Olympiska sommarspelen i Helsingfors 1952

För Helsingfors och Finland, som allt sedan krigsslutet kämpat hårt med bland annat återuppbyggandet, betalandet av krigsskadeståndet åt Sovjetunionen, och integrerandet av den evakuerade karelska befolkningen var spelen en ekonomisk kraftansträngning. Då Helsingfors stadsfullmäktige våren 1947 beslöt ansöka om OS-värdskapet på nytt rådde det fortfarande livsmedelsransonering. Till exempel kaffet var ”på kort”, men som donation lyckades man få kaffe från Columbia. En del av de tävlingsanläggningar som byggts med tanke på 1940 var antingen ännu ofullbordade eller redan lite förfallna.  

Staten deltog i finansieringen av OS tillsammans med Helsingfors stad och de olympiska spelens lokala organisationskommitté. Sammanlagt kom spelen att kosta omkring en och en halv miljard finska mark (motsvarande över 50 miljoner euro idag). Och någorlunda bra lyckades ekonomin, i och med att underskottet inte blev större än 50 miljoner mark (lite över 1,5 miljoner euro). Organisationskommittén påpekade faktiskt att det inte var ett särskilt högt pris för all den goda publicitet som spelen gav Helsingfors och Finland.  Man hade också gjort utredningar som kommit fram till att OS kunde kopplas till Helsingfors tillväxt och utveckling, att spelen inte medförde bara utgifter utan även möjligheter att investera i staden. Detta alltså på 1930-talet medan man drog upp de första planerna för OS. Att satsa på idrott sågs som en del av urban kultur, och anläggningarna för OS skulle planeras så att de blev till mångsidig nytta för stadsbornas idrottande och tävlande också långt efter spelen. 

Den klart största utgiftsposten var byggandet av de olympiska byarna, alltså inkvarteringen.  Olympiabyn i Kottby byggdes dock icke enbart som inkvartering för idrottarna utan som en varaktig del av ett växande Helsingfors. Enligt samma princip tjänade till en början som olympiska byar också det nya Sjuksköterskeinstitutet i Mejlans (för kvinnliga idrottare) och Kadettskolans nya byggnad på Sandhamn (för finländska idrottare).

En stor del av tävlingsanläggningarna för olympiska sommarspelen 1952 hade byggts redan på 1930-talet med tanke på sommar-OS 1940, som ju sedan inhiberades. Och det var tack vare OS som Helsingfors fick många av sina mest kända landmärken, däribland Olympiastadion, Tölö Sporthall, Simstadion, Velodromen och Tennispalatset. Spelen krävde också stora investeringar i infrastruktur i Helsingfors med omnejd. Det gällde att dels förbättra samfärdsel och kommunikation, dels uppföra nya affärsbyggnader. Staten stödde frikostigt dessa projekt – man upplevde att OS inte var bara Helsingfors utan hela Finlands gemensamma sak. 

De olympiska spelen väntades medföra en aldrig tidigare skådad ström av turister till Helsingfors, och det innebar många utmaningar för planeringskommittén En av de största var hur man skulle inkvartera alla besökarna. Utgångspunkterna var att man väntade 60 000–70 000 utländska besökare och att hotellen och resandehemmen i Helsingfors med omnejd hade plats för sammanlagt 3000. Hotellrummen bokades främst för prominenta gäster. Även nya hotell byggdes. För de vanliga resenärerna måste man hitta rum på andra sätt: inkvartering i vanliga hem förbereddes, liksom också gemensam inkvartering i offentliga inrättningar samt vid campingområden, till och med i tält.  

Sist och slutligen kom det klart färre besökare än man förberett sig för, så några problem med logerandet blev det aldrig. Särskilt omtyckt blev inkvarteringen utomhus: på campingplatserna sov man både i turisternas egna husvagnar och i plutontält resta av Finlands försvarsmakt. 

Olympiaterminalen i Södra hamnen i Helsingfors byggdes för de besökare som kom sjövägen, och flygfältet i Sjöskog, nuvarande Helsingfors-Vanda flygstation, för dem som kom med flyg. Trafikarrangemangen förbättrades, och de första trafikljusen i Helsingfors installerades. 

Bostadsbyggandet i Helsingfors, som påskyndats av OS, tillgodosåg ett akut behov. Bostadslösheten hade efter kriget blivit ett så brännande problem i Helsingfors att hemlösa inhysts till och med i stadens underjordiska skyddsrum. Dessa ”grottmänniskor” – till största delen dels vanliga män i arbetsför ålder som kommit till staden för arbetets skull, dels frontveteraner – var så många att staden med tanke på sitt goda rykte beslöt skärpa villkoren för att få bo i bombskydden. De som blev utanför fick logi hos till exempel Frälsningsarmén, eller bodde i källare eller i ruckel som de slagit upp i någon skog. 

Den 19 juli 1952, då Helsingfors-OS öppnades, kom Finlands statsminister Urho Kekkonen med en hälsning till spelen. Han konstaterade att det var under ganska speciella omständigheter som Finland stod värd för de olympiska sommarspelen, där unga tävlande från 69 stater nu samlats för ädel kamp. Han menade att det knappast någon annanstans i världen fanns ett ställe där folk från olika håll i världen fredligt kunde samlas och ekot av alla konflikter hörs så dämpat som här.

Hälsningen fanns publicerad i veckotidningen Suomen Kuvalehti 19.7.1952.

Långdistanslöparen Paavo Nurmi, som varit Finlands största olympiska hjälte, fick äran att löpa in med den olympiska facklan under öppningsceremonin. Trots otjänlig väderlek hade ceremonin samlat över 70 000 åskådare. Budskapet i de solenna anförandena, som underströk internationellt broderskap, och i de frigivna fredsduvorna var av stor aktualitet. Trots att det kalla kriget skärpts var Sovjetunionen med i de olympiska spelen, för första gången. Det var också ett flertal före detta kolonier som blivit självständiga stater. Även Förbundsrepubliken Tyskland och Japan, som varit uteslutna från de olympiska spelen i London 1948, fick vara med i Helsingfors. 

Början av 1950-talet var också inrikespolitiskt en tid av schismer. De finländska idrottsföreningarna och -förbunden hade starka politiska kopplingar, vilket ledde till oenighet om vilka idrottare som skulle få representera Finland. Landet hade då två stora idrottsförbund, nämligen Finlands Gymnastik- och Idrottsförbund (SVUL) och det strax efter medborgarkriget grundade Arbetarnas Idrottsförbund i Finland AIF (TUL). Under första hälften av 1900-talet hade det ofta varit så att AIF:s idrottare antingen inte valdes för landslaget eller att de själva vägrade ställa upp vid vad de ansåg vara borgarnas olympiska spel. Men de gemensamma upplevelserna under krigsåren på 1940-talet hade mjukat upp relationerna, och vid OS 1948 deltog även AIF:are. Också inför Helsingfors-OS ville man bilägga tvisten, åtminstone för den tid spelen pågick, i och med att tanken på egna olympiska spel var så omtyckt bland både folket och politikerna, oavsett parti.

För Finland blev tävlingarna rent idrottsligt en besvikelse, i synnerhet som medaljsaldot inom friidrott blev bara en bronsmedalj. Guldmedaljer blev det i överraskningsgrenar såsom boxning och rodd. Förenta staterna tog hem största medaljpotten, och Sovjetunionen näst största. I medaljstatistiken placerade sig Finland som åtta. 

Till idrottshistorien gick ändå många stora ögonblick, såsom tjeckoslovakiske OS-hjälten Emil Zátopeks segrar på 5000 och 10 000 meter samt i maratonloppet. Ingen annan har klarat av den prestationen under ett och samma OS. Till råga på allt slog Zátopek olympiska rekordet på alla de tre sträckorna. 

En annan av ikonerna vid Helsingfors-OS var ungerska fotbollslandslaget, det ”gyllene”. Lett av Ferenc Puskas vann det turneringen i överlägsen stil, och man har sagt att Ungerns fotbollslandslag under början av 1950-talet var det bästa i världen genom tiderna och att hade stor betydelse för hur speltaktiken utvecklats. 

Hur gjorde man för att få se alla dessa olympiska bragder? Enligt gängse sed hade hälften av inträdesbiljetterna reserverats för utländska gäster, hälften för besökare från värdlandet. Biljetter till de flesta evenemang såldes i fyra priskategorier, och man fick till exempel titta på friidrott på Olympiastadion som billigast för 300 mark, vilket motsvarar knappt tio euro idag. Olympiska spelen i Helsingfors televiserades ännu inte men tävlingarna refererades flitigt i radio. 

Också utanför tävlingsanläggningarna och inkvarteringsområdena märktes de olympiska spelen tydligt i Helsingfors. En myckenhet ny service uppstod för både besökare och ortsbor.  

I jämförelse med många andra olympiska värdstäder var nöjeslivet i Finlands huvudstad i början av 1950-talet ännu ganska anspråkslöst. Detta trots att många nya restauranger, kaféer och dansbanor öppnades i Helsingfors inför OS. Nöjesfältet Borgbacken, som ursprungligen avsetts som provisorium och öppnats år 1949, utvidgades nu. Även möjligheterna att njuta av friluftsliv och historia förbättrades i och med att regelbunden passagerarfärjetrafik inleddes till Sveaborg. Till och med inom mat och dryck skedde det nytt, i och med att de olika ländernas OS-trupper hade egna köksmästare med sig. Tuggummit kom till Finland, och färdigblandade groggar, så kallade long drinks, började säljas på flaska för att underlätta bartendrarnas arbete. 

Förutom de utländska OS-besökarna samlades det givetvis också många gäster och arbetare från övriga Finland i OS-staden. För att kunna sköta allt det praktiska – bland annat biljettförsäljning, vägledning av turister, förplägnad av idrottare – behövdes det tusentalstals människor, och många av dem reste in från övriga Finland. 

In i olympiabyarna fick bara OS-trupperna komma, men kring dem skockades hela tiden nyfikna stadsbor och gäster. Vänskapsband och kontakter knöts, trots att till exempel OS-personalen blivit strängt förbjuden att stifta närmare bekantskap med idrottarna. Om kvällarna var Borgbacken ett omtyckt mötesställe för många par som blivit bekanta till exempel i OS-kantinerna.

Men ännu förargligare var det, enligt signaturen ’Parasta toivova’ (dvs. ung. ’i bästa välmening’), att några av våra unga kvinnor, avslöjande sin dumhet med sitt ansiktsuttryck, i timtal stod och glodde in genom stängslet. Om de inte själva, fortsatte signaturen, förmådde bevara respekten för våra kvinnor borde de schasas bort därifrån.

Trots ivern och festyran blev de olympiska spelen i Helsingfors kanske ändå en liten besvikelse. Det gick nämligen så, att både det finländska medaljsaldot och turistsaldot blev klart mindre än väntat.

Men givetvis kan de olympiska spelens värde inte räknas i bara siffror. Med världens blickar riktade på sig fick Finland visa vad man gick för. Ett land som ännu återhämtade sig efter tre hårda krig och tunga krigsskadestånd förmådde nu ordna ett mycket stort internationellt evenemang – och fick beröm för det runtom i världen. I diplomatiskt hänseende var OS en utsträckt hand till både öst och väst. För att få med Sovjetunionen lyckades man göra sådana specialarrangemang som självaste Internationella Olympiska Kommittén berömde och som visade att Finland ändå var ett öppet marknadsekonomibaserat samhälle som ville vara en del av det internationella samfundet. 

Som arv efter OS fick Helsingfors ett antal nybyggda kulturmiljöer, som till våra dagar varit i aktivt bruk i sann sportslig anda – låt vara att Tennispalatset inte längre används för bollspel utan av en biografteater och stadens konstmuseum. Att man visat sig så bra på att ordna stora evenemang gjorde intryck ute i världen, och under senare årtionden har Helsingfors fått ordna stora internationella sammankomster inom såväl idrott som politik.