Folkundervisningens första steg
Efter kriget mellan Sverige och Ryssland år 1808–09 införlivades Finland med det ryska kejsardömet. Trivialskolans verksamhet lades ner under krigsåren, men när läget lugnat sig fortsatte den igen. I början av 1820-talet grundades en apologistklass, dvs. en skriv- och räkneklass för nybörjare. Skolväsendet i Helsingfors förbättrades märkbart när universitetet flyttade hit år 1827 efter Åbo brand. Trivialskolan lades ner år 1841, och i dess ställe inrättades en lägre och högre elementarskola. Den lägre elementarskolans verksamhet räckte bara ett år och utvecklades till en fyraklassig högre elementarskola alias ett förberedande stadium för lärdomsskolan.
Fattigskolorna och växelundervisningsskolorna
Grundandet av folkskolväsendet hade föregåtts av olika ansatser till folkundervisning i Helsingfors. Den första, en skola för skeppspojkar grundad 1762 av Augustin Ehrensvärd, låg på Sveaborg. Där fick gossarna lära sig sjömansfärdigheter och att skriva och räkna. Efter kommendanten Ehrensvärds död upprätthöll hans efterträdare med egna medel skolan för manskapet och deras barn. Lite senare inrättades vid fästningen även en s.k. fattigskola, som fick medel ur donationer, hamnavgifter, bötesinkomster och kollekter. För officersbarn gavs mera individuell undervisning i hemmen. Enligt ett fattigvårdsreglemente av år 1814 skulle direktionen för fattigvården
sörja för undervisning åt de barn som togs in på fattighuset.
På fastlandet grundades den första s.k. fattigskolan för vanligt folk på Skatudden år 1817. Denna Fröken Bernströms skola undervisade enbart i läsning och kristendom. År 1824 flyttade skolan till fattighuset på Nikolaigatan, nuvarande Snellmansgatan. Sedan den utvidgats gick där ett hundratal elever i åldern 5–17 år. Nybörjarna kunde ha en åldersskillnad på upp till tio år. Man övergick p.g.a. det stora antalet elever till s.k. växelundervisning, där de äldre eleverna deltog i undervisandet av de yngre.
Alla fick undervisning i läsning, skrivning och räkning. Fattigskolan smalt år 1837 samman med en egentlig växelundervisningsskola, som grundats med donerade medel och verkade i ett av Engel ritat tvåvånings stenhus vid Kaserngatan 21. Växelundervisningsskolan i Helsingfors var den tredje av sitt slag i landet, efter Åbo och Vasa.
Redan före växelundervisningsskolan för gossar hade herrskapsfruar i Helsingfors år 1834 grundat en privat skola för fattiga flickor, med benämningen handarbetsskola. Den kompletterade morgonundervisningen vid fattigskolan med handarbetsundervisning på eftermiddagarna. Efter några år fick denna utvidgning formen av en växelundervisningsskola för flickor under fattigvårdsdirektionens överinseende. Goss- respektive flickskolan var grannar och sammanslogs år 1840 till en enda växelundervisningsskola. Vid denna skola verkade till en början en privat småbarnsskola.
Vid växelundervisningsskolan för gossar fanns det över 200 elever på 1850-talet och på flicksidan nästan lika många. Eleverna gick inte alltid regelbundet i skola, och bara ett fåtal avlade hela läromängden. Växelundervisningsskolan var formellt tvåspråkig. Barnen skulle undervisas på deras eget språk, men i praktiken var skolan svenskspråkig. Men när Snellman blev ordförande för skolans direktion år 1857 skedde en förändring. En andra lärare, som koncentrerade sig på finskan, anställdes.
En finskspråkig folkskola
Som direktionsordförande för Växelundervisningsskolan kom Johan Vilhelm Snellman att få en viktig roll i utvecklandet av en finskspråkig folkskola. Skolans första lärare Jaakko Länkelä nämner Snellman som initiator för den finskspråkiga folkskolan. Denna privata finska skola körde igång år 1858 i hyrda lokaler i Kronohagen. Läraren bistods av studenter, tjänstemän och ogifta kvinnor, som utan ersättning skötte en del av undervisningen. Under de första åren, då antalet elever ännu var litet, sökte skolan sina former. År 1859 fanns det fortfarande finskspråkiga barn i Växelundervisningsskolan och i den skola som upprätthölls av herrskapsfruar och universitetsfolk. Först på 1860-talet stabiliserades dess verksamhet, då den också började få församlingsstöd 400 rubel från stadens fattigkassa och elevantalet började växa.
Trots sin prägel av fattigskola kan den privata finskspråkiga folkskolan ses som början på den egentliga finskspråkiga folkskolan i Helsingfors, i och med att den efter 1867 års folkskoleförordning gjordes till den ena egentliga lägre folkskolan i staden och flyttade in i den gamla växelundervisningsskolans lokaler.
Söndagsskolorna och småbarnsskolorna
Redan på 1700-talet fanns det söndagsskolor upprätthållna av prästerskapet i Finland. I Helsingfors fanns dylika åtminstone redan på 1830-talet. Efter en år 1842 kungjord förordning om hantverkarnas ställning grundades även söndagsskolor ledda av hantverkare. För lärlingarnas undervisning skulle staden grunda söndagsskolor som åtnjöt statsstöd och sorterade under Manufakturdirektionen. År 1859 fick skolorna två årskurser och ett mera omfattande program samtidigt som de anslöts till de aftonskolor som verkade på vardagarna. I söndagsskola gick man oregelbundet, och i regel var bara kring en tredjedel av eleverna på plats. Åren 1842–62 avlade bara 20 procent av eleverna vid söndagsskolorna hela läromängden.
På 1840-talet grundade tre professorer och ett antal affärsmän en privat småbarnsskola i Helsingfors. Skolan verkade till en början i Växelundervisningsskolans lokaler men flyttade år 1847 till ett eget hus på Robertsgatan. Under Alexander II:s tid uppbars en extra skatt för skolan, som uppkallades efter kejsarinnan och fick namnet Marias Asyl. En annan småbarnsskola började verka år 1859 i ett eget skolhus som byggts på Mariegatan med hjälp av medel testamenterade av titulärrådet Sedmigradsky. Eleverna var 3–7-åringar. I småbarnsskolorna gick i regel omkring 100 barn. På 1860-talet gjordes de om till mera lekinriktade barnträdgårdar.
Livet i skolorna före folkskolan
I början av 1860-talet, dvs. strax innan de egentliga folkskolorna grundades gick 60 procent av barnen i Helsingfors i skola. Bara några procent fick undervisning på finska. Flera allmänbildande offentliga skolor verkade på vardagarna, bl.a. de offentliga lägre och högre elementarskolorna, den svenskspråkiga Fruntimmersskolan, de kommunala växelundervisningsskolorna för flickor resp. gossar, småbarnsskolorna, Skarpskyttebataljonens skola samt Grekisk-katolska församlingens skola. Sammanlagt hade dessa skolor över 1000 elever.
Dessutom verkade privata skolor, t.ex. Helsingfors Lyceum och nästan 30 mindre mamsellskolor, samt yrkesskolor såsom Tekniska Realskolan, Navigationsskolan, Missionsskolan och Ryska Junkarskolan. År 1864 hade yrkesskolorna 148 elever och de allmänbildande 2000. Flest elever hade Hantverkarnas Söndagsskola (349). De mindre bemedlade i Helsingfors hade inte råd att sätta sina barn i privata elementarskolor. Folkbildning betraktades som välgörenhet, varför det föll på församlingens ansvar att sörja för den. I slutet av 1850-talet började växelundervisningsskolorna bli kvitt sitt rykte som fattigskolor i och med eleverna inte längre bara kom från fattiga familjer.
Den egentliga folkskolans uppkomst
I de övriga nordiska länderna verkade folkskolan redan på 1840-talet. I Finland började den nationella väckelsen och Snellman driva denna sak. Först efter Alexander II:s tillträde började saken beredas utgående från Uno Cygnaeus planer. Efter olika kommittébehandlingar gavs den 11.5.1866 en förordning om föranstaltande av ett folkskolväsende. Enligt förordningen skulle varje stadsförsamling sörja för folkundervisning och inrätta och upprätthålla så många och så omfattande folkskolor att alla de barn som inte hemma eller i övriga skolor får likvärdig eller mera omfattande undervisning skulle få undervisning mellan sitt åttonde och fjortonde levnadsår.
Enligt lagen var städerna förpliktade att grunda skolor, men de fick fritt utforma sitt skolväsende. I förordningen gavs städerna och landskommunerna olika slags ansvar i den meningen att den tidiga undervisningen på landet skulle skötas av hemmen och kyrkan, medan städerna skulle inrätta lägre folkskolor för 6–10-åringar. En reform år 1869 skiljde skolväsendet från kyrkan och införde en överstyrelse för skolväsendet.
Grundande av folkskolor i Helsingfors
Hösten 1867 inrättades fyra lägre folkskolor i Helsingfors, två svenskspråkiga och två finskspråkiga. De finskspråkiga låg vid Kyrkogatan 11 resp. Stora Robertsgatan 59, de svenskspråkiga vid Kaserngatans växelundervisningsskolas lokaler och vid Fredriksgatan 47. Sammanlagt 224 elever anmälde sig till dessa skolor, och undervisningen inleddes i början av oktober. Skolorna verkade i huvudsak i hyrda lokaler med korta hyresavtal, varför de i begynnelseskedet ofta flyttade.
En ur växelundervisningsskolan utvecklad högre folkskola började verka två år efter de lägre folkskolorna. Undervisning gavs skilt åt finsk- resp. svenskspråkiga och åt gossar och flickor. Största delen av eleverna var svenskspråkiga. Skolan hade fyra årskurser, elevantalet minskade på de högre årskurserna och de flesta gick inte hela skolan ut. Enligt Helsingfors folkskolreglemente skulle undervisningsgrupperna i de lägre folkskolorna ha minst 30 och högst 50 elever, i de högre högst 60. Även dessa gränser kunde variera. Lärarna i flickskolorna hade klasser med 100 elever. På 1870-talet blev klasserna mindre i de högre folkskolorna. Utrymmesbristen löstes bl.a. genom att man gick i skola turvis, t.ex. redan år 1872 i Kaserngatans skola, där den högre folkskolans klasser gick på morgonen och den lägres på eftermiddagen.
Staden var skyldig att ordna kvällsundervisning för barn som redan vuxit ur lägre folkskolåldern men inte fått gå i folkskola, så på 1870-talet grundades s.k. förberedande skolor i detta syfte. De hade ungefär en tiondel av folkskolornas elevantal. En fortsättningsskola som fortsättning på folkskolan började som privatundervisning ordnad av lärarna, för att år 1885 bli en del av den kommunala folkskolan.
Det första folkskolreglementet för Helsingfors år 1867 stadgade att den lägre folkskolan var ämnad för 7–10-åringar. Enligt ett andra reglemente av år 1870 fick man till de högre folkskolorna ta in barn som fyllt nio. Skolåldern ansågs upphöra när barnen var fjorton. Men åldersgränserna följdes inte skarpt. Under de första årtiondena tog man in 6-åringar på första klassen, samtidigt som 14-åringar inte var ovanliga i lägre folkskolan. I högre folkskolan kunde över hälften av eleverna vara över 14 och ända upp till 19 år gamla. Många av dessa äldre elever gick dock i skolan bara en kort tid, så de påverkade inte nämnvärt elevernas medelålder. I den högre folkskolan gick gossar och flickor i skilda klasser som noggrant skiljdes åt, helst i skilda skolor.
Under de första åren av folkskolväsendets historia fanns inga egentliga behörighetskrav för lärarna. Lämplighet för sysslan räckte. Trots att seminariet i Jyväskylä började verka redan år 1863 fick man i Helsingfors länge nöja sig med lärare med annan än pedagogisk utbildning.
Till en början försökte Helsingfors stad hålla skolväsendets utgifter nere genom att hyra undervisningslokalerna. Men år 1871 fick folkskolväsendet en egen skolbyggnad i anknytning till fattighuset vid dåvarande Nikolaigatan, nuvarande Snellmansgatan. År 1877 stod en ny skola färdig i Rödberget, och likaså en på Annegatan år 1886, och en på Porthansgatan år 1890. Dessutom verkade före år 1900 en skola i Fjälldal, en på Lappviksgatan i Fruntimmersföreningens barnhem och en i uterestaurangen i Hesperia. Staden deltog också i utvecklandet av skolorna i Lill-Hoplax och Gumtäkt. År 1899 fick staden sin andra moderna stora skola på Snellmansgatan på f.d. fattighusets tomt.
tomt.
Lärdomsskolor
Den gamla trivialskolan i Helsingfors från svenska tiden var ända till slutat av 1820-talet stadens enda lärdomsskola. Skolan lades ned år 1841, och dess verksamhet fortsattes av den högre elementarskolan i sitt nya skolhus. Huvudstadsstatusen och universitetets flyttning till Helsingfors innebär en starkt växande skara bildade, och en första privat lärdomsskola grundades sedan av historieprofessorn J. H. Avellan år 1829. Den blev kortvarig, men några år senare grundade universitetsfolket en ny lärdomsskola, Helsingfors Lyceum. I dess lärarkollegium ingick bl.a. Runeberg och Snellman, båda medlemmar av det illustra Lördagssällskapet.
Den nya skolstadga som kungjordes år 1843 tillät grundandet av tvåklassiga skolor även för flickor, och motsvarande stadga av år 1856 tillät fruntimmersskolor med 2, 3 eller 4 klasser. I och med denna reform uppstod också landets första finskspråkiga lärdomsskola i Jyväskylä. Delvis på Snellmans initiativ grundade staten år 1864 den normgivande modell- och övningsskolan Normalskolan i Helsingfors. En högre elementarskola anslöts till den år 1866. Skolan var till en början enbart svenskspråkig. Dess finskspråkiga avdelning hann verka bara något år innan den av språkpolitiska skäl lades ned år 1871.
För flickor fanns det under första hälften av 1800-talet privatskolor som hölls av lärarna själva, t.ex. Sara Wacklins pensionat och Odert Gripenbergs fruntimmersskola fr.o.m. 1830-talet. Den statliga Fruntimmersskolani Helsingfors öppnades år 1844. Den var till en början en tvåårig läroinrättning där herrskapsflickor fick lära sig en god uppfostran. En finskspråkig privat motsvarighet, Finska Fruntimmersskolan, inrättades år 1869. Från och med 1840-talet räknades fruntimmersskolorna som en del av skolväsendet, och myndigheterna styrde och övervakade deras verksamhet.
År 1870 fanns det fyra lärdomsskolor för gossar i Helsingfors, varav tre svenskspråkiga, samt tvenne flickskolor. I landet som helhet verkade fyra finskspråkiga lärdomsskolor för pojkar och en finskspråkig flickskola. Inspektionen av skolorna övergick år 1869 från kyrkans ansvar på Överstyrelsen för skolväsendet.
1872 års skolordning och grundandet av lärdomsskolor
År 1872 förnyades skolordningen ånyo. I den räknades som lärdomsskolor lyceer, realskolor och flickskolor. Lyceerna var 4-, 7-klassiga och 8-åriga, realskolorna 2- och 4 klassiga, flickskolorna 4-klassiga. I Helsingfors fanns en 7-klassig flickskola. Därefter kom lärdomsskolorna in i ett brytningsskede, där den finsknationalistiska rörelsen drev på en finskspråkig statlig lärdomsskola som gav tillträde till universitetet.
Skolordningen preciserades med en förordning år 1883 som innehöll bestämmelser om de grundläggande skolorna och omdefinierade lärdomsskolorna. Som dylika räknades därefter 8-klassiga klassiska lyceer och reallyceer samt 2- och 4-klassiga elementarskolor. Nu öppnades vägen till sådana mera praktiska finskspråkiga lyceer som ledde till universitetsstudier. Flickskolornas ställning höjdes genom en förordning år 1885. De skulle ha fem klasser, med undantag av två flickskolor i Helsingfors, som fick förberedande klasser och fortbildningsläroverk.
På 1870- och 1880-talen grundades nya lärdomsskolor i Helsingfors, bl.a. den första samskolan Läroverket för gossar och flickor och finskspråkiga Finska elementarläroverket, som ersatte finska avdelningen på Normallyceet som år 1886 på nytt blev Finska Normallyceum. Finlands äldsta finskspråkiga samskola, Finska Samskolan, invigdes vid samma tid. Samskolorna blev fler och flickskolorna minskade. År 1900 fanns det redan flera flickor i de privata samskolorna än i de privata flickskolorna. Realskolorna omformades på 1870- och 1880-talen till 5-klassiga kommunala real- eller borgarskolor.
Studentexamen
Studentexamen var samtidigt inträdesexamen till universitetet. Före medlet av 1800-talet togs det årligen in 100–120 studenter vid universitetet. Från och med 1828 började man hålla studentskrivningarna vid gymnasierna. Men detta blev inte genast praxis utan en stor del av studenterna kom in vid universitetet via privata studier alias s.k. studentbagerier. Från och med ca. 1850 var fullbordade och godkända gymnasiestudier en förutsättning för studentexamen. De första kvinnliga studenterna utexaminerades på 1870-talet. Antalet studenter ökade snabbt mot slutet av 1800-talet: år 1880 avlade 224 personer studentexamen, år 1900 redan 491.
I medlet av 1800-talet var ännu två tredjedelar av studenterna herrskapsbarn. Men i synnerhet i och med grundandet av finskspråkiga skolor och flickskolor började läget förändras.
Yrkesskolorna
Ända till sin upplösning i medlet av 1800-talet var det skråväsendet som sörjde för yrkesundervisningen i Helsingfors. Men i ett par årtionden hann ändå söndags- och aftonskolor för hantverkare ge allmänbildande undervisning vid sidan av mästarnas. Efter skråväsendets upplösning måste yrkesutbildningen ordnas på ett nytt sätt. I slutet
av 1800-talet grundades flera yrkesskolor i Helsingfors.
Bland annat samlade man på privat initiativ in medel för inrättandet av en slöjdskola enligt svensk modell. Den öppnades år 1871 i anslutning till Kaserntorgets folkskola. Skolan fick snart understöd av staden och flyttade in i den lägre elementarskolans lokaler på Alexandersgatan. Skolans undervisningsprogram utökades på 1880-talet bl.a. med kurser för maskinskötare, byggmästare och arbetsledare. Ur Slöjdskolan bildades år 1885 Högre hantverksskolan i Helsingfors, som också verkade som lärarutbildningsanstalt inom dessa branscher. För skolan byggdes ett nytt hus, Ateneum, vid Järnvägstorget. Konstföreningens Ritskola hade verkat sedan 1848, och där utbildades även teckningslärare. När Ateneum blev färdigt flyttade även Ritskolan dit.
Musikundervisning inleddes vid Helsingfors Musikinstitut år 1882. Institutet verkade till en början i Tyska Flickskolan och senare på Unionsgatan under ledning av sin grundare Martin Wegelius. Bland dem som studerat vid institutet återfinns bl.a. Jean Sibelius, Armas Järnefelt, Erkki Melartin och Selim Palmgren.
För studier i praktiska yrken grundades två yrkesskolor, så kallade lägre hantverkarskolor i Helsingfors, den ena vid Annegatan 13 och den andra vid Fjärde linjen 9, år 1892.
Industriskolan, som lösgjort sig från Konstindustriskolan, inledde sin verksamhet år 1886 vid Alexandersgatan 52, och utbildade där vid sin maskin- och byggavdelning gossar som gått ut sin folkskola. För flickor inrättades med privata krafter dels Handarbetsskolan, dels Pedagogiska matlagningsskolan i Helsingfors, vilka båda utexaminerade nya lärarinnor för sina respektive specialgebit.
Det första handelsinstitutet i Helsingfors körde igång år 1882, och det andra, helt finskspråkiga Suomen Liikemiesten Kauppaoppilaitos år 1898.
