Staden Sankt Petersburg och dess skeppsvarv grundas 1703
Stora nordiska kriget är en vändpunkt i Finska vikens och Finlands historia. Peter den store grundade år 1703 en stad som fick hans namn längst in i Finska viken, i Nevadeltat på platsen för den gamla svenska staden och fästningen Nyen. Nyenskans var en liten fästning av trä med en hamn, och trots sin storlek var den ett viktigt holländskinfluerat handelscentrum. Utländska köpmän och kapital kom till Nyen, och under stora nordiska kriget flyttade de via Viborg till Fredrikshamn och Helsingfors. Många av inflyttarna blev ledande borgare i Helsingfors.
I området kring Sankt Petersburg grundades skeppsvarv. På Reitskär utanför Nevadeltat byggdes örlogsbasen Kronstadt och i själva staden ett galärvarv (Galernyi Dvori). Rutten från Kronstadt in till staden var så grund att man endast kunde ta sig fram med mindre fartyg och galärer. Större fartyg måste transporteras till staden med ”kameler”, det vill säga lyftanordningar, flytande torrdockor, som tsaren hade fått idén till från Holland. På Sankt Petersburgs varv byggdes en galärflotta, vars viktigaste del var de så kallade skampavejerna av medelhavstyp. De var smidiga galärskepp som kunde användas i grunda vatten och hade kanoner i fören. En skampaveja var 24–30 meter lång och 3–4 meter bred, och dess djupgående var endast 1–1,5 meter. Besättningen bestod av 125–150 man och antalet åror var 16–18. Det var alltså inte fråga om något litet fartyg, men det låg inte så djupt och var därför mycket lämpligt i skärgården. De var beväpnade med två kanoner i fören och nickhakar, det vill säga mindre relingskanoner, vid sidorna. Skampavejerna utgjorde den slagkraftiga kärnan i Rysslands skärgårdsflotta. Benämningen skampaveja kommer från italienskan, scampare i via betyder att fly, vilket beskriver hur skeppen användes för att göra tillslag och sedan snabbt fly iväg. Skampavejerna användes på detta sätt även i Helsingfors.
Karlskrona var långt borta, Kronstadt nära
I slutet av 1500-talet hade Sverige en av Europas största galärflottor. Under stormaktstiden (1617–1720) byggde man dock inte längre galärer, eftersom det inte fördes skärgårdskrig i Finska viken och tyngdpunkten i kriget låg i södra Östersjön mot Danmark. Sveriges främsta vapen till sjöss var de stora linjeskeppen. Ryssland hade en fördel i den nya situationen i början av 1700-talet. Direkt efter islossningen kunde dess galärer ta sig in i den finländska skärgården på några timmar, medan Sveriges örlogsfartyg behövde minst en vecka för att komma fram från Karlskrona. De var också oanvändbara i skärgården. Därför började man redan under kriget bygga galärer i Stockholm 1713. Men det var för sent.
Tsarens strategiska mål var att få Finska viken under rysk kontroll, och därför gick han fram längs Finska vikens norra och södra kust. Målet var att komma ända till Finska vikens västra del, där Sankt Petersburg skulle ha en förpost. Narva, Tallinn, Dorpat och Ösel erövrades. Tallinn, som var viktig för Helsingforsborna, blev en utländsk stad. För att skydda den erövrade kusten byggde tsaren fästningen Paldiski. Efter kriget svarade Sverige på hotet från Paldiski genom att börja bygga Sveaborg 1747.
Skampavejerna tränger in i skärgården
Kriget i den finländska skärgården började år 1708 när ryska galärer plundrade och brände Borgå under ledning av sin befälhavare Apraksin. Attacken var väntad, för man hade sett dåliga omen i staden. Viborg kapitulerade för ryssarna 1710. Fienden inledde ett stort anfall i maj 1713, då de seglade in med sina krigsfartyg i Helsingfors östra skärgård och till staden, men genast retirerade öster om Hästnässundet. Därifrån anföll en avdelning på 27 skampavejer stadens hamn längs den trånga farleden norr om Tammelund under ledning av sin kommendör Ivan Botsis, och brände fem transportskepp. Jan Strang, som är expert på Tammelunds historia, har skrivit en detaljerad skildring av operationen på sin webbplats. Senare samma sommar anföll fienden igen och intog Helsingfors, som sedan förblev ockuperat till krigsslutet.
Helsingfors brinner
Ryssarnas ankomst underlättades av att försvararna hade bränt och övergivit sin stad under den första veckan i maj. Lillies flottavdelning stannade kvar i staden, men i mitten av juli hissade även den segel och begav sig mot Hangö, när fiendens landarmé närmade sig Helsingfors. Det var viktigare att få den strategiskt viktiga Hangö udd under svensk kontroll än att vakta det brända och redan förlorade Helsingfors. Hangö var porten till västra Finland med Åbo, Åland och Bottniska viken och därifrån vidare till den svenska kusten. I juli 1714 utkämpade den svenska och den ryska galärflottan ett sjöslag om Hangö udd, där försvararna förlorade. Helsingfors var vid den här tiden en bas för den ryska skärgårdsflottan och en etapp och underhållsplats för galärer. På så sätt var den också en förebild för Sveaborg.
Stor landfästning blir till förtret för Helsingfors
Peter den store var den förste som befäste Helsingfors. När Ryssarna erövrade Helsingfors 1713 började de bygga en stor fästning av jordvallar och pålverk i stadens centrum. Fästningen hade sex bastioner som kopplades ihop av raka jordvallar, så kallade kurtiner. Fästningens hörn fanns på kullen vid korsningen mellan Estnäsgatan och Mariegatan, vid Riksarkivet, på Skatuddsnäset och i Södra hamnen. Med fästningens kanoner kunde man kontrollera Södra hamnen och stadens huvudhamn i Kronohagen. Syftet med den tillfälliga fästningen var att skydda ryssarnas förråd. För stadens försvar var den felplacerad. Sammantaget skyddade den Helsingfors dåligt, men tsaren visste att de svenska styrkorna inte skulle räcka för att ta tillbaka staden.
Spår av kriget
Ockupationen av Helsingfors varade i åtta år (1713–1722). Inte mycket är känt om denna dunkla tid. De flesta av stadens invånare hade flytt till Sverige eller andra delar av landet. Det fanns inte många bostäder kvar i det nedbrända Helsingfors. På den tiden var det ganska vanligt att riva timmerbyggnader och flytta dem till en annan plats. Ryssarna transporterade byggnader från närliggande områden till Helsingfors sjövägen. En plats var Husö nordost om Nordsjö, som numera är ett friluftsområde som ägs av Helsingfors stad. Ryssarna tog alla byggnader från en hel gård därifrån.
Efter freden i Nystad började folk som flytt till Sverige eller varit krigsfångar i Ryssland återvända till Helsingfors. Förödelsen efter kriget var enorm. I skärgården hade bosättningen längs farlederna övergivits. Ryssarna hade tvingat lotsar att arbeta för dem och blockerat naturliga hamnar med sänkta fartyg och pålar. Så kallade ryssugnar av sten där man bakade bröd och torkade fisk berättar om fiendens rörelser i skärgården. Ryssugnar finns på olika ställen längs Finlands kust, och en har till exempel hittats i Sibbo skärgård, på Granlandet norr om Svarta Hästen. Det är ändå skäl att komma ihåg att även den egna landarmén innebär en tung börda för kustbefolkningen.
Källor
Cederberg A. R. och Alho, K.O. 1939. Läntisen ja itäisen tutkijakunnan asiakirjoja vv. 1725–1727. Suomen historian lähteitä III, Helsingfors: SHS, 255–256.
Glete, Jan. 2000. Den ryska skärgårdsflottan. Myt och verklighet, i verket Hans Norman (red.) Skärgårdsflottan. Uppbygnad, militär användning och förankring i det svenska samhället 1700–1824. Falun: Historisk media, 84
Hornborg, Eirik 1950. Helsingin kaupungin historia II osa, Helsingfors.
Koivisto, Satu 2007, Sipoo Manneralueen esihistoriallisen ajan ja saariston esihistoriallisen sekä historiallisen ajan muinaisjäännösten inventoinnit. Museiverket.
Linnakko, Ilkka och Ischenko, Alexander 2014. Venäjän kaleerilaivaston alustyyppejä. I verket Linnakko, Ilkka (red.) 2014. Riilahden taistelu 1714. Helsingfors: AtlasArt.
Mäntylä, Ilkka 1994. Porvoon kaupungin historia II 1602–1809. Borgå: WSOY.
Rantanen, Arja och Kuvaja, Christer 1994. Sipoon pitäjän historia. Vuoteen 1868. II osa. Jyväskylä: Gummerus.
