundringar. Anfallet kunde å andra sidan även ha mer omfattande strategiska syften: man försökte försvaga Tallinn genom att plundra dess stödområde, det vill säga den nyländska kusten. Enligt Werner Tawastjerna, som skrev om Rysslands krig redan på 1920-talet, hade tsaren beslutat att anfalla när han hörde att ”Finland också hörde till Tallinnområdet och genom en erövring av staden skulle höra till Ryssland”. Sverige hade 1560 erövrat Estland och gjort Finska viken till ett innanhavsområde som förenade olika delar av riket. Ryssarna, som i källorna omnämns med den traditionella benämningen fiende eller rydze, anföll över Finska viken på det smalaste stället, Porkala, samt från Vrangö, som ligger på den västra sidan av Tallinnbukten, närmast Helsingfors. Därifrån är det mindre än 30 sjömil (cirka 54 km) till Mjölö på den finska sidan. Anfallet riktades mot den kustremsa som låg mittemot Tallinn och sträckte sig från Ingå till Sibbo.
Angriparen var överlägsen: År 1570 uppgick den fasta befolkningen i Helsingfors till 500–600 personer (Aalto, 165), medan befolkningen i Helsinge förvaltningssocken (dagens Vanda) uppgick till cirka 2 200–3 100 personer 1576 (Kuisma 1990, 59). Man skulle alltså ha behövt socknens hela befolkning för att möta tatarerna. Man gjorde även motstånd och tog angripare till fånga. Fienden rörde sig ändå fritt, även om den inte trängde in i Helsingfors eller Borgå. Genom att plundra kustbyarna försvagade fienden dock samtidigt även dem och Helsingfors kungsgård. Enligt Tawastjerna kunde angriparna inte ta sig längre, eftersom ”den sydliga vinden hade knuffat upp isen utanför Helsingfors till rumshöga hinder”. Påståendet är egendomligt, eftersom ryssarna rörde sig i områdena för dagens Tölö och Brändö och det inte uppstår ishögar av det här slaget i den norra änden av Kronbergsfjärden. Efter anfallet gjorde fogden en förteckning över de byar som förstörts, föremål som plundrats och människor som rövats bort (se Digitalarkivet, Novgorod Finland). Rubriken på dokumentet är ”Lengd åpå the skatter och röker som aff Ryssen rappade ähr anno 1577”.
Enligt förteckningen plundrade ryssarna byar i Helsinge och Sibbo socken och brände även delvis ner dem. Till dessa byar hörde bland annat Otnäs, Munksnäs, Tali, Drumsö, Lillhoplax och Storhoplax, Klövskog, Bredvik, Tölö, Brändö, Fastböle, Domarby, Mellungsbacka och Nordsjö, varifrån man fortsatte till Vestersundom, Spjutsund och Löparö vid Sibbokusten. Förstörelsen var omfattande: Tölö by konstateras vara ”brand och öde genom fiende”, det vill säga nedbränd och ödelagd av fienden. Med öde avsågs att platsen var oförmögen att betala skatt, men i värsta fall var den även helt utan invånare. I Spjutsund i Sibbo skärgård finns likaså anteckningen ”gården bleff brand” för två hus. Det berättas att behandlingen av civila var särskilt grym.
Fienden tog även med sig människor. Vid många hus i förteckningen finns ett omnämnande av bortförda eller dödade personer (psoner). Det vanligaste antalet var en, men det förekom även att 10 och till och med 20 personer tillfångatogs. Totalt bortfördes drygt hundra personer, vilket var ett stort antal i förhållande till folkmängden. Förutom att röva bort människor stal ryssarna spannmål, livsmedel, levande boskap, järnföremål som yxor och grytor, kläder, tyg och skinn samt silverföremål – allt som de fick tag på. Syftet var att ödelägga husen. Tillbaka till Estland marscherade en stor kolonn med soldater, gods, djur och fångar. De som inte orkade marschera dödades enligt Tawastjerna på isen. Vintern 1579 var det fortfarande kallt och havet var täckt av is. Vis av lärdomarna från anfallet över isen hade man placerat ut vaktposter på isen utanför Porkala och Pellinge. Samma år genomförde Sverige ett hämndanfall över viken, och striden om Finska viken slutade med en seger: 1595 slöts freden i Teusina, där Rysslands tillträde till havet spärrades. Det målet uppnåddes först hundra år senare.
Källor:
Förteckning över de skatter och gårdar som ryssarna plundrade i Nyland 1577. KA 161.
Litteratur
Aalto, Seppo: Sotakaupunki. Helsingin Vanhankaupungin historia 1550–1639. Helsinki. Otava 2012.
Kuisma, Markku: Helsingin pitäjän historia II. Vanhan Helsingin synnystä isoonvihaan 1550–1713. Vantaa. Vantaan kaupunki 1990.
Tawastjerna,Werner: Pohjoismainen viisikolmattavuotinen sota. Vuosien 1570 ja 1590 välinen aika I. Historiallisia tutkimuksia. Helsinki. SKS 1929.
Balthasar, Russow: Liivinmaan kronikka. Suomentanut Timo Reko. Helsinki. SKS 1578/2004.
Förteckning som fogden efter tatarernas anfall upprättat över de ”rökar och skatter” som fienden plundrat i Helsingfors- och Sibboregionen 1577. Lengd åpå the Skatter och Rööker son aff Ryssenn Rappade ähr Anno 1577. Förteckningen innehåller en genomgång av varje plundrad gård samt de livsmedel, föremål och människor som fienden har fört bort. Rök innebar ett bebott hus med skattebetalningsförmåga. Det var en praktisk skatteenhet. I bästa fall räknade fogden antalet beskattningsbara hus i en by utifrån den rök som steg ur rökgluggarna. På 1500-talet fanns det ännu inga skorstenar. Med skatter avses skatt, medan ordet rappa användes i samband med gränskrigen och plundringstågen mellan Sverige och Ryssland på 1500- och 1600-talet. Källa: Nationalarkivet, fogderäkenskaper allmänna dokument. Förteckning över de skatter och gårdar som ryssarna plundrade i Nyland 1577–1577 (KA 161). Nationalarkivet, Helsingfors. Foto: Riksarkivet
